Av Neil Gaiman
Titel: The Ocean At The End Of The Lane
Original titel: The Ocean At The End Of The Lane
Språk: Engelska
Sidor: 243
Utgiven: 2013
Förlag: headline
Första mening: It was only a duckpond, out at the back of the farm.
Handling (från baksidan):
It began for our narrator forty years ago when the family lodger stole their car and comitted suicide in it, stirring up ancient Powers best left undisturbed. Dark creatures from beyond this World are on the loose, and it will take Everything our narrator has just to stay alive: there is a primal horror here, and menace unleashed - within his family and from the forces that have gathered to destroy it.
His only defence is three women, on a farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.
Omdöme:
Wow. Låt oss säga att jag gillade boken. Väldigt mycket. Redan innan jag läste den här boken visste jag vilken fantastisk författare Neil Gaiman var. Han har skrivit böcker som Coraline, Stardust, Kyrkogårdsboken och MÅNGA fler. Han är en mästare på originella historier, och hans sätt att skriva gör allting bara så underbart. Och redan när jag stod vid kassan och betalade för boken sa kassören att just den här boken var helt fantastisk, så jag hade rätt så höga förväntningar. Uppfyllde boken dem? OM de gjorde!
Det finns böcker som försöker vara väldigt djupa, mystiska och "ogripbara", men misslyckas. Det gör inte Neil Gaiman. Varje ord sitter perfekt och skulle inte kunnat utryckas på ett bättre sätt. Jag kan inte sätta fingret på vad det lilla är som gör boken så fantastisk som den faktiskt är. Boken fångar det (rätt så) oskyldiga sinnet hos barn och deras sätt att se på livet, både de helt underbart mindblowing sakerna, men även de hemska som riskerar att vända deras hela värld upp-och-ner.
Neil Gaiman har en talang som är att han är en mästare på att blanda skräck med underverk, två ingredienser som inte så ofta blandas och blir lyckat (känner för att använda coola metaforer). Inte bara börjar boken med en begravning, en överkörd katt och ett självmord, Neil lyckas ändå få till scener som gör en så varm i magen att det skulle räcka och bli över för resten av jordklotet. Neil tar fram allt det som var underbart med ens barndom, och jag får tillochmed nostalgi-känslor för den tiden boken utspelar sig i, trots att jag inte ens var född under den tiden. Tankar som att det fanns en annan värld bakom busken, kanske det till och med gjorde det, bara man tittade efter?
Boken är skriven i jag-form, och man kommer verkligen in i huvudet på den sju-åriga pojken som är berättaren. Och jag älskar det, jag älskar sättet han är barn på (kan man säga så?) och man känner igen sig i så många av hans tankar och funderingar. Och Lettie Hempstock är ännu bättre. Hon är verkligen ett underligt barn, och tvekar inte en sekund för att offra sig för vår berättares skull. Hon är en sån cool typ som alla skulle vilja ha som vän. Mormor Hempstock, den äldsta av de tre, är en verkligt cool tant, och man får verkligen intrycket av att hon kan och vet allting. Hela familjen Hempstock är bara helt underbar. De får det att låta som om magi och ritualer är vardagsmat för dem (vilket det antagligen är).
När man läst ut boken önskar man bara att den inte tagit slut. Man känner sig alldeles uppfylld av allt som hänt i boken, både det hemska och underbara. Jag vet inte riktigt om det är en sådan bra känsla man får när man läst en riktigt bra bok, eller en sån där funny feeling man får efter att varit uppe till klockan ett på natten för att kunna läsa ut boken, vilket det var i mitt fall. Antagligen blir de många omläsningar för att få igen samma känsla jag hade när jag läste ut boken. Man är alldeles varm i magen, och man mår helt enkelt bra. Det var som att vara med om en resa, och nu när den är över känner man sig lycklig men ändå lite sorgsen. Men boken var helt fantastisk, och en av de bästa böckerna jag läst detta året, vilket inte är att säga lite. Så för att göra en kort sammanfattning av recensionen; LÄS DEN!
Minnesvärda Citat:
Grown-ups don't look like grown-ups on the inside either. Outside, they're big and thoughtless and they always know what they're doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. Truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole wide world.
I saw the world I had walked since my birth and I understood how fragile it was, that the reality I knew was a thin layer of icing on a great dark birthday cake writhing with grubs and nightmares and hunger. I saw the world from above and below. I saw that there were patterns and gates and paths beyond the real. I saw all these things and understood them and they filled me, just as the waters of the ocean filled me.
It began for our narrator forty years ago when the family lodger stole their car and comitted suicide in it, stirring up ancient Powers best left undisturbed. Dark creatures from beyond this World are on the loose, and it will take Everything our narrator has just to stay alive: there is a primal horror here, and menace unleashed - within his family and from the forces that have gathered to destroy it.
His only defence is three women, on a farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.
Omdöme:
Wow. Låt oss säga att jag gillade boken. Väldigt mycket. Redan innan jag läste den här boken visste jag vilken fantastisk författare Neil Gaiman var. Han har skrivit böcker som Coraline, Stardust, Kyrkogårdsboken och MÅNGA fler. Han är en mästare på originella historier, och hans sätt att skriva gör allting bara så underbart. Och redan när jag stod vid kassan och betalade för boken sa kassören att just den här boken var helt fantastisk, så jag hade rätt så höga förväntningar. Uppfyllde boken dem? OM de gjorde!
Det finns böcker som försöker vara väldigt djupa, mystiska och "ogripbara", men misslyckas. Det gör inte Neil Gaiman. Varje ord sitter perfekt och skulle inte kunnat utryckas på ett bättre sätt. Jag kan inte sätta fingret på vad det lilla är som gör boken så fantastisk som den faktiskt är. Boken fångar det (rätt så) oskyldiga sinnet hos barn och deras sätt att se på livet, både de helt underbart mindblowing sakerna, men även de hemska som riskerar att vända deras hela värld upp-och-ner.
Neil Gaiman har en talang som är att han är en mästare på att blanda skräck med underverk, två ingredienser som inte så ofta blandas och blir lyckat (känner för att använda coola metaforer). Inte bara börjar boken med en begravning, en överkörd katt och ett självmord, Neil lyckas ändå få till scener som gör en så varm i magen att det skulle räcka och bli över för resten av jordklotet. Neil tar fram allt det som var underbart med ens barndom, och jag får tillochmed nostalgi-känslor för den tiden boken utspelar sig i, trots att jag inte ens var född under den tiden. Tankar som att det fanns en annan värld bakom busken, kanske det till och med gjorde det, bara man tittade efter?
Boken är skriven i jag-form, och man kommer verkligen in i huvudet på den sju-åriga pojken som är berättaren. Och jag älskar det, jag älskar sättet han är barn på (kan man säga så?) och man känner igen sig i så många av hans tankar och funderingar. Och Lettie Hempstock är ännu bättre. Hon är verkligen ett underligt barn, och tvekar inte en sekund för att offra sig för vår berättares skull. Hon är en sån cool typ som alla skulle vilja ha som vän. Mormor Hempstock, den äldsta av de tre, är en verkligt cool tant, och man får verkligen intrycket av att hon kan och vet allting. Hela familjen Hempstock är bara helt underbar. De får det att låta som om magi och ritualer är vardagsmat för dem (vilket det antagligen är).
När man läst ut boken önskar man bara att den inte tagit slut. Man känner sig alldeles uppfylld av allt som hänt i boken, både det hemska och underbara. Jag vet inte riktigt om det är en sådan bra känsla man får när man läst en riktigt bra bok, eller en sån där funny feeling man får efter att varit uppe till klockan ett på natten för att kunna läsa ut boken, vilket det var i mitt fall. Antagligen blir de många omläsningar för att få igen samma känsla jag hade när jag läste ut boken. Man är alldeles varm i magen, och man mår helt enkelt bra. Det var som att vara med om en resa, och nu när den är över känner man sig lycklig men ändå lite sorgsen. Men boken var helt fantastisk, och en av de bästa böckerna jag läst detta året, vilket inte är att säga lite. Så för att göra en kort sammanfattning av recensionen; LÄS DEN!
Minnesvärda Citat:
Grown-ups don't look like grown-ups on the inside either. Outside, they're big and thoughtless and they always know what they're doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. Truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole wide world.
I saw the world I had walked since my birth and I understood how fragile it was, that the reality I knew was a thin layer of icing on a great dark birthday cake writhing with grubs and nightmares and hunger. I saw the world from above and below. I saw that there were patterns and gates and paths beyond the real. I saw all these things and understood them and they filled me, just as the waters of the ocean filled me.
