Svärdets bok

Av A.J. Lake
Titel: Svärdets Bok
Del: 2
Serie: Mörkrets tid
Sidor: 285
Utgiven: 2007
Förlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: Väggarna var av sten och is, men i hjärtat av grottan flammade en eld.

Varning för spoilers för de som inte läst Drakens bok.

Allt verkade ha gått så bra. Elspeth och Edmund hade besegrat Edmunds galna farbror, och en fest hölls till deras ära. Och vad händer? Jo, en gigantisk drake kommer och plockar upp Edmund och Elspeth i sina klor och flyger iväg. Jaha, vad ska de modiga hjältarna göra då? Jo, när Elspeth vaknar upp befinner hon sig långt ovanför marken, i klorna på en drake. I andra klon ser hon Edmund ligga och hänga. Men de är inte ensamma. Kaptenen Cathbar hade hoppat på svansen i samma ögonblick som draken tog Edmund och Elspeth. Tack vare honom, för han hugger lite med svärdet, släpper draken Elspeth och Edmund, och de faller handlöst mot marken, och landar, tillsammans med Cathbar som kommer efteråt, mitt i ett snölandskap. Där försöker de ta sig framåt, så gott som det går, för Cathbar är skadad och haltar. Ioförsig har Elspeth sitt svärd, men svärd kan inte göra en eld eller läka sår. Men på kvällen blir de attackerad av vargar, men räddas i sista sekunden av flickan Fritha, som tillsammans med sin far bor i det kalla snöklimatet. Hon tar dem till där de bor, där de kan återhämta sig och där Cathbar läker sina sår.
Konstigt nog känner sig Elspeth dragen till den stora vulkanen Eigg Loki. Svärdet säger åt henne att gå dit, och att det är ytterst viktigt. Men när Elspeth bestämmer sig för att gå dit så vill Edmund, Cathbar och Fritha också följa med. Alltså ger sig brödraskapet ut på en resa för att döda demonen som är fjättrad i berget.
Vad de inte vet är att de är långt ifrån ensamma. Cluaran, trubaduren som hjälpte dem, ger sig också av för att hitta de försvunna barnen. Dessutom blir de förföljda, av något. Men som inte verkar vilja dem något illa.
Men det är en farlig resa att gå genom bergen. Det finns inte bara vargar, utan rövare och förrädisk is. Dessutom har de en ilsken drake efter sig, som lyder sin mästares minsta vink, och som inte tänker låta dem slippa undan en gång till.
____________________________________________________________________________

Om jag skulle läst den här för typ två år sen hade jag säkert tyckt att det var en av de bästa böcker jag läst. Nästan. Men nu när jag läst så himla många böcker, båda på svenska och engelska, så faller den inte mig så mycket i smaken. Den var lite för lättläst, stora bokstäver. Jag läste den mest för att jag vill ha så få olästa böcker i min bokhylla som möjligt. Språket är inte så komplicerat, och det är inte svårt att förstå. Gjort för lite mindre barn, antar jag. Inte SÅ mycket mindre, men den var ändå ett mysigt äventyr.

Inte lika bra som ettan, men min syrra som läst alla tre säger att den sista är den bästa av alla tre, så jag ska ge den en chans i alla fall.
Edmund och Elspeth blev jag väldigt trött på. Speciellt Elspeth, konstigt nog. Hon var så självisk ibland. Den enda karaktären i boken jag gillar är Cluaran. Han påminner mig lite om Halt i Spejarens Lärling. Och en sak jag gillar med boken är den lilla parallella historien som kommer i form av små citat i början av varje kapitel. För varje del så förstår man mer och mer om vad som hände med svärdet när det smiddes, och hur det gick till när demonen fjättrades.

Och eftersom jag går efter en väldigt enkel princip, drakar är awesome, så då är boken ju inte helt värdelös. Men det borde finnas mer drakar, hittills har det bara varit med två stycken. I slutet blev boken en aning bättre. Det blev lite mer spännande, och lite mer äventyr-fantasy-aktigt. I nästa bok antar jag att det ska bli slutstriden. Låter inte så roligt, men aja. Jag vet inte varför, men det känns som om någonting fattas. Jag förstår inte hur karaktärerna tänker ibland, och de tycks stöta på alla problem man kan stöta på, och hea berättelsen går lite för snabbt.

Citat: Hittade inget speciellt.
Favoritkaraktär: Cluaran
Övrigt: Del tre heter Cirkelns bok, ifall ni undrar.

Drakens bok

Ursäkta för att handlingen blev så lång och rörig, men det händer så mycket i boken, men jag gjorde mitt bästa.

Av A.J. Lake

Titel: Drakens bok

Sidor: 297

Serie: Mörkrets tid

Del: 1

Utgiven: Ingen aning, jag glömde kolla det och nu är boken nerpackad, men jag uppdaterar så fort jag får tag i boken!

Förlag: Bonnier Carlsen

Första meningen: Svart.

När ett skepp åker för att föra kungasonen Edmund i säkerhet, eftersom hans fars hemkomst för nuvarande är rätt så osäker, får det oväntade följder. Edmund reser igoknito, så som hans mor sa åt honom att göra, att han inte ska prata mer än nödvändigt och absolut inte berätta vem han är. Med på båten finns också Elspeth, kaptenens dotter.
Men plötsligt så drabbar en fruktansvärd storm skeppet, gigantiska vågor reser sig över skeppet. Flera sjömän spolas bort av vågorna. De har ingen kontroll över skeppet. Men i sista sekunden så hinner Elspeth och Edmund surra sig vid masten. Men det är ingen vanlig storm, himlen tycks vara av eld, och Edmund ser något stort flyga över himlen, och han vet inte vad han ska tro.
Skeppet håller på att gå i bitar, och tillslut slungas Edmund av skeppet. Elspeth hänger kvar, men i sista sekunden kastar hon av sig, då masten går sönder och nästan knäcker hennes rygg som en tandpetare.
Elspeth får tag i en kista,och lyckas få tag i Edmund som ligger medvetslös i vattnet, och de guppar vidare i stormen.
Samtidigt så får Aagard, en gammal man som bor i en grotta, en besynnerlig dröm. Om en kista, som flyter iland, och det är mycket viktigt att han får tag i den. Men när han kommer till stranden så hittar han en bonus- Edmund och Elspeth. De båda är medvetslösa, så han låter dem stanna över natten.
När Edmund vaknar i grottan så är Aagard i fullt upp med att försöka öppna kistan, vilket han misslyckas med. De börjar prata, och kommer in på stormen. Edmund berättar om den stora flygande besten han sett, men också en annan sak. När han var i skeppet, så hände det något konstigt. Plötsligt så såg han sig själv, på skeppet, och han kände plötsligt ett oövervinneligt hat. Det  var som om han såg genom någon annans ögon.
Efter några funderingar, får Aagard fram att Edmund är en Ripente, en sån som kan se genom annat folks ögon. Edmund blir förfärad, inte kan han vara det! Ripenter är förrädare, svikare och lögnare, och en kungason kan inte vara en Ripente!
Under det samtalet, hade Elspeth vaknat. Hon märkte att Edmund och Aagard antagligen ville prata ostört, så hon gav inte ett ljud ifrån sig. Då fick hon syn på kistan, som hade varit henne överlevnadsredskap i stormen. Hon gick fram, och rörde låset, och det gick upp som om det aldrig gjort annat! Inuti låg ett svärd, av det renaste kristall. Men när hon sträckte sig efter det, så kände hon en fruktansvärd smärta- och plötsligt sitter svärdet i hennes hand, och på sig har hon en silverhandske, och de sitter stenhårt.
Då märker Edmund och Aagard Elspeth, när hon skriker. Men svärdet och handsken sitter som berget. Men efter ett tag svalnar smärtan, och svärdet och handsken blir genomskinligt och försvinner.
Aagard berättar om svärdet, men eftersom jag inte har boken till hands och eftersom jag är en aning virrig, så är jag väldigt osäker på vad det där svärdet egentligen är till för, men kortfattat: En ond snubbe som heter Orsman vill få tag i svärdet så han kan typ förgöra världen, det gamla vanliga.
Edmund och Elspeth, som inte ens känner varandra, måste nu ta sig...någonstans...för att föra svärdet i säkerhet, och hålla sig så långt borta från havet som möjligt.
Som följeslagare får de den rätt så mystiska trubaduren Caularan, som Aagard skickar med dem.
Snart börjar en magisk resa för Elspeth, svärdsbäraren, och Edmund, ripenten. Och det har inte bara fullt upp med att inte bli dödade av rövare, Orsmans män, vildsvin, eller till och med ondingen i egen hög personen, de måste hålla sig borta från klorna på en livsfarlig drake dessutom!

Ja, hehe, nu var handlingen klar, puh! Förlåt om ni blir irriterade på att den blir så lång och rörig, men man kan bara välja mellan att göra den jättelång, eller jättekort, och jag är egentligen inte på mitt bästa recensionshumör.
Iallafall, Edmund, är alltså en kungason. Han är elva år, blek, blond och blåögd, inte särskilt lång. Han ger mig ett intryck av att han är väldigt osäker på sig själv, inte särskilt modig, men ändå inte feg. Han har ganska stor press på sig, en kungason måste vara modig och stor och stark för att en dag bli kung.
Elspeth är också elva, men lite längre. Hon har mörkt hår, och är ganska solbränd. Hennes far försvann i stormen, och den sorgen förföljer henne hela boken. Hon är ganska uppstudsig, och har lite hett temprament (inte på ett gnälligt och jobbigt sätt, mer som att hon typ har egna åsikter).

Åhh, det var så längesen jag läste en fantasybok :) Det är så mysigt att bara försvinna i en annan värld när man har tråkigt. Jag fattar verkligen inte varför den varit i min bokhylla så länge när jag inte läst den än!
Boken var väldigt bra, jag gillade speciellt Cluaran, han påminnde mig om Halt i Spejarens lärling. Jag blev lite besviken dock, eftersom boken heter Drakens bok förväntar man sig liksom att det ska vara fullt med eldsprutande fjäderfän, men det var knappt med någon!
Det var ett väldigt dramatiskt slut, när det bara var två uppslag kvar, förväntar man sig liksom lite pep-talk inför nästan del i triologin, lite ryggdunkande, och sen en påminnelse i slutet om att det inte är över än, typ: Men det var bara början, eller något annat klassiskt slut, och så händer det där!
Det är snygga miljöbeskrivningar och det är roligt att läsa, helt enkelt!
Framsidan är helt okej, men draken är så läskig på nära håll, men det är väl det som är poängen, antar jag. Men det är en riktigt bra fantasybok, det kanske fattas något litet, men det är en helmysig fantasybok som passar att läsa på kvällen med en kopp varm choklad, helt klart läsvärd!


Del två



Del tre