Av Cassandra Clare
Titel: Clockwork Princess
Utgiven: 2013
Sidor: 568
Serie: The Infernal Devices #3
Förlag: Walker Books
Första meningen: "I'm afraid," said the little girl sitting on the bed.
VARNING FÖR SPOILERS FRÅN TIDIGARE DELAR!
Sidor: 568
Serie: The Infernal Devices #3
Förlag: Walker Books
Första meningen: "I'm afraid," said the little girl sitting on the bed.
VARNING FÖR SPOILERS FRÅN TIDIGARE DELAR!
Danger and betrayal, secrets and enchantment in the breathtaking conclusion to the Infernal Devices trilogy.
Tessa Grey should be happy - aren't all brides happy? Yet as she prepares for her wedding, a net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute. A new demon appears, one linked by blood and secrecy to Mortmain, the man who plans to use his army of pitiless automatons, the Infernal Devices, to destroy the Shadowhunters. Mortmain needs only one last item to complete his plan. He needs Tessa. And Jem and Will, the boys who lay equal claim to Tessa's heart, will do anything to save her.
____________________________________________________________________________
Jag måste erkänna att jag inte vågat ta ut boken ur bokhyllan. Bland annat för att jag är rädd för att få mitt hjärta krossat, och bland annat för att jag velat spara den till senare. Det är så otroligt sorgligt när man läser sista boken i en serie och vet att man aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin kommer se dessa karaktärer igen.
Utom Magnus ofc för han lever i TMI och jag tror inte författaren vill göra något så komplicerat som att låta honom återfödas.
Det är många nya karaktärer som kommer med. Inte bara dyker de otroligt charmanta (hrm) Lightwood-bröderna upp mycket mer, utan nu är även Wills syster Cecily med i bilden. Jag har en svag punkt för Lightwoods, så det var underbart att se mer av dem, speciellt Gabriel som hittills bara varit med för att bråka med Will. Cecily gillade jag, om man bortser från då Will är deprimerad (90% av boken) är de väldigt lika, och det är intressant att se hur Will handskas med henne. Han är kärleksfull och beskyddande och hysterisk samtidigt.
Slutet. Slutet borde väl vara det viktigaste? Hur det nu går för alla dessa underbara karaktärer, vem som får vem och själva upplösningen. Den stora frågan är då, var det ett bra slut? Var det värdigt en så bra serie?
Nja... Missförstå mig inte, slutet var bra. Väldigt bra. Men det är det som är problemet, det är FÖR bra. Jag kommer ha en spoiler-sektion längst ner där jag kan klaga på slutet.
Man märker att den här boken fokuserar mycket mer på karaktärerna och relationerna, speciellt de mellan Jem och Will. Men för min del hade det gärna funnits lite mer magi i den. Jag glömde helt bort att Tessa hade några krafter överhuvudtaget, de inte ens nämner det. Efter mer än halva boken började jag undra "Vad gör Tessa där nu igen? Hon gör ju inget. Hon är ju ingen Shadowhunter, så vad gör hon där?... Det var nog något viktigt, men jag kommer inte på det... Äh, det var nog inget viktigt, hon är säkert bara där som mentalt stöd till Jem och Will." SEN kom jag på att just det, hon kunde ju skifta form och det där, coolt.
Okej, döda mig inte, men är inte Will lite för gloomy? Är det inte LITE för mycket tragiskt stirrande ut i ingenting med vinden som blåser i hans hår dramatiskt? Inte? Ok.
Men ärligt talat, hur kan man inte älska Jems och Will relation? De för ordet bröder till en helt ny nivå, jag har aldrig sett eller läst något liknande. Vid kanske ett tillfälle blev det lite för mycket av broderlig kärlek, men för det mesta var det bara härligt att läsa. Jag är varken ett gigantiskt Jace eller Will-fan (de för ordet "vackert lidande" till en helt ny nivå...) så jag är mer ett Jem-fan.
En riktigt bra bok, som slutsats. Trots att jag tyckte att en stor del a slutet var uppenbart så dök det ändå upp en del intressanta tvistar som jag inte väntat mig. Själva "slutstriden" var kanske inte lika episk som jag hoppats (inte som den i CoG, tillexempel) Cassandra Clare sköt mitt i prick i varje dialog som är med. Den är minst lika smart och rolig som de tidigare böckerna, och hennes skrivarsätt blir bara bättre och bättre. Så jag skulle säga att boken var väldigt bra. Det kanske har verkat som om jag mest klagat, men jag njöt av att läsa och var vaken till klockan två på natten så jag kunde läsa ut den, bara för att det var så spännande.
(Om ni inte visste det så finns det ett slags släktträd som man kan veckla ut längst bak som täcker Lightwoods, Carstairs och Herondales släkt. Och jag vet mina vänner, det är väldigt frestande, men kolla INTE på den, eftersom det avslöjar en hel del. Och jag som inte ens visste att den skulle finnas med blev spoilrad när jag kommit lite längre än halvvägs O_o Inte för att det var ett ganska uppenbart slut... )
Tankar kring slutet (SPOILER):
Är det inte väldigt orealistiskt att ALLA fick varandra? Man förstod på en gång att Gabriel och Cecily skulle bli ihop, och att Jem var broder Zachariah kunde man lista ut om man läst TMI. Innan jag läste epilogen var jag relativt nöjd. Men efter epilogen... Jag förstår om Cassandra Clare inte ville bli mördad av fans om det blev ett tragiskt slut, men slutet var redan FÖR LYCKLIGT redan innan epilogen. Och att hon fick både Jem OCH Will...eh?
Och när jag fick veta att Jem inte var Silent Brother längre, var det inte just det som var omöjligt? Det passade inte in, det kändes mer som om Clare kastade in det för att slutet inte skulle vara så "sorgligt".
Är det bara jag, men heter inte varulven i Soulless också Woolsey O_o Bara en tillfällighet, eller?
Minnesvärda citat:
(är det inte lite ironiskt? XD De som läst TMI vet vad jag menar)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.“I’m Gabriel.”Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”
“You know,” Cecily said, “you really didn’t have to throw that man through the window.”
“Life is a book and there are a thousand pages I have not yet read.”
(Magnus)
"You might want to get up," he said."Everyone will be here quite soon to rescue you, and you may prefer to have clothes on when they arrive." He shrugged. "I would, at any rate, but then, I am well known to be remarkably shy."
Det är många nya karaktärer som kommer med. Inte bara dyker de otroligt charmanta (hrm) Lightwood-bröderna upp mycket mer, utan nu är även Wills syster Cecily med i bilden. Jag har en svag punkt för Lightwoods, så det var underbart att se mer av dem, speciellt Gabriel som hittills bara varit med för att bråka med Will. Cecily gillade jag, om man bortser från då Will är deprimerad (90% av boken) är de väldigt lika, och det är intressant att se hur Will handskas med henne. Han är kärleksfull och beskyddande och hysterisk samtidigt.
Slutet. Slutet borde väl vara det viktigaste? Hur det nu går för alla dessa underbara karaktärer, vem som får vem och själva upplösningen. Den stora frågan är då, var det ett bra slut? Var det värdigt en så bra serie?
Nja... Missförstå mig inte, slutet var bra. Väldigt bra. Men det är det som är problemet, det är FÖR bra. Jag kommer ha en spoiler-sektion längst ner där jag kan klaga på slutet.
Man märker att den här boken fokuserar mycket mer på karaktärerna och relationerna, speciellt de mellan Jem och Will. Men för min del hade det gärna funnits lite mer magi i den. Jag glömde helt bort att Tessa hade några krafter överhuvudtaget, de inte ens nämner det. Efter mer än halva boken började jag undra "Vad gör Tessa där nu igen? Hon gör ju inget. Hon är ju ingen Shadowhunter, så vad gör hon där?... Det var nog något viktigt, men jag kommer inte på det... Äh, det var nog inget viktigt, hon är säkert bara där som mentalt stöd till Jem och Will." SEN kom jag på att just det, hon kunde ju skifta form och det där, coolt.
Okej, döda mig inte, men är inte Will lite för gloomy? Är det inte LITE för mycket tragiskt stirrande ut i ingenting med vinden som blåser i hans hår dramatiskt? Inte? Ok.
Men ärligt talat, hur kan man inte älska Jems och Will relation? De för ordet bröder till en helt ny nivå, jag har aldrig sett eller läst något liknande. Vid kanske ett tillfälle blev det lite för mycket av broderlig kärlek, men för det mesta var det bara härligt att läsa. Jag är varken ett gigantiskt Jace eller Will-fan (de för ordet "vackert lidande" till en helt ny nivå...) så jag är mer ett Jem-fan.
En riktigt bra bok, som slutsats. Trots att jag tyckte att en stor del a slutet var uppenbart så dök det ändå upp en del intressanta tvistar som jag inte väntat mig. Själva "slutstriden" var kanske inte lika episk som jag hoppats (inte som den i CoG, tillexempel) Cassandra Clare sköt mitt i prick i varje dialog som är med. Den är minst lika smart och rolig som de tidigare böckerna, och hennes skrivarsätt blir bara bättre och bättre. Så jag skulle säga att boken var väldigt bra. Det kanske har verkat som om jag mest klagat, men jag njöt av att läsa och var vaken till klockan två på natten så jag kunde läsa ut den, bara för att det var så spännande.
(Om ni inte visste det så finns det ett slags släktträd som man kan veckla ut längst bak som täcker Lightwoods, Carstairs och Herondales släkt. Och jag vet mina vänner, det är väldigt frestande, men kolla INTE på den, eftersom det avslöjar en hel del. Och jag som inte ens visste att den skulle finnas med blev spoilrad när jag kommit lite längre än halvvägs O_o Inte för att det var ett ganska uppenbart slut... )
Tankar kring slutet (SPOILER):
Är det inte väldigt orealistiskt att ALLA fick varandra? Man förstod på en gång att Gabriel och Cecily skulle bli ihop, och att Jem var broder Zachariah kunde man lista ut om man läst TMI. Innan jag läste epilogen var jag relativt nöjd. Men efter epilogen... Jag förstår om Cassandra Clare inte ville bli mördad av fans om det blev ett tragiskt slut, men slutet var redan FÖR LYCKLIGT redan innan epilogen. Och att hon fick både Jem OCH Will...eh?
Och när jag fick veta att Jem inte var Silent Brother längre, var det inte just det som var omöjligt? Det passade inte in, det kändes mer som om Clare kastade in det för att slutet inte skulle vara så "sorgligt".
Är det bara jag, men heter inte varulven i Soulless också Woolsey O_o Bara en tillfällighet, eller?
Minnesvärda citat:
(är det inte lite ironiskt? XD De som läst TMI vet vad jag menar)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.“I’m Gabriel.”Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”
“You know,” Cecily said, “you really didn’t have to throw that man through the window.”
“Life is a book and there are a thousand pages I have not yet read.”
(Magnus)
"You might want to get up," he said."Everyone will be here quite soon to rescue you, and you may prefer to have clothes on when they arrive." He shrugged. "I would, at any rate, but then, I am well known to be remarkably shy."
Har du också varit i Dublin? Min kompis med! Verkar vara en fin stad ;)
SvaraRadera