Sapphique

Av Catherine Fisher

Titel: Sapphique

Serie: Det ÄR en serie, men den har inte riktigt något namn.

Del: 2

Sidor: 470

Utgiven: 2008

Förlag: Hodder Children's Books

Första meningen: The alleyway was so narrow that Attia could lean against one wall and kick at the other.

 

Varning för spoilers för de som inte läst Incarceron!

 

Finn har äntligen lyckats fly från det hemska fängelset Incarceron, men till vilket pris? Keiro, är fortfarande kvar i fängelset, tillsammans med Attia. Och eftersom Claudias pappa i sista sekunden också kastade in sig i Incarceron med de två kristallnycklarna, så går det inte att få ut dem på länge. Ändå jobbar Jared stenhårt med Portalen, så att de på något sätt skulle kunna komma därifrån.

Finn har lite problem med att vara den behärskade prins Giles hela tiden. Han måste inte bara vara bror med Caspar (yuck) och vara med drottningen jämt och ständigt, han måste dessutom skriva miljoner inbjudningar, signera papper och får knappt gå utanför slottet utan att bli förföljd. Han vet att drottningen hatar honom, och antagligen planerar att mörda honom i denna stund, men de måste fortsätta med sina minspel så det ser ut som om hon älskar honom.

Keiro och Attia, som är i fängelset, börjar leta efter Sapphiques handske. Sapphique var den enda som någonsin lyckats fly ut ur fängelset (Finn räknas inte, han gjorde det inte ens själv), och det sägs att med den handsken så kan man själv göra det. Men de är inte de enda som vill ha tag i handsken. Incarceron vill också ha ensamrätt på handsken, eftersom till och med Incarceron planerar att fly, från sig själv. Det enda Incarceron behöver är handsken. Men vad varken Incarceron, Attia eller Keiro vet, så är hela fängelsetbara en pytteliten silvrig kub som hänger på ett fickur, som Jared har i sin ägo.

Men plötsligt utan förvarning kommer en ny kille in på hovet, som påstår att HAN är den riktiga prins Giles. Och han kommer ihåg allt som någonsin hänt i Giles liv, till skillnad från Finn som inte kommer ihåg någonting. Fast Claudia vägrar tror på honom, så kan hon inte låta bli att bli liiite osäker på vem som faktiskt är Giles, trots allt.

Men det stora problemet är, trots allt, i Incarceron. Keiro och Attia börjar leta efter John Arlex, Claudias pappa. Frågan är bara om han kommer hjälpa dem innan Incarceron helt släpper loss och förstör hela fängelset och alla inuti?

________________________________________________________________________________

 

Wow. Incarceron, som jag blev helt förvirrad av, var inte på långa vägar lika bra som den här. Jag vet inte riktigt varför, handlingen var ju egentligen bättre i Incarceron. Men det kanske var för att nu visste jag lite mer, så det var lättare att hänga med. Och så var det något med språket som ändrats. Jag läste ut den på en dag (alltså är recensioner lite försenad), men nu kan jag inte komma på vad det var som gjorde den bättre än Incarceron O.o

 

Men jag måste bara säga att alla personer i boken är dödsdömda när det gäller relationer. Det går helt enkelt inte att fixa, vilket gör mig otroligt deprimerad. Jag menar, det känns ganska säkert att säga att Keiro typ är kär i Attia. Om han skulle vara förälskad i någon överhuvudtaget, så skulle det vara Attia. Men Attia är kär i Finn. Men Finn är kär i Claudia. Men Claudia älskar Jacob (som också älskar henne) men de kan aldrig få varandra. Förstår ni problemet? Jag menar, hur KUNDE Catherine få hela serien att sluta utan att någon av dessa personer får en någotsålunda lyckligt slut.

 

Och ibland känns det lite som om alla personer bara förolämpar varandra hela tiden. Keiro och Attia förolämpar ju varandra jämt och ständigt. Claudia och Finn förolämpar också när de är på dåligt humör. Keiro förolämpar dessutom Finn. Och Caspar och Drottningen, tja, de förolämpar alla. Den enda som inte förolämpar någon är Jared, för han är ett helgon.

De verkar ha väldigt många förolämpningar på lager, för det blir bara värre och värre.

 

Och så en liten fråga. Vad i hela friden är DET FÖR SLUT PÅ EN BOK? Hur kunde hon? Usch. Och så är det sista boken dessutom. Jag som precis började bli intresserad. Hur gick det för Finn? Blev han kung, gifte han sig med Claudia? Vad hände med Claudia, vad ska hon göra när hon inte kan vara med Jared? Och Keiro och Attia? Kommer Attia kanske inse att hon älskar Keiro och de lever lyckliga i alla sina dagar? Nja.

Och så den största frågan, vad sjutton hände med Jared? Någon som vet, hjälp? Och Incarceron, och John Arlex, och Caspar, och the Steel Wolves? Väldigt otydligt slut.

 

Men det är helt klart en värdig uppföljare, bortsett från slutet så gillade jag den faktiskt väldigt mycket. Även om det kunde vart ett bättre slut (men jag är mer en sån person som inte blir nöjd förrän det slutar "Och så levde de lyckliga i alla sina dar") och lite mer romans i den så är den verkligen värd att läsa om man tyckte Incarceron var lite sådär. Den var väldigt spännande, och det var faktiskt trots allt svårt att lägga ifrån mig den.

 

Citat: People will love you if you tell them your fears.

Favoritkaraktär: Hmm...Attia, kanske?

Jag blev inspirerad av:

• Fängelset, helt klart.

Övrigt: Är tyvärr den SISTA BOKEN. Ska tydligen kanske bli film, jag är lite osäker, men det är många som pratar om det, men de kanske bara VILL att det ska bli en film, jag vet inte.