Our Tragic Universe

Av Scarlett Thomas

Titel: Our Tragic Universe

Sidor: 425

Utgiven: 2010

Förlag: Canongate Books

Första meningen: I was reading about how to survive the end of the universe when I got a text message from my friend Libby.

 

Meg bor i Dartmoor, med alla dess mystiska omgivningar. Inte för att hon absolut ville, men för att det var det enda alternativet hon och hennes pojkvän Christopher hade, eftersom det mesta var för dyrt.

Meg skriver olika recensioner till en tidning, och det är alltid en kille som skickar böcker till henne som hon ska läsa. En dag dyker en bok, The Science of Living Forever, upp, vilket är lite mysko eftersom boken 1. Är en vetenskapsbok, 2. Inte är särskilt ny. Hon brukar alltid recensera nya böcker. Boken påstår att alla människor kommer leva för evigt. Men vem vill det? Meg hatar boken direkt. Själv är hon fast i ett rätt så trassligt förhållande, och är dessutom förälskad i en man som är ungefär 25 år äldre än hon själv, så att leva för evigt var ingen god nyhet. Hon skriver en ganska ilsken och ironisk recension, som hon skickar in. Detta följer av en god nyhet, och en dålig. Den bra var att de tyckte recensionen var toppen, och tycker att hon ska fortsätta på det sättet. Den dåliga är att det inte alls var den boken hon skulle recensera. Men hur kom boken dit då?

Genom att rådfråga båda tarotokort och sin hund, så börjar hennes liv förandras på grund av boken. Hennes bästa vän Libby kan hon inte förvänta sig någon hjälp ifrån. Libby är fast i ett ännu trassligare förhållande, eftersom hon är gift, men har en affär med en annan. Detta leder bland annat till ivägknuffade bilar i sjöar och illamående för Libbys del.

Dessutom blir Meg ovän med en av hennes godaste vänner Vi, vars råd hon verkligen skulle behöva nu.

Men vad har ett skepp i en flaska, stickade sockor och ett odjur på Dartmoor med allt att göra? Lever hon i en berättelselös berättelse, och kan i så fall en historia rädda ens liv?

_______________________________________________________________________________

 

Jag måste erkänna, de första 100 sidorna så var jag HELT förvirrad. Det var för mycket filosofiska dialoger och för mycket konstigt prat, och man var tvungen att läsa vartenda ord för sig, lååångsamt, och verkligen koncentrera sig på vartenda ord för att fatta de där långa långa dialogerna. Därför gick det väldigt trögt i början. Men sen efter ett tag lyftes hela boken upp. I början skummade jag igenom dialogerna (vilket ledde till att jag inte fattade någonting.

Men efter ett tag så började jag gillade den. Under de konversationerna som det inte var alltför mycket filosofiska utläggningar på, så var jag riktigt intresserad. Jag blev till och med full i skratt när Josh var i den där kortaffären :3 Och när Libby puttade i bilen i vattnet...
En sak som jag blev lite chockad över var att Rowan skulle vara SÅ mycket äldre än Meg. Först sa hon bara "han är lite för gammal för mig" och då tänkte jag att hon kanske var 30 år och han 40. Och så visar det sig att hon är 38 och han är 60! Jag menar, det är ju egentligen inget fel med det, de får väl göra hur de vill, men 60? Dessutom beter han sig knappast som en 60-åring.

Sen trodde jag också att Christopher skulle vara en sån där samlad och spirituell typ. Så fel man kan ha, han är ju helt dum i huvudet. Vojne, vojne.
När Meg kom till den där mysiga stugan var jag helt inne i boken, det verkade så underbart mysigt när hon satt HELT ENSAM (gud vad underbart) och bara skrev, gick på promenader, inredde och stickade. Så mysigt, jag längtar tillbaks till Dartmoor, det är en av de finaste platserna jag varit på. ÅK DIT. De kunde ha haft bättre personbeskrivningar, men poängen var väl att man skulle bilda en egen uppfattning av karaktärerna.

Men jag tror ändå boken inriktar sig lite för vuxna människor (som dessutom är engelska) för det var ganska så många ord jag inte helt förstådde, och massor med poeter, till råga på allt. Jag som trodde jag var mycket uppdaterad när det gällde poeter, men där hade jag fel (bara skojade, jag kan bokstavligt talat INGET om poesi eller poeter, den enda jag kommer ihåg är Yeats).

Citat: De jag hittade var såna låååånga konversationer så jag inte orkar skriva ner dem...
Favoritkaraktär: Bess (hunden).
Jag blev inspirerad av:

• Dialogerna, vissa är verkligen intressanta, och känns nästan lite ibland som att läsa i en faktabok. Inte bara korta meningar som "Hej", och "Fint väder idag".

Övrigt: Är författarens nionde bok, har jag för mig. Bortsett från det hittade jag ingenting.