söndag 25 augusti 2013

Liftarens Guide till Galaxen, Restaurangen vid Slutet av Universum och Livet, Universum och Allting

 

Av Douglas Adams
Titel: Liftarens guide till galaxen
Reastuarungan vid Slutet av Universum
Livet, Universum och Allting
Org. Titel: The Hitchhiker's guide to the galaxy,
The Restaurant at the End of the Universe,
Life, the Universe and Everything.

 Utgiven: 1979, 1980, 1982
Sidor: Om man räknar allting som enhet är det 523 sidor.
Serie: Liftarens guide till galaxen #1, #2, #3
Förlag: Bonnier Alba
Första meningen: Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om.

Handling:
Arthur Dent är en helt vanlig engelsman på den i princip helt bortglömda planeten Jorden. Det är mycket han inte vet. Tillexempel att hans bästa vän Ford Prefekt egentligen är en humanoid från en planet i närheten av Betelguese. Eller att människan bara är det tredje smartaste djuret på planeten. Och det han absolut inte vet är att Jorden kommer gå under inom 10 minuter.

En röst som hörs över hela Jorden säger att de ska bygga en ny motorled i galaxen, och att Jorden är helt i vägen och tråkigt nog måste elimineras. Men innan Jorden hinner sprängas i stycken lyckas Ford Prefekt och Arthur lifta med ett av rymdskeppen som är där för att förstöra planeten. Och så börjar denna duon sin resa i rymden. Efter att ha blivit räddade från döden av skeppet Hjärtat av guld slår de följe med skeppets besättning, som bara består av tre personer; universums president; Zaphod Beeblebrox, en trearmad och två hövdad hippie vars enda framgångar i livet uppstått för att han egentligen aldrig vet vad det är han håller på med; Zaphods flickvän Trillian, en tjej från jorden som han plockat upp långt innan Jorden gick under och som Arthur en gång mötte på ett party; och Marvin, en paranoid och deprimerad robot. Tillsammans upplever de en massa underliga saker i detta episka rymdäventyr...

Omdöme:
Om man letar efter något fullkomligt knäppt som man kan skratta högt åt, är detta en perfekt bok. Jag har aldrig läst en bok som varit gjord på det sättet att det är meningen att man ska skratta. Okej, i princip ALLA ungdomsböcker (och andra böcker såklart) finns det människor (eller annat...) som är ironiska och drar sarkastiska kommentarer, eller bara säger roliga saker ibland. Men jag har aldrig, ALDRIG läst en bok som den här!
...vilket inte är helt sant. Man måste säga att Larklight har lite samma tema. Utspelar sig i rymden, lite mer lättsamt skrivet än andra böcker, och får det att framstå som att det finns en hel rymdvärld med städer och olika slags varelser.

Liftarens Guide till Galaxen är en sån bok som man antingen älskar och dyrkar, eller som man hatar. Jag antar att det som många anser dåligt med boken är att den inte tar något seriöst. Det finns ingenting seriöst i hela boken, och sånt som kunde varit seriöst...är bara inte det. Och allt är så absurdt att många antagligen lägger ifrån sig boken för att de inte klarar av att läsa mera när deras huvuden börjar snurra. Douglas Adams leker med alla möjligheter som finns om sci-fi böcker, och det är det som är det roliga när man skriver om rymden; det finns absolut inga gränser! Och Douglas drar nytta av såna saker. Själv får jag väl sålla mig till de Douglas-dyrkande-jaktmarkerna, för jag fann dessa böcker omöjliga att lägga ifrån sig.

Till historien. När man väl fattar det, så känns det väldigt hemskt att jorden går under. Man får aldrig riktigt se Trillian eller Arthur flippa över något som att DERAS FAMILJ OCH ALLA DE KÄNNER ÄR DÖDA. Om detta inte varit Liftarens Guide till Galaxen hade det varit väldigt sorgligt. Men de nämner det knappt. Konstigt var det det jag fann mest orealistiskt, av allt som hände. Men historien är relativt enkel, de åker ut på en rymdresa, utan några onda eller goda, och bara stöter allt det underbart konstiga rymden har att bjuda på.

Jag har funnit en ny favoritkaraktär. Zaphod Beeblebrox måste vara en av de roligaste karaktärerna nånsin. Marvin är det också svårt att inte gilla. Jag älskar hur Zaphod är dum och smart samtidigt, och jag älskar hur han tänker. Och Marvin är bara underbar XD
När jag började läsa trodde jag att Arthur skulle vara mer "normal" och vara lite mer hysterisk över att hans planet är borta och att han befinner sig i rymden, men sen märkte jag att han är lika knäpp som alla andra. Och det gör böckerna ännu mer unika, när ingen karaktär är särskilt realistisk.

Den kommer svara på alla viktiga frågor, som vad meningen med livet är, vem som styr universum, och varför det är så viktigt att ha med sig en handduk i rymden. De här böckerna kommer att blow you away. Om det kommer vara på ett trevligt sätt är upp till dig. Tricket är att bara luta sig tillbaka och njuta av åkturen, försök inte hitta det realistiska eller ifrågasätta böckerna.
Jag kan med gott samvete säga att jag älskade de tre första böckerna. De tappar aldrig tempot och fortsätter vara lika bra även fast en bok är slut och en annan fortsätter. Jag har inte läst fyran och femman, men när jag har gjort det tror att det blir en dubbelrecension. I alla fall så måste alla läsa den, jag vet inte om ni kommer gilla den, men den är unik och fantastisk och rekommenderas varmt.

Några citat:

-Vad är det för hemskt med att bli drucken?
-Fråga ett glas vatten.

-Men Mr Dent. Planerna har funnits tillgängliga på planeringskontoret de senaste nio månaderna.
-Visst. Så fort jag fått veta om det gick jag raka vägen för att få se dom, igår eftermiddag. Ni hade inte direkt ansträngt er för att uppmärksamhet kring dom, eller hur? Jag menar, i stil med att säja det till nån, eller så?
-Men planerna fanns utställda...
-Utställda? Jag blev tvungen att gå ner i källaren för att få se dom.
-Där ligger utställningsavdelningen.
-Jag var tvungen att ha med mig en fackla.
-Det var väl fel på lyset.
-Det var väl fel på trappan också. Den var borta.
Men ni hittade planerna, eller hur?
-Jotack, dom fanns utställda längst ner i ett låst arkivskåp som var inställt i en före detta toalett, med en skylt på dörren där det stod Varning för leoparden.


 

söndag 18 augusti 2013

Mitt första recensionsex!

Mitt första recensionsex kom precis med posten :D Boken är från Modernista förlag, och den boken de ville skicka mig var den svenska översättningen av Insurgent. Så tack så jättemycket Modernista förlag som kontaktade mig :) Även om jag redan läst boken på engelska ska det bli kul att läsa den igen, nu på svenska. För även om min engelska är väldigt bra så är det ibland något ord som man inte förstår. Även om skolan börjar på tisdag (D:) men jag ska försöka att skriva regelbundet (hrrm, det har ju gått så bra tidigare...) fast jag planerar att fokusera mycket på skolarbetet (INFÖR GYMNASIET D:).

Harebra :D

söndag 11 augusti 2013

Clockwork Princess

Har varit i Dublin, så recensionen är lite försenad, men den kommer nu i alla fall :)

 
Av Cassandra Clare
Titel: Clockwork Princess
Utgiven: 2013
Sidor: 568
Serie: The Infernal Devices #3
Förlag: Walker Books
Första meningen: "I'm afraid," said the little girl sitting on the bed.

VARNING FÖR SPOILERS FRÅN TIDIGARE DELAR!
 
Danger and betrayal, secrets and enchantment in the breathtaking conclusion to the Infernal Devices trilogy.
 
Tessa Grey should be happy - aren't all brides happy? Yet as she prepares for her wedding, a net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute. A new demon appears, one linked by blood and secrecy to Mortmain, the man who plans to use his army of pitiless automatons, the Infernal Devices, to destroy the Shadowhunters. Mortmain needs only one last item to complete his plan. He needs Tessa. And Jem and Will, the boys who lay equal claim to Tessa's heart, will do anything to save her.
____________________________________________________________________________
 
Jag måste erkänna att jag inte vågat ta ut boken ur bokhyllan. Bland annat för att jag är rädd för att få mitt hjärta krossat, och bland annat för att jag velat spara den till senare. Det är så otroligt sorgligt när man läser sista boken i en serie och vet att man aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin kommer se dessa karaktärer igen.
Utom Magnus ofc för han lever i TMI och jag tror inte författaren vill göra något så komplicerat som att låta honom återfödas.

Det är många nya karaktärer som kommer med. Inte bara dyker de otroligt charmanta (hrm) Lightwood-bröderna upp mycket mer, utan nu är även Wills syster Cecily med i bilden. Jag har en svag punkt för Lightwoods, så det var underbart att se mer av dem, speciellt Gabriel som hittills bara varit med för att bråka med Will. Cecily gillade jag, om man bortser från då  Will är deprimerad (90% av boken) är de väldigt lika, och det är intressant att se hur Will handskas med henne. Han är kärleksfull och beskyddande och hysterisk samtidigt.

Slutet. Slutet borde väl vara det viktigaste? Hur det nu går för alla dessa underbara karaktärer, vem som får vem och själva upplösningen. Den stora frågan är då, var det ett bra slut? Var det värdigt en så bra serie?
Nja... Missförstå mig inte, slutet var bra. Väldigt bra. Men det är det som är problemet, det är FÖR bra. Jag kommer ha en spoiler-sektion längst ner där jag kan klaga på slutet.

Man märker att den här boken fokuserar mycket mer på karaktärerna och relationerna, speciellt de mellan Jem och Will. Men för min del hade det gärna funnits lite mer magi i den. Jag glömde helt bort att Tessa hade några krafter överhuvudtaget, de inte ens nämner det. Efter mer än halva boken började jag undra "Vad gör Tessa där nu igen? Hon gör ju inget. Hon är ju ingen Shadowhunter, så vad gör hon där?... Det var nog något viktigt, men jag kommer inte på det... Äh, det var nog inget viktigt, hon är säkert bara där som mentalt stöd till Jem och Will." SEN kom jag på att just det, hon kunde ju skifta form och det där, coolt.

Okej, döda mig inte, men är inte Will lite för gloomy? Är det inte LITE för mycket tragiskt stirrande ut i ingenting med vinden som blåser i hans hår dramatiskt? Inte? Ok.
Men ärligt talat, hur kan man inte älska Jems och Will relation? De för ordet bröder till en helt ny nivå, jag har aldrig sett eller läst något liknande. Vid kanske ett tillfälle blev det lite för mycket av broderlig kärlek, men för det mesta var det bara härligt att läsa. Jag är varken ett gigantiskt Jace eller Will-fan (de för ordet "vackert lidande" till en helt ny nivå...) så jag är mer ett Jem-fan.

En riktigt bra bok, som slutsats. Trots att jag tyckte att en stor del a slutet var uppenbart så dök det ändå upp en del intressanta tvistar som jag inte väntat mig. Själva "slutstriden" var kanske inte lika episk som jag hoppats (inte som den i CoG, tillexempel) Cassandra Clare sköt mitt i prick i varje dialog som är med. Den är minst lika smart och rolig som de tidigare böckerna, och hennes skrivarsätt blir bara bättre och bättre. Så jag skulle säga att boken var väldigt bra. Det kanske har verkat som om jag mest klagat, men jag njöt av att läsa och var vaken till klockan två på natten så jag kunde läsa ut den, bara för att det var så spännande.

(Om ni inte visste det så finns det ett slags släktträd som man kan veckla ut längst bak som täcker Lightwoods, Carstairs och Herondales släkt. Och jag vet mina vänner, det är väldigt frestande, men kolla INTE på den, eftersom det avslöjar en hel del. Och jag som inte ens visste att den skulle finnas med blev spoilrad när jag kommit lite längre än halvvägs O_o Inte för att det var ett ganska uppenbart slut... )


Tankar kring slutet (SPOILER):
Är det inte väldigt orealistiskt att ALLA fick varandra? Man förstod på en gång att Gabriel och Cecily skulle bli ihop, och att Jem var broder Zachariah kunde man lista ut om man läst TMI. Innan jag läste epilogen var jag relativt nöjd. Men efter epilogen... Jag förstår om Cassandra Clare inte ville bli mördad av fans om det blev ett tragiskt slut, men slutet var redan FÖR LYCKLIGT redan innan epilogen. Och att hon fick både Jem OCH Will...eh?
Och när jag fick veta att Jem inte var Silent Brother längre, var det inte just det som var omöjligt? Det passade inte in, det kändes mer som om Clare kastade in det för att slutet inte skulle vara så "sorgligt".

Är det bara jag, men heter inte varulven i Soulless också Woolsey O_o Bara en tillfällighet, eller?
 
Minnesvärda citat:

(är det inte lite ironiskt? XD De som läst TMI vet vad jag menar)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.“I’m Gabriel.”Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”


“You know,” Cecily said, “you really didn’t have to throw that man through the window.”  

“Life is a book and there are a thousand pages I have not yet read.”

(Magnus)
"You might want to get up," he said."Everyone will be here quite soon to rescue you, and you may prefer to have clothes on when they arrive." He shrugged. "I would, at any rate, but then, I am well known to be remarkably shy."