Vindens namn

Av Patrick Rothfuss
Titel: Vindens namn
Serie: Berättelsen om kungadråparen
Del: 1
Utgiven: 2007
Sidor: 391
Språk: Svenska
Förlag: Ponto Pocket
Första meningen: Det var kväll igen.

Han har många namn. Några av dem är Maedre, Dulator och Shadicar. Han har kallats Kvothe den blodlöse, Kvothe den lärde och Kvothe kungadråpare. Men hans namn är egentligen bara Kvothe. Mannen, myten, legenden. Personen som sparkades ut ur Universitetet när han knappt var lika gammal som de som brukar komma in. Personen som alla känner till, och som alla vet är död som en sten.
Men vad de inte vet att han är livs levande och äger en liten krog mitt ute i ingenstans, där han kallar sig Kote. Ingen vet ju egentligen hur han ser ut, så han lever tyst med sin lärling Bast, som är den enda som vet om hans identitet.
Tills Krönikören kommer. Han samlar alla möjliga historier, och har äntligen lyckats hitta Kvothe. Och tänker inte ge sig förrän han har hans historia i gott förvar.
Kvothe går med på att ge honom tre dagar. Varken mer eller mindre. De flesta brukar för det mesta bara behöva en timme, men Kvothes historia är inte som alla andra.
Han berättar om sin lyckliga barndom med sina föräldrar, när han bodde med ett teatersällskap, och där han mötte Abenthy, som lärde honom sympateti och andra grejer. Men vars barndom snabbt tog slut när teatersällskapet överfalls av de fruktansvärda chandrierna och bara lämnade honom kvar. Han berättar om när han tvingades överleva på Tarbeans gator och fick tigga, svälta och stjäla för att överleva. Och när han kom in på Universitetet när han egentligen borde ha flera år kvar innan han skulle kunna komma in. Allt för att söka så mycket information om de som mördat hans föräldrar som möjligt så han äntligen ska kunna få sin hämnd.
___________________________________________________________________________
Jag skulle vilja säga att jag trodde att boken skulle vara sådär, men när jag läste boken så blev jag bara WOW, vad bra den är, men så var den inte. Jag visste redan att den skulle vara bra.
Missförstå mig inte, jag visste att den skulle vara bra, men inte så makalöst freakin' awesome AMAZING som den faktiskt var! (det finns ina bra svenska ord, tyvärr)

Nu ska jag förklara. Min syrra älskade den, och jag ville verkligen läsa den, men jag var fortfarande lite skeptiskt. Eftersom Kvothe berättar alltihop trodde jag att det skulle vara jobbigt eftersom man då vet hur det slutar, alltså att han är i det stånd han är i "nutiden". Jag trodde bara att den skulle krossa mitt hjärta om han får vänner och någon han älskar, när det ändå slutar med att han sitter där helt ensam på sin krog med bara Bast som sällskap.

Visst har man en liten melankolisk känsla när man läser den, men det är en del av upplevelsen. Hans berättarröst är helt otrolig. Jag har aldrig älskat en berättarröst som när jag läst den här boken. Han är sådär bittert medveten om vad han förlorat och upplevt, i vissa fall skulle jag tycka han var lite melodramatisk, men hans berättarröst låter fruktansvärt levande och äkta, och utelämnar inte något, utan berättar sanningen om hur det faktiskt var. Och jag gillar idén att varje bok är för varje dag som han berättar.
Och det är fantastiskt hur Rothfuss byter mellan berättelsen och nutiden. Han byter inte så ofta så man tappar helt stinget på att läsa berättelsen för att han drar en tillbaka till verkligheten hela tiden, men så att man förstår att livet där går vidare. Det är vid de tillfällena jag blir lite melankolisk.

Jag fattar inte varför Sverige alltid delar upp episka fantasyberättelser i två delar, är det för att de tror att ingen vill läse dem om de är för tjocka?
Magifenomenet är också unikt. Istället för lite vift på trollstavar så verkar det mer verklighetstroligt. Riktig fysik och komplicerade grejer.
Det var inte tråkigt en enda gång. Nu kanske ni fått uppfattningen av att det är en väldigt dyster bok, men då har ni fel. Den var rolig flera gånger (appropå det, hoppas Elodin kommer med mer, han är helt oslagbar, säger jag bara) och framkallar alla känslor ungefär samtidigt. Fast jag misstänker fortfarande att den kommer krossa mitt hjärta på ett eller annat sätt.

Och Kvothe är inte helt perfekt, om ni trodde det. Nåja, i mina ögon, men det är bland annat för att han gör fel ibland. Eftersom han är så fruktansvärt smart så tänkte jag att det vore lite tråkigt om han alltid är den smarta och intelligenta som gör rätt hela tiden. Men när han kommer till Universitetet så kommer det folk som är (hur säger man "far more superior" på svenska D:) ja, mycket smartare än honom. Ni som älskar fantasy MÅSTE läsa den här (nej mina vänner, det är inget tillbedjande, detta är ett hot, om ni inte gör det...), den ligger på samma nivå som Game of Thrones, fast på ett helt annat sätt, de är ju helt olika. Detta var total. Kärlek. Vid. Första. Ögonkastet. Om ni inte gillade recensionen så borde ni i alla fall ge boken en stor chans, den förtjänar det absolut. Om jag hade gett betyg hade den helt klart fått 11/10.
Bara läs boken. Slut.

Favoritkaraktär: Kvothe, helt klart.
Citat:
Medan jag låg där och räknade mina välsignelser och mina knäckta revben steg Elodin in i mitt synfält.
Han tittade ner på mig. "Gratulerar", sade han. "Det där var det dummaste jag någonsin sett." Hans ansiktsuttryck var en blandning av vördnad och klentro. "Någonsin."

Krönikörens panna rynkades. "Exakt vad menar ni?"
Kvothe satt tyst en lång stund och tittade ned på sina händer. "Vet ni hur många gånger jag har fått stryk i livet?"
Krönikören skakade på huvudet.
Kvothe tittade upp, flinade och ryckte nonchalant på axlarna. "Det gör inte jag heller. Man skulle ju tro att sådant ska fastna i ens minne. Man skulle ju tro att jag minns hur många ben jag brutit. Man skulle ju tro att jag kunde komma ihåg stygnen och bandagen." Han skakade på huvudet. "Det gör jag inte. Jag kommer ihåg den där lilla pojken som grät i mörkret. Klart som en klockas klang efter alla dessa år."
Krönikören rynkade pannan. "Ni sade ju själv att det inte fanns någonting ni kunde ha gjort."
"Det fanns det", sade Kvothe allvarligt, "och det gjorde jag inte. Jag valde och jag ångrar det än idag. Ben läker. Ånger bär man med sig för evigt."

Övrigt: Hittils finns det fyra böcker i serien (svenskt sätt åsido), Vindens namn del 2 och En vis mans fruktan del 1 och 2. Den sista boken har inte kommit ut, och jag misstänker att det kommer dröja ett tag, det tog visst väldigt lång tid att skriva den.