Blameless!

Av Gail Carriger

Titel: Blameless

Serie: The Parasol Protectorate

Del: 3

Sidor: 355

Utgiven: 2010

Förlag: Orbit

Första meningen: How much longer, Mama, must we tolerate this gross humiliation?"

 

Varning för MASSOR med spoilers för de som inte läst Soulless och Changeless!

 

Alexia ligger illa till, men för första gången, så är det inte hennes eget fel. Det är den där förbannade sopproten till man hon har som ställt till alltihopa. Hon har i princip blivit UTSLÄNGD från sitt eget hem, eftersom hon i princip blivit bortkörd av sin man, så hon kan inte använda Woolsey slott att bo på. Istället tvingas hon bo med sin fåniga familj, som också slänger ut henne för att de inte står ut med skammen. Tidningarna är såklart mer än överförtjusta, och skvallret går som bara den. Hon kan inte ens sitta på ett café och dricka te utan att någon kommer fram och skäller ut henne för att hon varit "oförsiktig, skandalös och okänslig". Allt på grund av den där förbannade lilla saken som växer i hennes mage. SÅ opraktiskt att det skulle hända NU. Dessutom så är den enda personen som skulle kunna hjälpa henne (Lord Akeldama) helt spårlöst försvunnen, tillsammans med alla sina drönare (tror jag det heter på svenska?). Och inte nog med det så blir hon anfallen av gigantiska mekaniska nyckelpigor som skulle kunnat döda henne. Nej, nu får det vara nog. I England kan hon helt enkelt inte stanna. Därför gör hon ett hemligt möte tillsammans med mr Tunstell (numera Ivy Hisselpennys man), Professor Lyall, Mme Lefoux och Floote. Alltså bestäms det att Alexia ska åka till Italien, tillsammans med Mme Lefoux och Floote. Lyall ska se till Mme Lefouxs maskiner, och Ivy ska ta hand om hattaffären (kära nån...). Dessutom så har Alexia hört talas om några som kallas Templars, som kanske skulle kunna förklara hennes ofödda barn, som definitivt är Conalls barn också, trots att det tekniskt sett är omöjligt.
Alltså börjar resan mot Italien, så de åker över till Frankrike där de bland annat möter Mme Lefouxs kusin, som är klockmakare. Av honom får de låna en slags flygmaskin som de tar sig ännu en bit på resan på. Fast trots deras försök, och trots att de bara är ute på dagen, så blir de fortfarande förföljda av både vampyrer och drönare. Därför blir det ännu viktigare att komma till the Templars. Men om de lyckas koma undan från vampyrerna, kommer the Templars vara särskilt välkomnande då? Den förståelse som de tror väntar kanske inte kommer visa sig vara riktigt som de tänkt...
___________________________________________________________________________

Jag HATADE verkligen slutet på Changeless, usch, jag hatar cliffhangers, men nu är jag nöjd och belåten. Jag är verkligen glad att jag äntligen köpte den, tillsammans med resten av serien.

Det var förstås väldigt synd att inte Lord Akeldama var med, men man var desto mer med professor Lyall. Lyall och Alexia var de berättarrösterna de hoppade emellan. Och när Lyall var med var för det mesta Conall också med (Det känns konstigt att kalla Lyall för Randolph, så jag fortsätter som Lyall.) Det var väldigt roligt, jag började gilla Lyall, och se lite mer hur han tänker, när jag läste. Ioförsig (joho, det är ett ord) så gillade jag honom från början, men nu ska vi inte haka upp oss på detaljer. Och det var väldigt intressant att Floote fick var med mycket, man har inte riktigt fått se så mycket av honom.
Och är det bara jag, eller kan det vara så att Ivy är jättesmartmen bara döljer det? Det tror jag, jag tror hon är svinsmart och bara gömmer sig bakom en fasad, eller något liknande.

Jag hatade verkligen the Templars och den där tysken (som sa "Ya" HELA tiden). Usch vad de var jobbiga. Var var de i för slags hus när de var i Florence? Det lät som något konstigt kloster, herregud. De är verkligen bra exempel på "galna vetenskapsmän", iallafall den där tysken. Men jag gillade Mme Lefouxs kusin, klockmakaren, han var rolig ;D Det kom som ni märker ganska många nya karaktärer, men jag tror inte nån av dem kommer dyka upp igen. Förhoppningsvis.

En scen som gjorde mig helt förvirrad var när de tog sig över bergen. Jag var väl kanske inte så koncentrerad, och alla pratade i bakgrunden (det var inte MITT fel, iallafall), så jag fattade inte riktigt vad som hände. Nästan ingenting, en tågräls i himlen eller what?
Språket var som vanligt underbart och roligt, inget har ändrat sig. Skön omväxling att inte vara i England, men jag saknade ändå de korkade engelsmännen, snyft. Håhåjaja.
Och var det bara jag som (STOR SPOILERVARNING!) blev så himla ledsen över stackars Biffy och Akeldama. Snyft, grät nästan när Biffy fattade att han var varulv. Så sorgligt, gud vad onödigt, fnys, det borde inte hänt, hur ska de lösa detta då? (slut på spoiler!)
Den här serien är så bra, läs den, det är värt det. Blameless var lika rolig och träffsäker som de andra, och även fast jag blev lite förvirrad och arg på karaktärer, så var det värt, och den är så bra, dessutom har den det snyggaste omslaget i serien...

Favoritkaraktär: Alexia.
Citat:
“I mean to say, really, I am near to developing a neurosis - is there anyone around who doesn't want to study or kill me?"

Floote raised a tentative hand.

"Ah, yes, thank you, Floote."

"There is also Mrs Tunstell, madam," he offered hopefully, is if Ivy were some kind of consolation prize.

"I notice you don't mention my fair-weather husband."

"I suspect, at this moment, madam, he probably wants to kill you."

Alexia couldn't help smiling. "Good point.”

"And who, might I ask, is Alpha of this bloody pack?"
The roar carried even through the thick stone of the dungeon walls.
"You, sir," said a timid voice.
"And who is currently giving you a direct order to be released from this damned prison?"
"That would be you, sir."
"And yet, who is still locked away?"
"That would still be you, sir."
"Yet somehow you do not see my difficulty."
"Professor Lyall said-"
"Professor Lyall, my ruddy arse!"
"Very good, sir."

Saker jag blev inspirerad av:

Övrigt: Nästa del heter Heartless. Ska förhoppningsvis också göra som seriealbum, när vet jag inte.