Across the Universe

Av Beth Ravis
Titel: Across the Universe
Serie: Across the Universe #1
Sidor: 398
Utgiven:  2011
Förlag: razor bill
Första meningen: Daddy said, "let mom go first."

(handling kopierat från Goodreads)

Seventeen-year-old Amy joins her parents as frozen cargo aboard the vast spaceship Godspeed and expects to awaken on a new planet, three hundred years in the future. Never could she have known that her frozen slumber would come to an end fifty years too soon and that she would be thrust into the brave new world of a spaceship that lives by its own rules.

Amy quickly realizes that her awakening was no mere computer malfunction. Someone-one of the few thousand inhabitants of the spaceship-tried to kill her. And if Amy doesn't do something soon, her parents will be next.

Now Amy must race to unlock Godspeed's hidden secrets. But out of her list of murder suspects, there's only one who matters: Elder, the future leader of the ship and the love she could never have seen coming.
____________________________________________________________________________

När jag var liten frågade jag ALLTID varför det skulle vara så himla svårt att resa till någon av de planeterna där något slags liv kan finnas. När svaret kom ("Det är för långt bort, skulle ta flera tusen år) frågade jag alltid varför de inte bara kunde lasta på en MASSA människor som kunde leva flera generationer. Då tycker de jag är knäpp. Nu vet jag att jag inte är ensam.

Det är något med det hemska i berättelsen som är det underbara. Det känns lite som en bok man skulle kunna gråta hysteriskt till eller helt enkelt fnissa som en galning, som med typ Jellicoe Road. Det här helt snedvridna samhället på det här gigantiska skeppet är så fascinerande. På flera sätt är den lik böcker som Hungerspelen och Divergent, ett helt helmysko samhälle där alla är så vana vid det att de låtsas att allt är underbart och helmysigt för att de inte vet bättre, när allt bara är helt skruvat. Alla är bara så rädda för en förandring som skulle kunna orsaka en spricka i deras perfekt uppbyggda system.

Jag gillade verkligen karaktärerna, speciellt Harley. Okej, egentligen ogillade jag de flesta, men de var otroligt intressanta, så det är ett slags gillande. De kändes otroligt realistiska. I början ogillade jag Amy och tyckte hon verkade som ett litet barn, men som sagt, jag kan inte riktigt sätta mig in i hennes situation. Jag hade nog varit ännu värre om jag var tvungen att genomgå den där processen för att bli nedfryst och lämna ett helt liv bakom sig och vara i princip död i 300 år.
Apropå kryotankar och nedfrysningen, jag gillade verkligen den scenen, som var den första scenen i boken. Den kändes otroligt realistisk, och man förstod sig verkligen Amys känslor när hon först såg sina föräldrar bli nedsövda och får valet att stanna och leva vidare eller följa med sina föräldrar till en ny planet flera ljusår borta.

Amy är som läsarens enda koppling till verkligheten. Hon står för förnuftet, kan man säga. Hon är den enda som ifrågasätter systemet de lever i, människor som Elder skulle inte tänkt på det överhuvudtaget om inte Amy kommit in i bilden.

Elder ogillade jag i början väldigt mycket. Sen höjdes han efter ett tag och i slutet gillade jag honom verkligen! Och Amy, borde hon inte tänkt lite mer på att alla som hon känt innan är döda sen länge? Det skulle vara en av de första grejerna jag skulle tänka på, efter jag kommit över chocken över att nästan drunknat i kryotank.
Men mördaren var otroligt enkel att lista ut, de andra känns som idioter för att de inte fattade någonting. Men allt annat som avslöjades under boken lämnade mig helt chockad och förundrad. Intrigerna tar aldrig slut.

Det här är en bok som man sträckläser för att den helt enkelt är så otroligt spännande och man kan inte sluta läsa. Den liknar inget jag någonsin läst och jag inte vänta tills jag kan läsa nästa del :D