Svärdets bok

Av A.J. Lake
Titel: Svärdets Bok
Del: 2
Serie: Mörkrets tid
Sidor: 285
Utgiven: 2007
Förlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: Väggarna var av sten och is, men i hjärtat av grottan flammade en eld.

Varning för spoilers för de som inte läst Drakens bok.

Allt verkade ha gått så bra. Elspeth och Edmund hade besegrat Edmunds galna farbror, och en fest hölls till deras ära. Och vad händer? Jo, en gigantisk drake kommer och plockar upp Edmund och Elspeth i sina klor och flyger iväg. Jaha, vad ska de modiga hjältarna göra då? Jo, när Elspeth vaknar upp befinner hon sig långt ovanför marken, i klorna på en drake. I andra klon ser hon Edmund ligga och hänga. Men de är inte ensamma. Kaptenen Cathbar hade hoppat på svansen i samma ögonblick som draken tog Edmund och Elspeth. Tack vare honom, för han hugger lite med svärdet, släpper draken Elspeth och Edmund, och de faller handlöst mot marken, och landar, tillsammans med Cathbar som kommer efteråt, mitt i ett snölandskap. Där försöker de ta sig framåt, så gott som det går, för Cathbar är skadad och haltar. Ioförsig har Elspeth sitt svärd, men svärd kan inte göra en eld eller läka sår. Men på kvällen blir de attackerad av vargar, men räddas i sista sekunden av flickan Fritha, som tillsammans med sin far bor i det kalla snöklimatet. Hon tar dem till där de bor, där de kan återhämta sig och där Cathbar läker sina sår.
Konstigt nog känner sig Elspeth dragen till den stora vulkanen Eigg Loki. Svärdet säger åt henne att gå dit, och att det är ytterst viktigt. Men när Elspeth bestämmer sig för att gå dit så vill Edmund, Cathbar och Fritha också följa med. Alltså ger sig brödraskapet ut på en resa för att döda demonen som är fjättrad i berget.
Vad de inte vet är att de är långt ifrån ensamma. Cluaran, trubaduren som hjälpte dem, ger sig också av för att hitta de försvunna barnen. Dessutom blir de förföljda, av något. Men som inte verkar vilja dem något illa.
Men det är en farlig resa att gå genom bergen. Det finns inte bara vargar, utan rövare och förrädisk is. Dessutom har de en ilsken drake efter sig, som lyder sin mästares minsta vink, och som inte tänker låta dem slippa undan en gång till.
____________________________________________________________________________

Om jag skulle läst den här för typ två år sen hade jag säkert tyckt att det var en av de bästa böcker jag läst. Nästan. Men nu när jag läst så himla många böcker, båda på svenska och engelska, så faller den inte mig så mycket i smaken. Den var lite för lättläst, stora bokstäver. Jag läste den mest för att jag vill ha så få olästa böcker i min bokhylla som möjligt. Språket är inte så komplicerat, och det är inte svårt att förstå. Gjort för lite mindre barn, antar jag. Inte SÅ mycket mindre, men den var ändå ett mysigt äventyr.

Inte lika bra som ettan, men min syrra som läst alla tre säger att den sista är den bästa av alla tre, så jag ska ge den en chans i alla fall.
Edmund och Elspeth blev jag väldigt trött på. Speciellt Elspeth, konstigt nog. Hon var så självisk ibland. Den enda karaktären i boken jag gillar är Cluaran. Han påminner mig lite om Halt i Spejarens Lärling. Och en sak jag gillar med boken är den lilla parallella historien som kommer i form av små citat i början av varje kapitel. För varje del så förstår man mer och mer om vad som hände med svärdet när det smiddes, och hur det gick till när demonen fjättrades.

Och eftersom jag går efter en väldigt enkel princip, drakar är awesome, så då är boken ju inte helt värdelös. Men det borde finnas mer drakar, hittills har det bara varit med två stycken. I slutet blev boken en aning bättre. Det blev lite mer spännande, och lite mer äventyr-fantasy-aktigt. I nästa bok antar jag att det ska bli slutstriden. Låter inte så roligt, men aja. Jag vet inte varför, men det känns som om någonting fattas. Jag förstår inte hur karaktärerna tänker ibland, och de tycks stöta på alla problem man kan stöta på, och hea berättelsen går lite för snabbt.

Citat: Hittade inget speciellt.
Favoritkaraktär: Cluaran
Övrigt: Del tre heter Cirkelns bok, ifall ni undrar.