Krigarhjärta

Av Henrik Larsson
Titel: Krigarhjärta
Serie: Blodsarvet #1
Del: 1
Sidor: 570
Utgiven: 2008
Förlag: Månpocket
Första meningen: De första, gripbara minnena jag har av mitt liv är bland de allra blodigaste.

Nioårige Erik har aldrig vart som de andra barnen. Han har alltid varit utanför, och ofta blivit tillsagd att hålla sig undan för att han "skrämde de andra barnen". Men hans liv tar en dramatisk vändning när ett söderländskt följe attackerar och bränner hela hans by. Och på något sätt, antagligen påverkad av chocken, så bestämmer sig Erik att han vill följa med dessa skumma söderländska typer. Och deras ledare, Tolke, verkar bli intresserad av Erik, och låter honom följa med.
Det är en lång resa mellan Nordland och Söderland, speciellt påfrestande som inte är van vid klimatet där. Men Erik blir förvånansvärt väl behandlad jämnfört med andra fångar i följet. På vägen möter han bland annat Vanja Ossiandotter, den antagligen snyggaste tjejen han någonsin sett. Tyvärr också hennes bror Karl, som inte bara är hemsk och sadistisk, utan dessutom skjuter bort halva Eriks öra. På det sättet svär Erik på att han en dag ska döda honom, trots att han bara är nio år.
Och även om Erik behandlats annorlunda är han fortfarande en fånge, och förs som slav till stenbrottet i Stensala. Där ska han "kånka" som det kallas ända tills han stupar. Åren går, och Erik blir starkare och starkare, och får dessutom en bästa vän, tjejtjusaren Loke. Men Erik har inga som helst planer på att stanna i stenbrottet i hela sitt liv. Hela sitt liv har han känt på sig att han varit något mer än en vanlig bondpojke. Men han minns ingenting från att Tolke och hans män förde bort honom, det är bara en massa suddiga minnen. Och de måste funnits någon anledning till att hans fostermor hellre offrade sitt liv än berättade sanningen om Eriks ursprung. Han är inte bara mycket längre än en ovanligt lång nordman, men var kommer han från i så fall? Vad han än är så har ödet i alla fall något mycket större i beredskap än att han ska bära sten resten av sitt liv.
______________________________________________________________________________

Efter cirka fyra års mellanrum tyckte jag att det var dags för en liten omläsning, speciellt nu när den tredje och avslutande delen ÄNTLIGEN kommit ut. Den har suttit länge orörd i bokhyllan och borrat hål i nacken på mig. Och när jag läser den förvånas jag över hur OTROLIGT bra den är (och sen är jag också liiite stolt över att jag läste den här boken när jag var så liten XD)

Det är helt otroligt hur världen plötsligt känns mindre viktigare när man läser den här boken. Den påminner lite om Game of Thrones, själva känslan och berättelsetypen. Fast med en aning färre huvudpersoner. Det verkar vara en rätt så stor värld, för jag vägrar tro att det inte finns något bortom Söderland och Nordland, vilket är de enda länderna som nämns, utom Isöarna, då. Jag var först lite besviken när jag läste den första gången för att den kändes väldigt...tja, svensk (ugh) Väldigt viking-aktig. Jag brukar inte gilla den nordiska andan i böcker, men i den här boken passade det perfekt. Söderland kompenserade Nordland så himla bra.

Okej, karaktärerna. Erik tyckte jag väldigt mycket om, men han är VÄLDIGT björnaktig, stor och stark (och lite korkad XD). Men jag gillade honom mer och mer (eller snarare, det gick lite upp och ner, vissa ögonblick blev jag sur på honom). Eftersom boken är så lång, och man får se honom växa upp, så börjar man bli så van vid honom att det känns som om man känt honom hela livet.
Och Loke, kära kära Loke, gud vad jag älskar honom. Så intressant karaktär. Det är sån bra idé med det döda ögat och allt det där. Tycker så otroligt synd om honom ibland (speciellt under tvåan). Och så är det så sorgligt att tänka på hur han är i början av Krigarhjärta. Han är så munter och bekymmerslös, men sen när man får reda på att han har ett dött öga så blir han bara bittrare och bittrare, och är sällan särskilt glad igen.

För att inte tala om Tolke. Hur tragisk kan man bli? Det är nästan löjligt. Han blir bara konstigare och konstigare. Han börjar skrämma mig...Är det möjligt för en människa att ändra sig så mycket D:
Vanja är otroligt söt, och cool, och motsatsen till en svag jungfru som behöver räddas hela tiden. Hon är så stark och modig, och så snäll.
Att ha en sinnesjuk sadist som skurk kanske inte är mitt favoritval (påminner mig om Jeoffrey, yuck).

När jag tänker efter så är de nästan över hälften av boken i Stensala som slavar, och det är underligt hur fort tiden tycks gå. Man har aldrig tråkigt, och språket är relativt enkelt och fylld av underbara beskrivningar. Rekommenderas för de som gillar Game of Thrones-liknande böcker, som tycks svälja en med hull och hår. Jag ska läsa del två, men första vill jag bara läsa om Darkside-serien (recension på de två första böckerna kommer snart).
LÄS!

Andra delar i serien: