Ett episkt slut på en episk serie- Timeless

Av Gail Carriger
Titel: Timeless
Serie: The Parasol Protectorate #5
Sidor: 386
Utgiven: 2012
Förlag: Orbit
Första meningen: I said no such thing." grumblwd Lord Maccon, allowing himself, begrudgingly, to be trussed in a new evening jacket.

Kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Alexia lever ett väldigt trevligt liv i London med sin man, eftersom de varit tvungna att flytta tillsammans med hela flocken till London på grund av att Woolsey nu för tiden är helt upptaget av vampyrer (helt deras eget fel). Alexia och Conalls dotter, Prudence, trivs med att ha Lord Akeldama som styvfar även om det kan innebära vissa katastrofer då och då. Det är inte lätt att ha en dotter som stjäl skinnet av folk (inte helt bokstavligt) så fort hon rör vid dem. Vilket innebär ett problem eftersom Prudence inte kan komma i kontakt med sin far efter solen gått ner eftersom hon då förvandlas till en liten vargunge och Conall blir en vanlig dödlig, samma problem är det med Lord Akeldama fast hela tiden.
Livet går vidare som vanligt, hur vanligt det nu kan bli i Alexias tillstånd, ända tills en rad av händelser förändrar allting abrupt. För det första kommer Sidheag Kingair, alfa för Kingair-flocken i Skottland (Conalls barnbarnsbarnbarns..(etc)) med underliga nyheter. Hennes Beta Dubh skickades iväg till Egypten för att utreda en sak angående en mumie, och är nu spårlöst försvunnen.
Och inte nog med det så dyker Countess Nadasdy upp och berättar att vampyrdrottningen för vampyrgruppen i Alexandria, Egypten, befaller Alexia att komma dit tillsammans med Prudence.
Alexia har inte precis något val i sammanhanget, men aldrig i livet att hon tänker resa ensam. Tillsammans med henne och Prudence följer såklart Lord Maccon med, och
så Alexias typ-vän Madame Lefoux. Och så såklart Alexias ständiga följeslagare och vän Ivy Hisselpenny, ackompanjerad av sin man, sina tvillingar och deras teatersällskap.
Det blir en rätt kaotisk resa, men under tiden gör de en hel del upptäckter. Saker som har att göra med underlig pest som tyckts ha sträckt sig ut över ett större område än tidigare, och såklart något som har att göra med något Alexias klantiga far gjorde i sin ungdom. Om det är något Alexia inte kan motstå så är det ett mysterium, även om det kan innebära fara för alla inblandade, och framför allt, hon själv.
___________________________________________________________________________

Ni vet det där ögonblicket när man inser att man just läst sista boken på en serie man älskar? Jag gråter inombords D: Ungefär.

Jag hade rätt så höga förväntningar på boken, sista boken är nästan viktigast. Det är då alla lösa trådar ska lösas upp, då man hoppas på att ens favoritkaraktärer får ett lyckligt slut eller åtminstone överlever. Och jag vet inte om det bara är jag men boken fyllde verkligen upp mina förväntningar. Jag tyckte den var så. Himla. Bra.

Om det är något jag ska klaga på är det väl att den gick lite seg början. Visst var det roligt när de jagade Prudence omkring och hälsade på Nadasdy, men tempot var ändå lite segt. Det kan ju ha varit eftersom jag började läsa den direkt efter Heartless men sen kom fram till att jag ville vänta lite med den, dessutom orkar man inte läsa tre böcker i en serie på raken.
Men när Alexia åkte med allihopa till Egypten flöt tempot på igen. Jag älskar Ivy, och att se henne som dominerande tvåbarnsmamma ombord på en båt till Egypten är något man inte kan missa.

En sak jag blev glad över var att de ofta bytta mellan Alexias PoV till Biffys, där han är i London. Aw, jag har älskat Biffy ända sen trean då han började komma med lite mer, och jag älskar att läsa hans delar. Bytet mellan de två PoV går väldigt smidigt, och det är inte så att det alltid slutar med en cliffhanger, men det händer i alla fall något som får en att vilja fortsätta läsa.

STOR SPOILERVARNING: Vad det bara jag som faktiskt trodde att Conall dog? Jag grät nästan, snacka om att verkligen vara inne i boken. Det kändes så verkligt, och när jag tänkte efter så lät det dessutom som en sak Carriger skulle kunna utsätta sina läsare för. Det har dött så himla lite folk i berättelsen, när man tänker efter, och jag trodde VERKLIGEN att han var död. Ingen skulle väl egentligen överleva det där?

Jag älskade slutet. Man blev matad med ledtrådar lite då och då som man hade en aning om hur det hela skulle sluta. Men jag blev ändå rätt förvånad och överraskad. Slutet var en salig blandning, inte för lyckligt men inte för tragiskt. Carriger lämnade ändå berättelsen rätt så öppen, ingen epilog eller sånt där hon skrev typ "då levde de lyckliga i alla sina dagar" eller skrev hur livet flöt på efter Timeless. Det finns så många saker jag vill skriva om, men det innebär kopiöst mycket spoilers, så nej.

Jag är inte säker, jag kan ha fel, jag har så dålig koll, men jag har för mig att Carriger sagt någonting om att skriva ännu en serie som typ ska handla om Prudence? Om hon gör det tänker jag absolut läsa den, och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som denna. Det är alltid sorgligt när man läst ut en så bra serie, jag kommer sakna alla karaktärer, humorn, berättarsättet och 1800-tals miljön, men jag kan alltid läsa om dem, vilket jag är säker på att jag kommer göra flera gånger. Enligt mig var Timeless en värdig avslutning på serien och varenda sekund jag läste njöt jag av. Den var otroligt spännande hela tiden

Citat:
"I never gossip. I observe. And then relay my observations to practically everyone."    

Scotsmen, she had occasion to observe, often did have nice knees. Perhaps that was why they insisted upon kilts          

Heartless

Av Gail Carriger

Titel: Heartless

Serie: The Parasol Protectorate

Del: 4

Sidor: 374

Utgiven: 2011

Förlag: Orbit

Första meningen: Notation to the Records, Subject P-464-AT, Alexia Tarabotti.

 

VARNING FÖR SPOILERS för de som inte läst de tre tidigare böckerna.

 

Alexia Tarabotti, som egentligen aldrig står utan problem, står nu en mot tre i frågan om hennes eget barn. Barnet är ännu inte fött, men alla bråkar redan om vem som ska ta and om det. Alexia vill såklart ta hand om sitt eget barn, men de andra (Lyall, Conall, Akeldama) tycker inte det är så smart eftersom alla vampyrer i hela England kommer att försöka döda henne då. Deras idé är att Akeldama tar hand om barnet (ehh...). Detta går Alexia tveksamt med på, men följden av detta är att hon skaffar ett hus som ligger granne med Akeldamas, så hon och Conall kan smyga dit utan att någon vet om det.
Den där delen med att ingen skulle veta om det gick sådär. För vad händer? Jo, Felicity dyker upp hemma hos Alexia. Och, konstigast av allt, hon har inte på sin det senaste modeplagget, utan tweedkläder. Tweed? Konstaterande: Felicity har blivit suffragett, alltså sållat sig till människorna som vill att kvinnor ska ha rösträtt. Detta verkar inte vara på något sätt Felicitys stil, men såklart är det en man i bilden...Kort sagt, Felicity har blivi utslängd (eler, hon slängde ut sig själv) och kräver nu att bo hos stackars Alexia.
Som om detta inte vore nog så kommer ett HELT förvirrat spöke och berättar att ett mord mot drottningen är planerat! Skandal, säger jag bara. Kan det vara vampyrerna igen? De har redan orsakat tillräckligt med problem. Eller varulvarna? Eller något helt annat? Alla är en aning förvirrade. Allt tycks som vanligt ha något att göra något med Conalls gamla flock.
Kan Alexia förhindra katakstrofen, med allehana otrevligeter efter sig? Och exakt vem är det som börjar anfalla folk med zombiefierade piggsvin?
___________________________________________________________________________________

Eftersom förra boken var så bra, och eftersom jag så gärna ville läsa fortsättningen, vad kunde jag göra? Iallafall, jag är verkligen glad att jag började läsa serien, jag undrar verkligen hur det kommer sluta. Det gör jag faktiskt, för varje bok är som en separat historia, men samtidigt inte. Kommer det få ett riktigt avslutat slut? Nåja, nästa bok ska ju utspela sig i Egypten, så då får jag väl se vad som händer när jag läser Timeless.

Jag tycker att alltihopa med Biffy är hemskt, men ändå väldigt intressant. I böcker med varulvar och vampyrer har man aldrig riktigt fått reda på hur det känns att plötsligt bli det ena eller det andra ((spoilervarning om man inte läst hela Twilight och City of Ashes) Om man bortser från Bella i Twilight och Simon i TMI(Slut på spoiler)) men med Biffy så får man en ganska så bra inblick av hur det kan vara, speciellt när han själv varken var beredd eller ville det överhuvudtaget. Men som sagt, jag gillar honom, och hoppas han kommer över det hemska, om det fgår O.o

En annan intressant sak var att man fick reda på MYCKET mycket mer om Professor Lyall. jag tänker såklart inte berätta vad, men vissa delar var jag riktigt förvånad över. Han verkade mer som en sån person man visste vad man hade honom, och som man visste vilken slags typ han var. Men där hade jag HELT fel. Jag älskar när man efter flera böcker får reda på väldigt mycket om en speciell person, jag älskar känslan, då känns det som om mna känner personen men samtidigt inte. Och så skäms man lite över att man aldrig tänkt över personens historia förut utan bara tagit för givet att det helt enkelt var en snäll typ som gjorde allt man bad personen om. O.o

Utom det jag nämnt så kan jag ju förstås nämna allt annat som är underbart. Språket, som vanligt. Karaktärerna, som vanligt. Men det skulle bli långtråkigt, eller hur? Eftersom jag redan nämnt det i de andra recensionerna. Nåja, mitt sista ord får blid et gamla vanliga, LÄS SERIEN!

Favoritkaraktär: Som vanligt, Alexia och Akeldama, tillsammans är de oslagbara. Fast nu börjar jag gillar Lyall lite mer, så han förtjänar att stå på listan ;D
Citat:
“I am entirely capable."

"Of what, waddling up to someone and ruthlessly bumping into them?”

   

"I used to love pets, my dove, did you know? When I was mortal."
"Did you?" Alexia encouraged cautiously. Lord Akeldama rarely spoke of his life before. She was afraid of saying more and thus forestalling further confidences.
"Yes. It is great troubling that I am now left with only a cat for company."
Alexia refrained from mentioning the plethora of fashionable gentlemen who seemed to be ever in, out, and about lord Akeldama's domicile. "I suppose you might consider keeping more than one cat."
"Oh, dear me, no. Then I should be known as that vampire with all the cats."
Jag blev inspirerad av:

• Lyalls historia
• Biffy
• Språket
• Måste jag skriva detta VARJE gång jag gör en recension på en bok i den här serien? ALLT är superbra som vanligt, nöjda?

Övrigt: Näst sista boken i serien, nästa bok heter Timeless och är, alltså, den sista, snyft.

Blameless!

Av Gail Carriger

Titel: Blameless

Serie: The Parasol Protectorate

Del: 3

Sidor: 355

Utgiven: 2010

Förlag: Orbit

Första meningen: How much longer, Mama, must we tolerate this gross humiliation?"

 

Varning för MASSOR med spoilers för de som inte läst Soulless och Changeless!

 

Alexia ligger illa till, men för första gången, så är det inte hennes eget fel. Det är den där förbannade sopproten till man hon har som ställt till alltihopa. Hon har i princip blivit UTSLÄNGD från sitt eget hem, eftersom hon i princip blivit bortkörd av sin man, så hon kan inte använda Woolsey slott att bo på. Istället tvingas hon bo med sin fåniga familj, som också slänger ut henne för att de inte står ut med skammen. Tidningarna är såklart mer än överförtjusta, och skvallret går som bara den. Hon kan inte ens sitta på ett café och dricka te utan att någon kommer fram och skäller ut henne för att hon varit "oförsiktig, skandalös och okänslig". Allt på grund av den där förbannade lilla saken som växer i hennes mage. SÅ opraktiskt att det skulle hända NU. Dessutom så är den enda personen som skulle kunna hjälpa henne (Lord Akeldama) helt spårlöst försvunnen, tillsammans med alla sina drönare (tror jag det heter på svenska?). Och inte nog med det så blir hon anfallen av gigantiska mekaniska nyckelpigor som skulle kunnat döda henne. Nej, nu får det vara nog. I England kan hon helt enkelt inte stanna. Därför gör hon ett hemligt möte tillsammans med mr Tunstell (numera Ivy Hisselpennys man), Professor Lyall, Mme Lefoux och Floote. Alltså bestäms det att Alexia ska åka till Italien, tillsammans med Mme Lefoux och Floote. Lyall ska se till Mme Lefouxs maskiner, och Ivy ska ta hand om hattaffären (kära nån...). Dessutom så har Alexia hört talas om några som kallas Templars, som kanske skulle kunna förklara hennes ofödda barn, som definitivt är Conalls barn också, trots att det tekniskt sett är omöjligt.
Alltså börjar resan mot Italien, så de åker över till Frankrike där de bland annat möter Mme Lefouxs kusin, som är klockmakare. Av honom får de låna en slags flygmaskin som de tar sig ännu en bit på resan på. Fast trots deras försök, och trots att de bara är ute på dagen, så blir de fortfarande förföljda av både vampyrer och drönare. Därför blir det ännu viktigare att komma till the Templars. Men om de lyckas koma undan från vampyrerna, kommer the Templars vara särskilt välkomnande då? Den förståelse som de tror väntar kanske inte kommer visa sig vara riktigt som de tänkt...
___________________________________________________________________________

Jag HATADE verkligen slutet på Changeless, usch, jag hatar cliffhangers, men nu är jag nöjd och belåten. Jag är verkligen glad att jag äntligen köpte den, tillsammans med resten av serien.

Det var förstås väldigt synd att inte Lord Akeldama var med, men man var desto mer med professor Lyall. Lyall och Alexia var de berättarrösterna de hoppade emellan. Och när Lyall var med var för det mesta Conall också med (Det känns konstigt att kalla Lyall för Randolph, så jag fortsätter som Lyall.) Det var väldigt roligt, jag började gilla Lyall, och se lite mer hur han tänker, när jag läste. Ioförsig (joho, det är ett ord) så gillade jag honom från början, men nu ska vi inte haka upp oss på detaljer. Och det var väldigt intressant att Floote fick var med mycket, man har inte riktigt fått se så mycket av honom.
Och är det bara jag, eller kan det vara så att Ivy är jättesmartmen bara döljer det? Det tror jag, jag tror hon är svinsmart och bara gömmer sig bakom en fasad, eller något liknande.

Jag hatade verkligen the Templars och den där tysken (som sa "Ya" HELA tiden). Usch vad de var jobbiga. Var var de i för slags hus när de var i Florence? Det lät som något konstigt kloster, herregud. De är verkligen bra exempel på "galna vetenskapsmän", iallafall den där tysken. Men jag gillade Mme Lefouxs kusin, klockmakaren, han var rolig ;D Det kom som ni märker ganska många nya karaktärer, men jag tror inte nån av dem kommer dyka upp igen. Förhoppningsvis.

En scen som gjorde mig helt förvirrad var när de tog sig över bergen. Jag var väl kanske inte så koncentrerad, och alla pratade i bakgrunden (det var inte MITT fel, iallafall), så jag fattade inte riktigt vad som hände. Nästan ingenting, en tågräls i himlen eller what?
Språket var som vanligt underbart och roligt, inget har ändrat sig. Skön omväxling att inte vara i England, men jag saknade ändå de korkade engelsmännen, snyft. Håhåjaja.
Och var det bara jag som (STOR SPOILERVARNING!) blev så himla ledsen över stackars Biffy och Akeldama. Snyft, grät nästan när Biffy fattade att han var varulv. Så sorgligt, gud vad onödigt, fnys, det borde inte hänt, hur ska de lösa detta då? (slut på spoiler!)
Den här serien är så bra, läs den, det är värt det. Blameless var lika rolig och träffsäker som de andra, och även fast jag blev lite förvirrad och arg på karaktärer, så var det värt, och den är så bra, dessutom har den det snyggaste omslaget i serien...

Favoritkaraktär: Alexia.
Citat:
“I mean to say, really, I am near to developing a neurosis - is there anyone around who doesn't want to study or kill me?"

Floote raised a tentative hand.

"Ah, yes, thank you, Floote."

"There is also Mrs Tunstell, madam," he offered hopefully, is if Ivy were some kind of consolation prize.

"I notice you don't mention my fair-weather husband."

"I suspect, at this moment, madam, he probably wants to kill you."

Alexia couldn't help smiling. "Good point.”

"And who, might I ask, is Alpha of this bloody pack?"
The roar carried even through the thick stone of the dungeon walls.
"You, sir," said a timid voice.
"And who is currently giving you a direct order to be released from this damned prison?"
"That would be you, sir."
"And yet, who is still locked away?"
"That would still be you, sir."
"Yet somehow you do not see my difficulty."
"Professor Lyall said-"
"Professor Lyall, my ruddy arse!"
"Very good, sir."

Saker jag blev inspirerad av:

Övrigt: Nästa del heter Heartless. Ska förhoppningsvis också göra som seriealbum, när vet jag inte.

Soulless-manga Vol. 1

Eftersom det är en recension på en seriebok, så blir recensionen inte som alla andra recensioner. Jag tänker t.ex. inte skriva om handlingen, om ni vill veta handlingen får ni läsa min recension på boken här.
Författare: Gail Carriger
Illustrationer: Rem
Gjord efter boken Soulless
Utgavs: 2012
Sidor: 227
Serie: Har väl samma namn som böckerna, The Parasol Protectorate, fast den kan lika gärna bara heta Soulless (och så volym 1, 2, 3, etc)
Del: 1

Jag har ju sett lite bilder på karaktärerna på författarens hemsida, men det var en helt annorlunda sak att se dem i boken. De karaktärer som var mest så som jag hade tänkt mig var nog Ivy Hisselpenny, Felicity och Evy, Professor Lyall och Lord Akeldama. Alexia var på många sätt så som jag hade tänkt mig, men hon var lite för...snygg? Hon skulle ju vara rätt så snygg, men i boken skrevs det ju att hon inte direkt skulle vara en idealisk skönhet i ansiktet. Fast nu är jag lite petig. Conall Maccon var inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag hade tänkt mig att han skulle vara lite...rufsigare? Fast i vissa scener (t.ex. hans ansikte när Alexia kommer till hans kontor) känner man verkligen igen honom. Felicity och Evy var precis som jag tänkt mig, blonda och fjolliga, men söta (som sockerkakor). Ivy var också som jag tänkt mig, även om hon kunde ha haft ännu knäppare hattar ;D Och Lord Akeldama...åhh, han var så fin, snyft, han är min favoritkaraktär, tillsammans med Alexia.
Kläderna får helt klart en 10+++, så himla snygga. Klänningarna är så...gah, de är så detaljerade och snygga och häftiga. Även männens kläder är häftiga, men slår inte på långa vägar kvinnornas. Det kunde ha funnits lite mer häftiga miljöer, de fokuserade mer på karaktärerna och dialogerna än på miljön. Suck, ni anar inte hur svårt det är att få upp några vettiga argument. Boken var verkligen bra, absolut en av mina hittils favorit-serier, efter muminböckerna :3 Längtar tills nästa kommer ut. Bilderna är otroligt snyggt tecknade, och de följer berättelsen väldigt bra. Berättelsen är rolig, och man skrattar flera gånger, men som sagt, den är väldigt lik boken. De som älskar Soulless MÅSTE läsa den!
Och som avslutning kommer bara en massa bilder från boken;

Changeless

Av Gail Carriger

Titel: Changeless

Serie: The Parasol Protectorate

Del: 2

Sidor: 374

Utgiven: 2010

Förlag: Orbit

Första meningen: "They are what?"

 

Varning för SPOILERS för de som inte läst Soulless

 

Alexia Maccon, fru till varulven Conall Maccon, vaknar en vacker dag bara för hitta hennes make, som för det första borde sova, prata med sig själv. Ajdå. Lite senare visar det sig förstås att han inte pratade med sig själv, utan med en av sina spökspioner från BUR. Sen så försvinner han, borta från jordens yta. Och Alexia hinner knappt klä på sig och ta en kopp te förrän hon upptäcker att ett ansenligt antal varulvar slagit läger precis utanför hennes ytterdörr. Det är en nackdel med att vara gift med an Alfaledare för en varulvsflock, men ändå. Där möter ett antal läskiga upplevelser, bland annat möter hon Major Channing Channing of the Chesterfield Channings, som inte bara uppför sig fisförnämt och arrogant, utan dessutom tror att hon själv var en husjungfru! Till råga på allt kommer Ivy Hisselpenny inklampande för att berätta att hon blivit förlovad. Och som om det inte räckte kommer hon försent till ett möte där hon får reda på att underliga saker är i faggorna. Det verkar som det på ett speciellt ställe i London börjat hända de mest konstiga saker. Supernaturals, alltså varulvar, spöken och vampyrer, blir plötsligt dödliga, som om de nuddit en själlös som Alexia. Varulvarna kan inte längre förvandla sig, vampyrernas huggtänder försvinner, och alla spöken helt enkelt elimineras, stackars satar. Allt inom ett speciellt område. Alla misstänker såklart Alexia först, men hur skulle hon kunna breda ut sin så kallade kraft i så stor skala utan att ens röra personen i fråga?

Och så får hon veta att hennes make rest till Scotland, och hon tänker minnsann följa efter. Men allt blir inte riktigt som hon tänkt sig. För det första så måste hon ta med sig någon som kan "beskydda" henne, och skickar därför Mr Tunstell, som ioförsig är väldigt trevlig, men helst skulle hon vilja vara ensam. För det andra så känner sig Ivy tvungen att komma med. För det tredje så kommer hennes mamma (bara det är en katastrof) och hävdar att hon måste ta med sin fjolliga halvsyster Felicity. Och för det fjärde möter hon Mme Lefoux på båten mot Scotland, som hon inte riktigt kommit fram till är en fransk spion eller bara någon som kan komma att bli en god vän.

Med detta sällskap fortsätter hon sin resa, och efter ett antal mordförsök mot Alexia så bestämmer hon sig att det här MÅSTE hon reda ut. Men vad är det egentligen det rör sig om? Och varför tycks denna själlöseffekten följa efter hennes makes gamla flock (eller vad man nu säger)? Rör det sig om franska spioner, eller helt enkelt om ett attentat mot självaste Drottning Victoria?

_______________________________________________________________________________

Åhh, vad jag har velat läsa den här, konstigt att jag inte gjort det (har haft den enda sen jag köpte Soulless). Av någon anledning trodde jag att den inte skulle ha lika bra tempo som Soulless, men där hade jag fel.

Språket är så...wow, det är så innehållsrikt, jag har lärt mig massor med nya engelska ord genom att läsa Gail Carrigers böcker. Den har precis samma underbara 1800-tals känsla, med alla parasoller, tekoppar, etc. Det är så underbart gulligt hur korkade och överdrivet alla beter sig (t.ex. Felicity och Ivy), så som säkert flera var på den tiden. Flera karaktärer är som karikatyrer på olika karaktärsdrag. Som Felicity och Ivy Hisselpenny. Felicity är så elak och jobbig (blä, att ha HENNE som syster måste varit rena rama tortyren) och Ivy svimmar ju hela tiden och blir upprörd, HELA tiden. Men det är lite charmigt ;D

Slutet var så...gah, usch, blä, om jag inte får tag i nästa del så...Hur kan en bok få sluta så? Som tur är så ska jag till Science Fiction bokhandeln idag, så då tänker jag banne mig köpa Blameless. Jag undrar hur det hela fortsätter efter slutet, jag vill VERKLIGEN veta hur det går.

Handlingen var intressant, jag gillar idén att alla plötsligt inte kan förvandla sig. Fast det var ju lite synd om alla spöken som dog (ja, de var ju redan döda, men då menar jag typ stendöda). Och det blev ett härligt sällskap när Alexia, Tunstell, Mme Lefoux, Ivy och Felicity reser med varandra, alla är egentligen som varandras motsatser.
Så de som älskade Soulless, kommer inte bli besvikna på den här. Även om Professor Lyall och Lord Akeldama var med alldeles för lite så är den precis lika bra som Soulless. När man började läsa så var det som om man aldrig slutat, allt var så hemtrevligt och man kände igen alla karaktärera och det var bara så himla mysigt att dyka in i berättelsen igen ;D
 

Favoritkaraktär: Alexia, Akeldama, Conall Maccon, typ alla utom Felicity...

Citat:

“I like fish," chirruped Tunstell.
"Really, Mr. Tunstell? What is your preferred breed?"
"Well"--Tunstell hesitated--"you know, the um, ones that"--he made a swooping motion with both hands--"uh, swim.”

 

Ivy waved the wet handkerchief, as much as to say, words cannot possibly articulate my profound distress. Then, because Ivy never settled for meaningful gestures when verbal embellishments could compound the effect, she said, "Words cannot possibly articulate my profound distress.” 

 

She boasted the general battle-ax demeanor of an especially strict governess. This was the kind of woman who took her tea black, smoked cigars after midnight, played a mean game of cribbage, and kept a bevy of repulsive little dogs.

Alexia liked her immediately.

Jag blev inspirerad av:

• Karaktärerna
• Språket!
• 1800-tals grejen, med alla prasoll och droskor och klänningar.

Övrigt: Har kommit i serieform. Del tre i serien heter Blameless.

Soulless

Beväpnad med ett parasoll gör sig Alexia Tarabotti, den fruktade halvitalienaren, redo för att bekämpa ondskan mot vampyrer, forskare och vaxmänniskor i 1800-talets England.
Av Gail Carriger
Titel: Soulless
Serie: The Parasol Protectorate
Utgiven: 2009
Sidor: 357
Språk: Engelska
Förlag: Orbit
Första Meningen: Miss Alexia Tarabotti was not enjoying her evening.

Alexia Tarabotti är inte riktigt som alla andra i samhället. För det första är hon 26 år och FORTFARANDE ungmö, skandal. För det andra är hennes pappa både italiensk (upprörande) och död (katastrofalt). För det tredje, så har hon ingen själ (...). Ingen alls. Hon är en så kallad preternatural, inte supernatural, som vampyrer och varulvar, men inte heller en människa. Men att hon inte har en själ betyder inte att hon inte kan känna känslor, för det kan hon ju såklart. Hon har helt enkelt ingen själ. Förutom att hon inte har någon all känsla för smak och mode, så har hon en annan "gåva". Ögonblicket hon rör någon supernatural, alltså vampyr eller varulv, så blir personen i fråga helt normal. Vampyrernas huggtänder försvinner, varulvarnas gula ögon blir nötbruna (eller vilken färg de nu hade innan de blev varulvar), etc. Och i samma stund hon släpper personen blir han/hon återigen supernatural.
Detta har hon ännu inte berättat för sin familj, och så ska det fortsätta. Men när hon en dag på en fest anfalls av en vampyr helt oförberett (som är en aning korkad eftersom det är helt omöjligt att suga blod av en preternatural) så förstår hon att allt inte står rätt till.
Alla vet att en vampyr inte under några omständigheter får anfalla och suga blod av någon utan att fråga. Nu ska vi inte gå in på detaljer, men för att göra en lång historia kort så var det vampyren och inte Alexia som var död i slutet av deras lilla "strid" (det var självförsvar!).
Självklart kallas BUR in, vilket är som typ The supernatural säkerhetspolis, med varulven Lord Maccon i täten, som tar sig an fallet. Maccon och Alexia har känt varandra i flera år, och det kommer väl...sisådär överens.
Men detta är bara början, snart förföljs Alexia både av läskiga vaxmänniskor och vampyrer, hon blir drogad, släpad, till och med knuffad, och allt detta kryddas av humor, kärlek och några rejält livsfarliga parasoll.
__________________________________________________________________________________
Jag hade hört ganska mycket om den här boken, och nästan bara såna som skrivit om hur hemskt fantastisk den var, så hur kunde jag låta bli att köpa den? Dessutom är omslaget så snyggt ;) Jag köpte den på engelska för 1. Det är bäst att läsa på originalspråket 2. Den fanns i pocket, yey! Hälften så dyr, vilket fynd.

Den överträffade nästan mina förväntningar, speciellt karaktärerna. Jag trodde att det inte skulle finnas några mer roliga karaktärer än Maccon och Alexia, som verkade väldigt roliga på recensionerna, men jag visste inte att Lord Akeldama och Lyall skulle vara med!
Jag menar, hur kan man inte älska Lord Akeldama? Han påminner mig om Den Röda Nejlikan, man tror att han är totalt bakom flötet men visar sig vara jättesmart.
Sen älskar jag hans språk. Hur kan man inte älska någon som kallar alla han träffar för sugar plum eller marsmallow, eller något annat. Och så har han kursiv text på nästan vartannat ord, vilket gör det ännu roligare ;)

Och själva miljön är helt fantastisk. 1800-talet är så fascinerande, med droskor och parasoll och annat. Själva konceptet är ju så fantastiskt.
1800-talet är från och med nu mitt favorit århundrande. Jag kan verkligen se alla glamorösa (och en aning överdrivna) klänningar, hattar, fester, etc. Och själva sättet de beter sig! Det är så TYPISKT engelsmän- de dricker te stup i kvarten och de är äckligt artiga (det var till och med i England jag lärde mig att älska te ;D).
De dricker te hela tiden, den meningen som antagligen nämns mest är "Would you like a cup of tea?". Det är så himla charmigt. Och så är de fruktansvärt artiga. Till och med vampyrerna måste fråga innan de försöker suga blod ur en.
Och så blir de så roligt upprörda när något oanständigt händer ^^ Antingen så svimmar man (vilket vore mest passande för en dam) eller så utropar man såna där typiska engelska fraser som "I say!", "Oh, dear" eller något liknande, och det är så roligt ;D Även om de håller på at dö måste de vara artiga in i det sista, därför är det så roligt när Ivy poch Alexia pratar, för de är så överdrivet fåniga och artiga, och de vet antagligen det och det är nog därför de överdriver så mycket.

Och språket är också helt fantastiskt. Så himla roligt, jag skrattade flera gånger. Den engelska artigheten blandat med en rejäl sarkasm och ironi, kan det bli bättre? Man kunde verkligen inte sluta läsa, jag satt upp till halv två på natten för att jag var tvungen att läsa ut den. Och omslaget som är så himla snyggt! De som inte läser den missar verkligen något. Så fort jagär klar med boken jagläsr nu ska jag börja läsa tvåan (som vi också köpte i pocket).

Är det bara jag som tycker att vaxmannen är så himla häftig? Själva idéen med honom. Att han inte riktigt lever, men ändå är full med blod. och att han har ordet VIXI i pannan och att han inte har några fingernaglar? Han är en så bra hejduk, som alltid finns i böcker. Kanske inte en sån person som jag skulle vilja möta i en mörk gränd, men någon annan får gärna göra det (skämtar). Först verkade det lite tråkigt att han skulle vara totalt oövervinnelig, men så löste sig allting i slutet ;)

Alltså, sammanfattning: LÄS BOKEN!

Favoritkaraktär: Lord Akeldama, Alexia, Maccon, Lyall (alltså typ alla)

Bästa del: När Alexia och Maccon grälar och alla scener med Lord Akeldama ;)

Citat: "And somehow you think it is a good idea for a werewolf and a preternatural to show up at the front door of the most notorious vampire club in London looking for a hackney?"
     "Hush, you." Lord Maccon looked faintly offended, as though her statement were on doubt in his ability to protect her.

     The earl started to move forward and then stopped abruptly and looked down at her, not moving at all.
"Am I?"
     "Are you what?" She peeked at him through her tangled hair, pretending confusion. There was no possible way she was going to make it easy for him.
     "Your love?"
     "Well, you are a werewolf, Scottish, naked, and covered in blood, and I am still holding your hand."

     "Well," said Lord Akeldama, "this is a pretty kettle of fish. I think those miscreants have just ruined one of my best evening jackets. How very vexing. It is a particular favorite of mine. I am sorry to have drugged you inte this, my dear, almost as much as having dragged the evening jacket into it."

     Mrs. Loontwill nodded. "Quite right, my dear. Well, a parcel of scientists coming and going at all hours of the day and night will certainly lower the tenor of that neighborhood. I should think the duchess would be in a veritable fit over this occurence. I had intended to send round a thank-you card for last night's festivities. Now I think I might pay her a call in person this afternoon. As a concerned friend, I really ought to check on her emotional state."
     "How gastly for her," said Alexia, driven beyond endurance to comment. "People actually thinking, with their brains, and right next door. Oh, the travesty of it all."

Övrigt: Del ett av fem böcker. De nästa böckerna heter Changeless, Blameless, Heartless och Timeless. Soulless har dessutom blivit mangabok.

Jag blev inspirerad av:

• De fruktansvärt roliga karaktärerna
• Den härliga miljön i 1800-tals stil, med klänningar, parasoller och droskor.
• Det otroligt fantastiska språket och humorn.
• Vaxmannen!

Och nu tar vi några fan-bilder på mina favoritkaraktärer, så som de ser ut i mangaboken ;)













Ivy Hisselpenny

Professor Randolph Lyall