torsdag 31 maj 2012

Kan man tänka sig, inte visste jag att det fanns ett så enkelt sätt att bli poet på

Jag hittade den här superroliga enkäten hos Iktoro, man ska göra poesi med hjälp av bokryggar. Jag tyckte sex stycken böcker räckte, så här kommer mina finfina dikter! Jag har blundat och tagit ut ur hyllan, så det bli också en total överraskning för mig hur dikterna blir :)
Uppdatering: Kom på att dikterna antagligen mer liknar ett S.O.S. meddelande från någon annan planet som det bara går att urskilja några ord från, typ: "...hjälp...*knaster*...aliens...*sprak*...burkmat...*knaster, sprak*..."



Guldkompassen
Silmarillion
Den blodiga origamifjärilen
Övergivna
Harry Potter och de vises sten
Krokodilens tårar

Vad denna dikt möjligtvis kan handla om: Det finns ett föremål, Guldkompassen, som finns i ett land (Silmarillion). Guldkompassen vaktas av några stycken personer. Men någon elakings hantlangare (typ en lönnmördare) dödar en av personerna, som händelsevis råkade ha på sig en origamifjäril (som alltså blir blodig). De kvarvarande personerna är nu övergivna, men så kommer den fasansfulle Harry Potter med de vises sten och dödar alla personerna som var kvar. Och alla i Silmarillion blir så upprörda och ledsna att de gråter över tragedin, och till och med krokodilerna gråter, fast de verkar vara de mest kallsinta och okänsliga djuren på jorden.







En smutsig historia
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Rikets hemlighet
Svarta hjärtat
Skräckhuset
Uppgörelsen

Vad denna dikt möjligtvis kan handla om: Det finns en smutsig historia. Den handlar om en grupp som består av ensamma hjärtan och hemlösa hundar. De har på något mystiskt sätt fått reda på Rikets hemlighet. Men Rikets kung tycker inte om det, han är rädd att de berättar för alla andra i Riket, han har ett svart hjärta. Så han bestämmer sig för att möta de ensamma hjärtana och de hemlösa hundarna i skräckhuset, där det skall göras en uppgörelse...Hur denna uppgörelse går vet jag inte.


Förbundsbryterskan
Över näktergalens golv
Som en skyddande ängel
Kär?
Förrädarens guld
Döden löser alla problem

Vad denna dikt möjligtvis kan handla om: Det finns en kvinna, som kallas Förbundsbrukerskan. Hon är ingen man kan lita på. Ingen gillar henne. Men i hemlighet så älskar hon en man, men hon vågar inte erkänna det. Mannen är rik och välbärgad. Men en natt tog hon mod till sig och kom till hans rum, bara för att se hur han såg ut när han sov. Hon steg över näktergalens golv, ty mannen kallades Näktergalen för han sjöng så fint. Hon vakade över honom som en skyddande ängel. Är hon Kär? frågor hon sig själv. Ja, jag är kär, bestämmer hon sig. Hon böjer sig ner för att kyssa mannen, men då får hon syn på en kassakista, full med pengar. Hon kan inte motstå frestelsen, utan tar då lite och stoppar i fickan, och blir i den stunden en förrädare. Men mannen hade sett på när hon tog pengarna, och blir rasande och låter avrätta henne. Men Förbuntsbryterskan dör i visso om att Döden löser alla problem, och nu behöver hon inte längre oroa sig för hur hennes förfärliga liv ska fortsätta.

Ja, det var det. Om ni gillade inlägget och vill se flera bokryggsdikter, kommentera!

Jag gjorde lite research i Sverige och se vad jag hittade!

Jo, jag hittade (först i Akademibokhandeln och sen på flygplatsen) två böcker skrivna av Marita Conlon-McKenna! Det är samma författare som skrivit En liten hattaffär på hörnet! (klicka här för att komma till min recension av den) Jag fick tyvärr inte köpa böckerna för det skulle bli så tungt i väskan, men nästa gång jag får nya böcker så ska de vara med!
Så snygga omslag, dessutom!

De tre musketörerna

Av Alexandre Dumas
Titel: De tre musketörerna
Del: 1
Original titel: Les trois mousqeataires
Sidor: 629
(Första) Utgiven: 1844
Förlag: Klassikerförlaget Steniq AB
Första meningen: Den första måndagen i april 1625 rådde det i den lilla staden Meung ,där författaren till Roman de la Rose föddes, en uppståndelse, som om hugenotterna kommit dit för att förvandla staden till ett nytt La Rochelle.

D'artagnan är en ung gascognare på arton år. Hans högsta dröm är att få bli en musketör, så han reser till Paris, med ett rekommendationsbrev till musketörernas ledare, herr de Tréville.
Så D'artagnan ger sig iväg på sitt kadaver till häst, som ser ut som om den kommer direkt från sopptippen, men som hans far tvingade D'artagnan att använda.
Men på sin resa kommer han till staden Meung, där det finns en man som börjar förolämpa hans häst. D'artagnan blir sårad och förnedrad och tar upp strid mot mannen i en duell. Men det blir inte särskilt rättvist, de hann knappt dra sina värjor förrän mannen från Meungs hantlangare kastar sig över D'artagnan och han slås medvetslös. När han vaknar i värdshuset bredvid är hans rekommendationsbrev stulet, antagligen av mannen från Meung, och D'artagnan svär på att han ska hitta mannen och döda honom i en duell.

Så D'artagnan fortsätter till Paris, utan rekommendationsbrev, och beger sig till herr de Trévilles byggnad för att bli musketör. Väl inne på herr de Trévilles kontor stiftar han bekantskap med tre andra musketörer. Porthos, Aramis och Athos. Herr de Tréville skäller ut dem, eftersom de glömt sig på något värdhus och varit nära att bli arresterade.
Egentligen är det bara Porthos och Aramis, men tillslut infinner Athos sig, allvarligt sårad, och faller snart ihop av utmattning och blir medvetslös.
När de bärit ut Athos för att ge honom vård så kan äntligen D'artagnan få sin audiens. Men herr de Tréville är misstänksam, och börjar testa D'artagnan lite. Men mitt i samtalet så får D'artagnan syn på mannen från Meung där ute, och springer iväg innan herr de Tréville kommit fram till om D'artagnan var en spion eller det han utgav sig för.
Men D'artagnan tappar bort honom, och råkar hamna i några missöden, och snart står det klart att han ska duellera mot alla tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis. Det är inte så troligt att han överlever, men han ser det ändå som en ära att bli dödad av riktiga musketörer.
Men innan duellerna hann starta kommer några av kardinalens musketörer (herr de Trévilles musketörer är kungens musketörer), kungens musketörers ärkefiender. En strid börjar, fyra mot fem. Men D'artagnan, Porthos, Aramis och Athos vinner trots övertaget kardinalens musketörer hade.
D'artagnan och de tre musketörerna blir vänner, och D'artagnan möter sitt livs kärlek, Constance Bonacieux, som tyvärr redan är gift.
I samma stund som han träffar Constance dras han in i en komplott mot drottningen, ledd av Kardinalen och den oerhört attraktiva men livsfarlige mylady, som måste stoppas. Men det är inte så lätt, och det är inte bara drottningen som är i fara, och vad är det för saker som göms undan, vad är egentligen Athos relation till mylady, tillexempel?

Ursäkta om handlingen blev lite rörig, men det var väldigt svårt att berätta om den utan att avslöja något.
D'artagnan beskrivs som en ung Don Quijote utan rustning på sig. Det finns en väldigt bra personbeskrivning av honom som går så här: Det var en ung man; låt oss teckna hans poträtt med ett par rader. Tänk er Don Quijote vid aderton års ålder, en Don Quijote utan bröstharnesk, pansarskjorta och benskenor, en Don Quijote, iförd en klädesjacka, vars ursprungligen mörkblå färg skiftade i purpur och himmelsblått. Långlagt och brunhyllt ansikte, utstående kindknotor, käkmusklerna kraftigt utvecklade, det senare ett osvikligt kännetecken på gascognaren, frimodiga och intelligenta ögon, böjd men fint tecknad näsa, för stor för en yngling, men för liten för en fullvuxen man. Man skulle kunnat ta honom för en resande förpaktarson, om han inte hade haft den långa värjan, som slog mot sin ägares ben, när han gick till fots och mot hästens raggiga längd, när han red.
För övrigt är han hetlevrad, smart, romantisk, och yngst bland han och hans vänner.
Aramis är näst yngst, ungefär 21 eller 22 år. Han höll på att utbilda sig till präst, men lyckades bli övertalad att bli musketör. Han är lite av en poet, skriver fantastiska dikter till olika väninnor. Hans privatliv är lite av en hemlighet, men många gissar att han har ett förhållande met en speciell dam...Han är väldigt religiös, och genom boken så är det på vippen att han blir präst flera gånger.
Porthos är stor, tjock och välklädd. Och ganska korkad, det strategiska får de andra ta hand om. Han gillar, som de flesta musketörer, att spela, och vinner för det mesta.
Athos. Tja. Han är väl inte vad man kan kalla evig optimist. Ibland (när han är på sitt goda humör) är han modig och snäll och trofast, en halvgud. Men ibland (när han är på sitt dåliga humör) så dricker han för mycket, spelar för mycket (och förlorar för det mesta) och är allmänt otrevlig. Han har ett dunkelt förflutna.

Boken överraskad verkligen mig (På ett positivt sätt)!!. En sak som verkligen överraskade mig var språket. Jag trodde det skulle vara mycket mera gammaldags, med massor av ty, stora bokstav på Han (alltså gud) och mycket mera religiösa meningar. Den är ju skriven för flera hundra år sen. Men den var skriven ovanligt lättsamt (inte så att det fanns massor med slang med, eller något sånt). Jag har (dum som jag är) sett filmen innan jag läste boken, så jag förväntade mig att den skulle vara ganska lik filmen, men den var helt annorlunda. Så om ni sett filmen och inte gillat den, LÄS BOKEN!
Just nu går De tre musketörerna på stadsteatern i Stockholm, så om ni gillar De tre musketörerna så borde ni se den! Den är liiite annorlunda i vissa avseenden, men väldigt lik i många! Den var faktiskt jättebra och jätterolig (jag såg den i Sverige! I Torsdags), men tips, köp öronproppar innan ni går in om ni vill undvika tinnitus.
Jag gillade verkligen karaktärerna, bortsett från att det var alldeles för lite kvinnor, och de som var med var ganska korkade, utom Mylady, såklart. Och det är också en annan sak jag gillar med boken, att det finns en tuff och ondskefull tjej som skurk!
Från vänster: Porthos, Aramis, D'artagnan och Athos

onsdag 30 maj 2012

Asså, det är något med mig med helger och lov.

Jag har upptäckt en ganska förfärlig upptäckt om mig själv.
Varje helg, eller lov, så får jag som en uppenbarelse. En uppenbarelse, som Jesus. Jag får alltså för mig att jag är en dålig människa, och ska bli en bättre människa i fortsättningen. Jag ska vara snällare mot alla i min närhet, räkna till tio om jag blir frustrerad, göra mina läxor ordentligt.
Problemet är att det inte funkar alls. Så fort jag kommer till skolan så blir jag så frustrerad på alla i klassen (för det mesta killarna, på svenska så var jag bokstavligt talat nära att bryta ihop och börja gråta och sen smälta till en liten blöt pöl av frustration) att jag skriker eller slåss och de flesta tycker antagligen att jag är helt dum i huvudet.
Så här kommer en liten hälsning till de i min klass som haft oturen att hamna i samma klass som mig:
Förlåt för jag är så odräglig, säg bara till när jag är jobbig så jag kan försöka bättra mig.
P.S. Men reta mig inte, för då slår jag in tänderna på er.

Och till min engelskagrupp, på engelska såklart eftersom jag har lite svårt att tro att folk från Spanien, Frankrike, Bulgarien, Holland och andra länder fattar svenska:
Sorry if I am completely unbearable, please tell me when I am annoying so I can try to do better.
P.S. But do not tease mer, or I will poke your eyes out.

Så himla rolig, fast jag är nog för rädd om
min dator för att följa instruktionerna.

lördag 26 maj 2012

En sån där vidrig bok där mamman dör

Av Sonya Sones
Titel: En sån där vidrig bok där mamman dör
Original titel: One of those hideous books were the mother dies
Sidor: 318
Utgiven: 2004
Förlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: Jag är inte så deprimerad, med tanke på att den här gigantiska, vingförsedda silverkulan dundrar bort med mig från precis hela mitt liv.

Rubys liv håller på att gå i bitar. Hennes mamma har plötsligt dött, och det är bara Ruby kvar i världen. Och nu måste hon flytta till sin pappa som skilde sig från hennes mamma innan Ruby ens var född, och som nu bor i Los Angeles. Och dessutom är han en världskänd skådespelare vid namn Whip Logan - vad sjutton är det för namn egentligen? Ruby har aldrig lyckats förlåta hennes pappa för att han lämnade henne och hennes mamma.
Ruby har sett flera filmer med sin pappa, men aldrig träffat honom i verkligheten. Det är inte så många som vet att hennes pappa är världskänd.
Och när hon väl ska åka får hon panikångest, hur ska hon klara sig utan moster Duffy och bästisen Lizzie, och fram för allt hennes underbare pojkvän Ray! Tänk om han faller för slampan Amber istället?
Så när hon möts av hennes pappa på flygplatsen i Los Angeles, som har så fullt upp med att skriva autografer att han knappt ser henne komma, är det inte så att hon vill kasta sig i hans famn. Hon vill snarare strypa honom och skrika: Och var har DU varit hela mitt femton-åriga liv, ditt svin!?!?
Hon förs till sitt nya "hem". Och det är ett gigantiskt slott, med tinnar och torn med en gräsmatta som tycktes innefatta minst tolv fotbollsplaner. Bara hallen är större än hela huset Ruby och hennes mamma bodde i.
Ett helt nytt (och inte särskilt välkommet) liv börjar för Ruby. Bland annat så ringer Cameron Diaz på dörren och frågar efter socker, hur otroligt är inte det? Hon kan fortfarande inte förlåta sin pappa, hon hatar honom och är allmänt elak och kall mot honom. I skolan ser alla killar ut som små versioner av Brad Pitt och alla tjejer som tjejer ur en exklusiv underklädes-katalog.
Hon möter också hennes pappas livvakt/personlig tränare/vän Max, och de blir snabbt vänner.
Hur ska hon kunna anpassa sig till det här livet, med en superkänd pappa som hon hatar och knappt en enda vän inom hundra mils avstånd?

Ruby, femton år, är envis, det måste man säga. Hon håller verkligen hårt på den där hata-pappa-till-varje-pris grejen. Jag tycker nästan hon överdriver lite, och jag tycker faktiskt lite synd om hennes pappa. Men jag gillar henne ändå, hon verkar väldigt rolig när hon skriver (det är ju ioförsig författaren som skriver allt Ruby säger och tänker, men ändå). Jag och syrran skrattade så vi kiknade när hon var på flyget till sin pappa.
Hon har rött hår och många fräknar, och till utseendet så liknar hon lite Pippi Långstrump.
Hon har skåderspelartalanger, men vet egentligen inte om det.
Jag tycker ändå att hon är väldigt rolig, som huvudperson.

Jag hinner inte berätta så myckt om vad jag tyckte, men den var jättebra och jag älskade sättet Sonya skrev på, heja henne!
Jag hinner inte skriva eftersom klockan nästan är ett på natten occh SVERIGE VANN MELODIFESTIVALEN!!!!!!! GRATTIS LOREEN!!! Men om två timmar ska jag upp igen. Jag kanske skriver lite mer på recensionen när jag kommer tillbaka från Sverige, hejdå!

UPPDATERING: Jaha, nu är jag tillbaka! Alltså, jag tyckte boken var väldigt bra. Jag verkligen älskade sättet Sonya skrev på, som i diktform fast ändå inte. När man tänker på det så kanske det inte är den mest spännande och mest orginella historia, men det fina och roliga språket och de roliga karaktärerna gör så att man faktiskt inte tänker på det. Och jag gillar verkligen Ruby som karaktär, fast ibland blir jag liiite störd på hennes envishet, och ibland (bara ibland) så är hon lite naiv, jag menar, det var vissa saker som man helt enkelt visste skulle ändå i vilket fall som helst, men hon blir totalchockad. Fasst ioförsig, hon vet ju inte att hon är med i en bok, i verkligheten är det ju lite mindre troligt att det som händer i boken faktiskt händer.
Iallfall, superbra bok! Rekommenderas! Bra gjort, Sonya Sones!

fredag 25 maj 2012

Omslagsduell!!!

Tjejer med mörkt hår och vita klänningar som ser antingen skräckslagna eller mordiska ut.

Anna dresses in blood av Kendare Blake


Shatter me av Tahereh Mafi
Hand genom glas

Unwind av Neal Shusterman

Chasing Brooklyn av Lisa Schroeder

Okej, detta var denna dagens omslagsduell, vad tyckte ni? Vilka tyckte ni var snyggast?
Av de två första var nog Anna dressed in blood den bästa. Den ser så cool och läskig ut, och det ser så härligt mystiskt ut att hon står med ryggen och är på väg mot det där konstiga huset. Redan nu börjar frågor hopa sig i huvudet. Vem är det som går? Är det Anna? Vad är det för hus?
Av det andra valet så väljer jag Chasing Brooklyn, Unwind så så stökigt ut (jag vet inte hur jag kom fram till den slutsatsen, men jag hittar inte rätt ord) och varför är det ett fingeravtryck? Iallafall, Chasing Brooklyn ser så häftigt ut, så det vinner :)

En liten skojig enkät

Hej! Hittade den här enkäten hos Liv, och jag har bestämt mig för att sno den, ;)

För tillfället så...

.. nöjesläser jag: De tre Musketörerna av Alexandre Dumas, den är superbra, ifall ni vill veta!
... nyttoläser jag: När jag läste i biologiboken när jag pluggade, och när jag läste DN (okej, jag erkänner, jag läste bara serierna).

... är jag exalterad över: Att jag ska besöka en klass på lovet! *biter på naglarna*

... är jag stolt över: Att jag äntligen börjat läsa en klassiker, måste fortsätta så här!
Turkish delight, så himla gott!

... är nervös för: Hur min eventuellt nya klass är...

... längtar jag efter: Sommarlovet!!!!! Såklart, och turkisk konfekt (turkish delight) som vi köpte i Turkiet, och som tyvärr tagit slut. Och på lökringar, det var typ tio år sen senast...

... planerar jag: Att få ett roligt liv, hur det ska uppnås vet jag ännu inte, men jag kommer väl på något förr eller senare.

onsdag 23 maj 2012

Snart lov! Hurra!

Hejhej! Snart är det ÄNTLIGEN lov! Har längtat  så himla mycket!
På söndag bär det av mot Suéde! Tyvärr måste jag gå upp tre på natten och sen sitta i två timmar och åka till Tyskland (som varje gång vi åker flyg till sverige) och sen ta flyget, fan vad jag kommer vara trött! Och jag har inte berättat det värsta, jag ska TILL SKOLAN på måndagen! Hur otroligt är inte det! På ett lov!
Eftersom jag ska flytta så måste jag besöka en klass som jag eventuellt ska börja i, och den skolan heter Kristofferskolan. Gud vad jag är nervös, tänk om det är fullt med yxmördare, eller om alla är snygga som fotomodeller så jag ser ut som fula ankungen i jämförelse, eller om lärarna är jätteelaka, eller om...Okej, jag överreagerar, för det första, det finns inte yxmördare på skolor. För det andra, alla som gått eller jobbat på Kristofferskolan säger att alla som går där är jättesnälla. För det tredje, lärarna som jobbar där är typ specialutbildade, och jag har hittils i mitt liv aldrig mött en fullständigt odräglig lärare. Så allt ska nog ordna sig tillslut, lilla Karin.
Men en sak jag aldrig kommer kunna smälta är: SKOLAN BÖRJAR KLOCKAN 8!!! Vid 8 håller jag på och borstar tänderna! Och så såsig jag är på morgonen måste vi väl gå upp typ halv sju!
Gud, hjälp mig!

tisdag 22 maj 2012

Nominera!!

Hej, jag läste detta på min kompis Livs (Iktoros) blogg, man kan nominera olika bokbloggare till Forma Books Blog Award! Man kan nominera folk ända fram till den 18 juni! Det finns två kategorier, vuxenlitteratur och barn- och ungdomsböcker.
Jag vet inte hur många en person kan nominera, men jag tror att man kan nominera hur ånga man vill! Jag vet rätt så många bokbloggare som jag skulle vilja nominera!
Så rösta på dina favorit bokbloggar!
För att nominera någon, klicka här!!!!

måndag 21 maj 2012

Prov, är det egentligen något annat lärare tänker på?


Det här med prov, kära vänner. I min skola så tror man att man lär sig mer om man har asmycket prov, men icke! Det påståendet är HELT OCH HÅLLET FEL! Jag lovar, alla tror att man lär sig mer om man har prov, men istället blir man så stressad att man tillslut knappt vet vad man heter, och det enda som tar upp ens liv är alla fördömda prov! Om man istället tog det lite lugnt, så skulle vi lära oss mycket mer. Eftersom man har (jag vet inte hur det är med er i Sverige) tre terminer i Lux, måste lärarna ha två prov i varje ämne varje termin, så de kan sätta betyg. Det blir 20 prov per termin, 60 prov på ett skolår! Och ibland mer, om man räknar med minitest och redovisningar och sånt.
Nej, nu ska jag inte skylla på lärarna, de gör ju bara sitt jobb. Man ska skylla på dem som bestämde allt det här! (vem det är vet jag inte)
Tillexempel, jag har tre prov den här veckan (engelska, science, och ICT. Om ni i Sverige inte vet det så är Science biologi/kemi/fysik (i detta fall biologi) och ICT är datakunskap, har man det i Sverige?), ett hade jag idag! (engelska, det gick relativt bra) Dessutom har jag en engelskaredovisning om glasögonbjörnar (skratta inte) imorgon! Fattar ni hur stressad man blir!
Förresten, visste ni att glasögonbjörnar bygger plattformer i träden där de kan vila och förvara mat?
Kommer bort från ämnet! Jag ville bara skriva av mig, för dettaär så j**ä jobbigt!
Puh, nu känns det bättre...
Ha en bra kväll!

Bokpaket!!!=My baby!


Hipp Hipp Hurra! Bokpaketet has arrived!! Fy fan vad glad jag är! Dessa böcker fanns i bokpaketet:




Haha! (får storhetsvansinne!) Om ni inte kan läsa vad boken längst ner till vänster på nedre bilden heter, så ska ni bara veta att den heter Cranford.
Ganska mycket klassiker. Och så är det ju bara typiskt mig att precis ha börjat på en riktig tegelsten, men jag läser ut den så fort jag kan så jag kan börka på dessa mumsigheter! Fem av böckerna är på engelska. Och nu kan jag äntligen läsa The Mortal Instruments, alla andra i hela universum tycks ha läst dem!
Jag hade engelskaprov idag, och jag ska ha två prov till i veckan! Dessutom ska jag ha en engelskaredovisning imorgon om glasögonbjörnar, gud vad roligt det skall bli!
Jag vill väldigt gärna läsa Stardust, jag såg filmen och älskade den, och när jag fick reda på att den var bok och dessutom var skriven av Nail Gaiman var jag ju tvungen att skaffa den!
Förresten, varför börjar varje bok i The Mortal Instrument med "City of"? Jaja, kärt barn har många namn, antar jag, så det gäller väl samma med städer, eller?

UPPDATERING: Oj, hehe. Nu såg jag att bilderna krockade lite med sidorna, men aja. Bara så ni vet, Boken till vänster om Sanningen om Alice heter Emma, inte Emm!



Millys hämnd

Av Eileen Dunlop
Titel: Millys hämnd
Original titel: The Ghost by the Sea
Sidor: 174
Utgiven: 1996
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Första meningen: Bara några timmar efter det att Robin hade hittat den gamle nallen på vinden hörde hon ett barn gråta som om hjärtat ville brista.

Robin har blivit inbjuden av sin farmor att bo i hennes hus i Culaloe, en liten fiskeby. Det verkar lite underligt, eftersom inte hennes farmor verkar vara en sådan öppen och överdrivet hjärtlig farmor, och de har dessutom bara träffats en gång förut.
Men Robin blir ändå glad för inbjudan. Hon vill gärna komma bort lite från staden, och slippa vänta på att hennes bror ska vakna upp ur koman. Efter den tragiska olyckan som gjorde att Robins storebror Tom nästan miste livet men som nu ligger i koma gjorde att tillexempel hennes pappa blivit ovanligt tystlåten. Han väntar hela tiden på nyheter om Tom, om han blivit bättre eller sämre.
Iallafall, väl i farmorns hus bekantar sig Robin lite med omgivningen, och hittar till sin förtjusning en nalle, som hon får veta kallas Mr Grumpus.
Men under natten när Robin nästan somnat, hör hon ett barn gråta. Hjärtskärande och kusligt. Robin får veta att det är en vålnad som spökar i huset. Ett litet barn vid namn Milly, som åkt ut med sin älskade bror en dag, men då sjönk båten i en storm. Brodern överlevde, men Milly kom aldrig upp igen.
Robins farfars far var bror till Milly, men inte den brodern som var i båten när den sjönk.
Samtidigt möter Robin en pojke som heter John, och som tydligen är Robins kusin.
Farmorn bjuder dit John att sova över några dagar, och Robin och John blir snabbt vänner. Men båda tycker det är något mystiskt med Milly, och att det nästan bara varit folk som hetat "Tom" och som bott i huset som Milly visat sig för. Och det verkar finnas många fler hemligheter gömda, så de bestämmer sig för att ta reda på vad som egentligen hände.
Men detta gillar inte Milly. Först tar de hennes nalle, och sen börjar de rota i saker som det var meningen att ingen skulle veta. Men hur långt kan Milly gå för att stoppa dem? Och vad var det egentligen som hände den där ödesdigra natten då Milly dog?

Robin tror jag är typ tio eller elva. Ibland känns det som hon är typ tretton, men ibland känns hon som en femåring, men jag gillar henne. Hon är ganska lättskrämd, men inte jätte. Ibland blir hon lite sur på John och hans kaxighet och eviga optmism, och hon känner ganska mycket skadeglädje när han blir rädd för något, vilket inte händer särskilt ofta.
Jag tycker verkligen synd om henne, med det som hände hennes bror och så.
Milly verkar rent av hemsk, hon skrev ju för sjutton att hon ville döda sin egen bror, och hon är ju bara tio! Vilken ondskefull liten skitunge hon är. Om jag skulle ha henne som syskon skulle jag !! Hennes raseriutbrott är ju förfärliga! På vilket sätt säger jag inte, ni får läsa boken! Hon verkar vara en sån som fjäskar för vuxna, men som sen är jätteelak när de vuxna lämnat rummet.

Jag är verkligen glad att jag lyckades hitta den här igen, jag vet inte hur länge den legat längst ner i den där lådan! Jag läste den för länge sen, men jag kommer bara ihåg korta glimtar, och jag kom inte alls ihåg slutet, så det var väldigt spännande att läsa boken! Jag älskar verkligen den sköna by-vid-havet känslan! Det är så mysigt. Den var inte direkt superläskig, men den var lite kuslig och mystisk, det gillar jag! Och sista meningen i ett kapitel hade för det mesta en sån där spännande avslutning, t. ex: Och då såg hon varelsen, det var ett MONSTEEEER! Eller något liknande, så man bara vill bläddra och se hur det gick!
Omslaget är ju bara för hemskt, med blodet som rinner från fingrarna, och de onaturligt bleka händerna.
Kom just på att det är den andra boken i rad jag läst med ordet "hämnd" i sig, ;P
Boken var väldigt spännande, småläskig, men den var ganska lättläst, vilket var synd!

söndag 20 maj 2012

Godmorgon! (och nu menar jag det)

Godmorgon igen! Sov till typ tio idag, så nu är jag mycket mer utvilad, och jag är nästan inte blodssrängd i ögonen längre!
Recension på Millys hämnd kommer troligen i eftermiddag, för idag ska jag åka till Moseldalen! Tjoho! Då får jag äntligen lite motion (eftersom jag bokstavligt talat inte lämnade huset igår). Och om det kniper så kanske jag slår till med ett till omslags-inlägg, allt är möjligt.
Ha en bra fortsatt förmiddag!

lördag 19 maj 2012

Godmorgon!

Usch, fy och blä. Jag vaknade klockan sex (herregud det är ju helg!) men kollade inte klockan, så ni sitter jag här med blodssprängda ögon medan resten av familjen är skitsura på mig eftersom jag väckte alla i huset eftersom jag trodde klockan var typ nio (då brukar jag vakna på helgen).
Jag kan avslöja anledningen till att jag vaknade så tidigt: panikångest.
Men jag säger inte varför. Dessutom smsade jag en kompis, jag måste väckt henne!
Sorry Amanda, I didn't watch the clock!
Såja.
Hejdå.
Nu går jag och lägger mig.

fredag 18 maj 2012

Omslagsdueller!!

Blommor

När jag hör din röst av Stephanie Meyer

Pure av Jennifer L. Armentrout

Personer som ser onormalt vita ut

Unearthly av Cynthia Hand

Far from you av Lisa Schroeder

En läskig tjej som håller i något slags vapen

Rift av Andrea Cremer

Scarlet av A. C. Gaughen

Okej, vad tyckte ni om dessa omslag då? Blommorna var väldigt svåra, jag gillar båda två. Båda är egentligen ganska lika varandra, men ändå så olika. Äh, jag tar När jag hör din röst, på grund av att blomman passar så bra till den svarta bakgrunden, och jag älskar blandningen med det röda och vita i blomman!
Den lilla ängeln som logger på sin vackra bädd av moln var sådär. Den ser ut som något som finns i en tandkrämsreklam. Dock var personen på omslaget inte lika galet blek som Unearthly. Men Unearthly vinner, omslaget ser så härligt mystiskt och spännande ut!
En sak som är dåligt med båda de sista omslagen är att båda tjejerna så så himla perfekta ut! Inte en enda rynka så långt ögat kan nå! Och exakt vad är det tjejen överst håller i? En muterad frisbee? Om jag fick välja mellan pistoler, gevär och bomber mot pilbågar, svärd och dolkar, så väljer jag det andra alternativet. Så Scarlet vinner, ganska överlägset!

Nå, detta vad var jag tyckte! Men vad tyckte ni?

Okej, hejdå, nu ska jag och familjen se på Foyles war, ajöss!
Foyles war!! En superbra deckare!


torsdag 17 maj 2012

Magre Memeds Hämnd

Hej, är så j***a trött idag, så jag tror inte jag orkar med en särskilt lång recension, istället borde ni be för att jag inte faller ihop och dör innan dagen är slut.

Av: Yasar Kemal
Titel: Magre Memeds Hämnd
Orginal titel: Ince Memed 3
Del: 3
Serie: Ehh...ingen aning vad den heter, Magre Memed kanske?
Sidor: 616
Utgiven: 1984
Förlag: Gidluns Bokförlag
Första meningen: Somliga år kommer våren mycket snabbt till Cukurova. (det ska vara någon konstig krumelur på C:et, men jag hittar inte den j**** tangenten där man får fram den!)

Lite spoilervarning, men jag tror det går rätt så bra att läsa den ändå. Ni får välja själva

Alla i området Cukurova i Turkiet lever fortfarande i skräck på grund av rövaren Magre Memed härskar i bergen. Men inte alla är rädda för honom. Många i byarna omkring är helt galna i honom, och ser honom som sin hjälte, att han är Turkiets Robin Hood, eller något. De som är mest livrädda är alla högt uppsatta män, alla beyer, paschor, sultaner och agor (återigen någon konstig krumelur (den här gången är det g:et som jävlas med mig!) som inte behagar infinna sig), eftersom det är Magre Memeds mål att döda alla högt uppsatta män och som förtrycker folket och är allmänt förfärliga. Jag vet inte vilken rangordning de kommer i.
Men den antagligen mest rädda är nog Murtaza aga. Han är så rädd att det knappt går att beskriva. Han kissar nästan på sig så fort man nämner Magre Memed. Som tur är så har han ju sin livvakt Halte Ali, som hatar Magre Memed nästan lika mycket som Murtaza. I sin rädsla så är han supersnäll mot Halte Ali och köper fina grejer åt honom och säger hela tiden "Åh, du är min bror, vi är jämlikar, bara du skyddar mig mot Magre Memed".
Det går massor med rykten om Magre Memed och hans rövarband. Var de befinner sig, hur de ser ut. Enligt rykterna har Magre Memed gigantiska mustascher och är över två meter lång, eller något sånt.
Tillslut beslutar sig Kapten Faruk att det får vara nog, nu banne mig ska den där uslingen till låtsasrövare åka fast! Så han ger sig iväg och letar efter uppgifter var Magre Memed kan finnas. Och när han äntligen får veta det, beger sig han och hans män till lägret där han sägs vara. Det blir en slakt, de skjuter ihjäl alla i lägret när de sover. Men sen kommer ett problem. Ingen av dem vet egentligen hur Magre Memed ser ut, men av lokalbefolkningen lyckas de peka ut rätt man. Alla lik ställs upp i byn, och allt är frid och fröjd. Gladast är nog Murtaza aga, som nu inte tycker att han behöver Halte Ali, och kastar ut honom i bara kalsongerna ut ur huset och säger åt honom att aldrig komma tillbaka.
Men sen händer det omöjliga. Tre bröder kommer till byn för att ta tillbaka Magre Memeds lik, eftersom det är hans bröder och de vill begrava honom. Omöjligt, säger kapten, Magre Memed hade ingen familj utom hans mor som dog. Magre Memed? säger bröderna. Det där är inte Magre Memed, det där är vår bror Svarte Osman, minsann.
Kaos utbryter, ingen vet längre om Magre Memed lever eller är död. I själva verket ligger han i en skyddad plats, där han har blivit allvarligt skadad av en kula.
Murtaza aga ber och bönar på sina bara knän efter Halte Alis förlåtelse. Han ber, skriker, och gråter. Men Halte Ali är orubblig. Han kan inte glömma hur hemska Murtaza aga varit, och är fast besluten att hämnas. Egentligen är han ju mycket god vän med Magre Memed, och älskar honom som en son.
Samtidigt beslutar sig Mor Hürü för att hitta Magre Memed, och hjälpa honom ur den knipa han är intrasslad i.

Puh, det var handlingen det. Orkar tyvärr inte skriva om personerna. Det är så himla många som är med. Och det är helt otroligt, inte en enda bild på Magre Memeds Hämnds omslag! Första gången det hänt! Och alla andra böcker i  serien är med! Och det är en sak jag undrar, är det bara jag i hela världen som läst dessa böcker och älskat dem? Alltså, hallå! De är ju så bra! Lite svåra att få tag på, kanske. Vi skaffade ju dem innan jag var född, minst! och trean och fyran är inte ens våra! Vi lånade dem av min storebror! Måste läsa fyran så jag kan lämna tillbaka böckerna någon gång (appropå att lämna tillbaks böcker, Liv, var sjutton är min twilight bok!!!!! Du har haft den i typ ett år! Du vet att jag har din Gone-bok som gisslan!). Magre Memed var knappt med, vilket var synd. Det är så roligt när man får reda på rövarlivet, osv. Men nu var man bara med massor med småpersoner, vilket ioförsig var väldigt intressant. Lite tråkigt namn, dock. Inte speciellt lockande. Ettan "Låt tistlarna brinna" och tvåan "Och de brände tistlarna" hade mycket bättre namn. Fast det är ju bättre än originaltitlarna, de är: "Ince Memed", "Ince Memed 2", "Ince Memed 3" och "Ince Memed 4". Det är så intressant att läsa om de Gamla Turkiet (tja, inte så gammalt, det fanns bilar, men de var väldigt ovanliga) och alla förtrycken. Det blir nästan lite som om Yasar Kemal berättar om sin egen barndom, den var minst sagt traumatisk. Jag sökte lite fakta på internet om honom, och detta stog det:
"Kemal förlorade sitt öga i samband med en fårslakt, och hans far mördades av sin fosterson när Yasar var fem år. Dessa traumatiska händelser ledde till att han fick talsvårigheter som pågick tills han fyllde 12." Alltså, oj...Dessutom blev han änkling en gång men gifte om sig, och han hamnade i fängelse för något!
Magre Memed har också haft en ganska traumatisk barndom: (SPOILER) Hans mamma blev dödad av en högt uppsatt snubbe, efter väldigt många svårigheter lyckades han få sin älskade, men hon dog och han var tvungen att lämna bort sin son eftersom han inte kunde ta hand om honom. (SLUT PÅ SPOILER!) När det ska komma en ny person, som inte ens är viktig, måste de först berätta hela personens livshistoria, men det tycker jag är väldigt roligt!
Jag tycker boken var väldigt bra, inte särskilt lättläst, men om ni lyckas få tag på den måste ni läsa den (från börja, förstås!)

tisdag 15 maj 2012

Röda klänningar och Folk under vatten

Hej, just nu håller jag på och försöker få ihop ett omslags-inlägg, för jag tycker det är så himla roliga att kolla på, så jag hoppas ni tycker detsamma!

                                                              Röda klänningar:

Monstrets dotter av Kristin Cashore
City of Lost Souls av Cassandra Clare
                                         

Everneath Brodi Ashton
Sweet evil av Wendy Higgins
                                             








                                                        

 
Danger in a red dress av Christina Dodd


Jag skulle kunna visa tusen fler omslag med röda klänningar på, men jag orkar inte. Vilken tyckte ni var bäst av dessa??
Everneath är väldigt fint med allt det där fladdret och röken, som gör så det ser ut som om hela klänningen (och personen, dessutom!) håller på att upplösas.
Danger in a red dress, var lite tråkig. Jag gillar mer stora och fladdriga klänningar, den ser mer ut som något man hittar på en äcklig, dunkel klubb där alting ska vara tajt som satan.
Bäst var dock nog Everneath, fast jag gillar Monstrets dotter också. Den har en sån mörk nyans och mörka veck att det ser ut som sammet. Urg, vad svårt det är att välja.
Sweet evil var ganska cool vid första ögonkastet, men den ser väldigt obekväm ut, fast vad vet jag?

Folk i vatten:

Isdraken av Mikael Engström
                  Ingo av Helen Dunmore


 Tidvatten av Helen Dunmore

Jaha, det blev inte så många den här gången. Vilken var bäst här då? Enligt mig är helt klart Ingo, jag älskar det färgen på vattnet! Isdrakens omslag gillar jag inte!!

Så, vad tyckte ni om det här inlägget? Mer sådana här omslagsdueller eller mindre? Svara ärligt!
Ha en bra fortsatt kväll!

söndag 13 maj 2012

11 frågor från Djuralex!!!

1. Om du inte hette vad du hette vad skulle du vilja heta?Tja, om man menar riktiga namn så vet jag inte riktigt. Det måste passa mig. Lavinia är fint.  

2. Vilket husdjur skulle du vilja ha som du inte har?
En liten drake, jag har ingen sån! Eller kanske en liten panda, fast de djuren skulle nog ha det bättre i det fria!

3. Vilken är den sämsta boken du har läst?
Ehhhh...svår fråga. Jag vet, det är ett tråkigt svar, men jag har faktiskt ingen aning. Kan inte komma på någonting.

4. Vilken är din favoritårstid?
Höst! Det är varken för kallt eller varmt, det är så fina färger, och jag fyller år!

5. Skulle du vilja skriva en bok?Ja, gärna! Fast frågan är om jag kommer ha tillräckligt med tålamod för att orka skriva allting...

6. I såna fall vad skulle den handla om (genre)?
Det ska vara kärlek med, gärna lite fantasy eller åtminstone något onaturligt, fast man vet ju aldrig hur det blir, jag har ju börjat skriva en berättelse som inte har det minsta övernaturliga i sig.

7. Vad är det sötaste som finns?
Hundvalpar, fjärilar, nyckelpigor, kattungar, mina kompisar, gosedjur, finns massor! Går inte att skriva ner allting!

8. Oftast är du arg/sur, glad/postitiv, trött vilket?
För det mesta optimist och glad, fast det kan ändras.

9. Gillar du att stå framför publik (redovisa/framföra) något?
Ja! Det är superskojigt! Jag fattar inte varför jag inte börjat på teater, för göra det i Sverige istället!

10. Vilken är den sorgligaste boken du har läst?
Oooo...Nattjakt är sorglig, Blodsarvet-serien var också faktiskt sorglig. Men jag tror inte jag läst särskilt många sorgliga böcker (iallafall inte som jag kan komma på just nu). Om jag fick välja film blir det helt klart Hair, gud vad jag grät när jag såg den...

11. Gillar du skolmaten på din skola?
Tja, ibland är den ganska god. Och det är mycket bättre än hur det var i 1:an till 5:an (det måste t.o.m. du erkänna Liv) så ja, jag gillar den (för det mesta).

Hoppades ni gillade svaren, jag skickar inte ut nya frågor eftersom jag redan gjort det!

Tidväktaren

Av Jeanette Winterson
Titel: Tidväktaren
Orginal titel: Tanglewreck
Sidor: 313
Utgiven: 2006
Förlag: Rabén & Sjögren
Första meningen: Kvart i sju en sommarmorgon kom en röd Londonbuss körande över Waterloo Bridge.

Det har börjat hända konstiga ting i världen. Rubbningar i den naturliga ordningen. Tidstornados, då människor, hus, fordon och andra saker åker in i en virvelstorm och aldrig dyker upp igen. Och ibland kan tiden bara helt enkelt stanna. Då inte vågorna rör på sig eller fordona åker framåt.
11-åriga Silver bor i ett stort hus, som hon älskar. Hon bor under uppsikt av den giriga tanten Mrs Rokabye och dennes ilskna kanin, Bigamisten. Silver får göra i princip allt hushållsarbete medan Mrs Rokabye sitter i en soffa och läser veckotidningar. Silvers föräldrar är försvunna sen länge (iallfall hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad det stod om mamman). En dag kommer den ondskefulle Abel Darkwater till huset. Efter en aning oskyldigt tjuvlyssnande får Silver veta att Abel Darkwater är besatt efter en speciell klocka, Tidväktaren. Uret som man kan styra hela universum med. Och han är är helt bombsäker på att Silver har den. Vilket hon förstås inte har, hon har ingen susning om var Tidväktaren kan finnas, vilket också Mrs Rokabye intygar, eftersom det inte finns en enda kvadratmillimeter hon inte kartlagt.
Ändå bjuder (eller snarare befaller) Abel Darkwatern att Mrs Rokabye och Silver ska komma till huset. I hopp om att han ska kunna få ur flickan var Tidväktaren finns.
Men under Abel Darkwaters misslyckade försök till att hypnotisera Silver att komma ihåg var Tidväktaren finns, så lyckas Silver fly och springa sin väg.
Under rymningen så möter hon Efterblivarna, ett folk som lever under jord med stora fyrkantiga händer och mycket stora och utstående öron. Hon blir speciellt god vän med en Efterblivare vid namn Gabriel. De bestämmer sig för att hjälpa Silver med att hitta Tidväktaren, och en fantastisk resa genom tid och rum tar sin början.


Silver är elva år med stort rött, buskigt hår. Hon påminner mig lite om Lyra i Guldkompassen på ganska många sätt. Hon var ingen särskilt rolig person. Det känns som om man sett henne tio gånger förut. Och det fanns inte så mycket text om vad hon faktiskt tyckte om saker och ting som jag hade hoppats på. Hon var inte så intressant som person, jag skulle hellre vilja höra mer om Gabriel, tillexempel. Fast jag måste väl berömma henne för att hon överlevt så länge i Mrs Rokabye och Bigamistens våld, så det är väl ett litet plus...
Hon är väl ganska modig, men inte särskilt. Det känns som om hon svimmade hela tiden, fast hon har ju ioförsig gått igenom ganska mycket och är ju bara elva år (...säger jag som är tolv, hehe :P).

Jag tyckte om idén till boken, men den var lite tråkig. Den påminnde mig (av någon anledning) väldigt mycket om Guldkompassen.
Tiden är väldigt obestämd, så jag skulle gissa någon gång i framtiden. Fast det skulle lika gärna kunna vara för längesen, nåja, med några små ändringar. Åter igen lite som Guldkompassen.
Jag gillar Bigamisten, även om den inte är särskilt snäll. Den är mycket bättre än en vanlig vakthund. Det tog ovanligt lång tid att läsa ut den, men den var ganska tråkig. Och när någonting är tråkigt, så går det långsammare ett läsa. Fast det fanns ju förstås vissa delar som jag gillade, den var inte helt värdelös. Jag gillar i princip alla böcker som har någonting med tid att göra, fråga mig inte varför. Men allt det här med klockor och tid passar så bra med böcker! Någon som håller med?
Jag blev lite osäker på slutet, om det finns en fortsättning eller inte, för jag hittar ingen. Men tydligen ska det finnas en, jaja...
Boken var väl bra, lite långtråkig men om ni nu absolut känner att ni måste läsa den så för guds skull läs den, låt inte mig hindra er.

lördag 12 maj 2012

Förlåt...

...men recensionen på Tidväktaren kommer imorgon, och det blir antagligen inget mer inlägg förrän imorgon, förlåt...

tisdag 8 maj 2012

Fången i Arrida

Försenad recension...

Av John Flanagan
Titel: Fången i Arrida
Orginal titel: Erak's Ransom
Del: 7
Serie: Spejarens lärling
Sidor: 441
Utgiven: 2007
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Första meningen: Vakten vid muren märkte aldrig den mörka, skugglika figuren som gled fram genom natten utanför kung Duncans slott.

(Spoilervarning!!! Ni läser inlägget på egen risk om ni inte läst de andra böckerna i serien!)

Halt ska gifta sig. Äntligen har den buttre spejaren bestämt sig för att gifta sig med Lady Pauline. Det ska bli ett hejdundrans bröllop, och alla kommer vara där. Det är Wills sista år som lärling hos spejaren Halt, och det känns väldigt roligt att hans gamla lärare äntligen tänker gifta sig, alla har ju vetat att de varit förälskade hur länge som helst.
På bröllopet går allt som vanligt. Lady Pauline är såklart slående vacker och ståtlig, som vanligt.
Men plötsligt, mitt under ceremonin, medan alla håller på och dansar, uppstår det ett bråk mellan vakterna och en främling som försöker ta sig in till festen. Men när Will och Horace kollar vem det är, ser de att det inte är en främling. De ser att det är en mycket trött, hungrig och smutsig skandier, en av männen i det nordliga landet Skandia. Det är Svengal, (läs resten av böckerna om ni inte vet vem det är) överjarlen Eraks förstestyrman, eller snarare kapten, eftersom Erak inte kan vara kapten samtifdigt som han är överjarl. Det visar sig att Erak och hans före detta besättning gett sig ut på ett sista plundrartåg, ändå bort till ökenlandet Arrida. När de kom till staden de skulle plundra, var den oväntat tom. Men det visade sig att massor med bågskyttar och andra män låg i bakhåll. De blev totalt överrumplade och låg genast i underläge, så de gav sig utan strid. Men arridierna var inte intresserade av att slakta alla männen, den enda de ville ha var Erak.
Så männen blev bortskickade, och de åkte genast till Aralauen. Arridierna kräver 80 000 silverrullar som lösensumma, och det skulle ta mer än ett år att ta sig till Skandia och sen återvända med pengarna.
Väldigt motvilligt går kung Duncan med på att ge pengarna till skandierna, med deras ord på att de ska lämna tillbaka någon gång. Med på resan följer Will, Halt (som fick en väldigt kort smekmånad), Horace och Gilan. Med finns också prinsessan Cassandra, trots kungens starka motvilja.
I Arrida möts de av wakiren Selethen, som de ska köplså om priset med.
Men senare får de veta att Erak inte är där, han har flyttats till en annan plats, och nu måste de ta sig genom öknen för att komma till Erak.

En lång och farlig resa tar sin början, och ska de klara alla sandstormar och ökenlandskap där de kan dö av uttorkning? Och någonstans måste personen som förrådde Erak till arridierna finnas, och man kan ju undra vad han håller på med...


Åhh...jag har ingen aning vilka personer jag ska ta med, eftersom det finns så många som är viktiga, men det blir för många med fyra, så jag tar de tre viktigaste (*biter på naglarna i frustation*).
Will är berättelsens huvudperson. Han har alltid varit väldigt kortväxt, men desto smidigare. Han är snäll, smart och påminner mig om Emil i serien Bleckmossen Boyz (de som läser KP fattar vad jag babblar om ;P) Han har en liten häst som heter Tug (som verkar helmysig!) som han älskar. Ibland tycker jag att han är lite övermodig och lite för hjälteaktig. Han är som en blandning mellan Emil och en yngre version av Legolas. Någon som håller med?
Halt, åh, Halt. Han är så rolig! Han är bitter, sur, ironisk, professionell, kan det bli bättre? Det finns så måna saker som utmärker honom. Han klipper (eller, tja, klipper och klipper...) alltid sitt skägg med sin kniv, vilket får honom att se lite knäpp ut. Han är, antagligen, den bäste bågskytten i hela Aralauen. Jag tycker det är synd att man får veta så lite om, tillexempel, hans barndom. Man för ioförsig veta lite i Spejarens lärling 8, Clonmels kungar, men jag skulle gärna viljat veta lite mera. Alla har nästan alltid varit lite rädda för honom, han är så mystisk och tyst.
Horace är så typisk. Det finns nästan alltid en person som honom i en bok eller film, men ändå är Horace så himla speciell. Han passar verkligen uttrycket "blond och blåögd". För han är det, blå och blåögd, alltså :P Och så är han väl inte särskilt smart, det får bli Halt eller Will som tänker ut de viktiga strategiska uträkningarna. Han känns lite oskyldig som ett barn, som måste tas hand om, han är så bekymmerslös och glad hela tiden. Han lyfter upp stämningen! Och så är han väldigt väldigt storväxt, jämfört med Will. Och han är hungrig jämt. Det sista han säger i en bok är typ alltid "Blir det frukost snart" eller något.

Eftersom jag är ett Spejarens lärling-fan så har jag väl i princip inget annat att säga om boken utom att den var superbra och att det inte fanns något dåligt. Men eftersom det blir lite tråkigt med bara massor av "Åhh, den var bääääst! Finns inget mer att säga, punkt slut" (Vilket är sanningen, men ändå) så jag får väl luska ut lite negativa delar som får uppmärksammas i denna recension :)
Jag älskar alla personerna, vill jag bara säga.
Skandierna, alltså, väldigt diskret liksom...Här kommer en liten vink: Skandia ligger i norr, där snöar det hela vintern och är bokstavligt talat iskallt. Kommit på det? Inte, okej här kommer lite till: Skandierna är storväxta, blonda och kallas "havets vargar" eller något liknande. De åker på så kallade "vargskepp" som har ett varghuvud i fören (har jag för mig). Ännu inte kommit på det? Okej, här kommer sista delen: Skandierna är klädda i stora pälsar, har stora muskler, stora runda sköldar, hjälmar med horn på, är kända för att inte vara supersmarta utan snarare gå bärsärkagång när det är strid, de använder stora yxor och åker på stora plundringstpg med sina skepp. Nu måste ni väl kommit på det?
Det är ju ganska uppenbart att John Flanagan "inspirerats" "lite" från de så kallade vikingarna i Norden (alltså bland annat Sverige). De hade ju inte ens hjälmar med horn (det är bara något alla hittat på). Okej, det är antagligen meningen att det ska vara så, för han har ju väldigt många länder som han "snott". T. ex. Frankrike (Gallien), England (Aralauen), Ni-Hon Ja (Japan) osv. Han har bara bytt namn och flyttat lite på länderna. Men jag gillar skandierna också, det känns lite som om jag läser om mina förfäder :P
Jag hoppas verkligen det blir film av Spejarens lärling!! Den skulle faktiskt passa väldigt bra som film, tycker jag ;) Men det skulle vara svårt att hitta rätt skådespelare som skulle kunna spela personerna så bra som de är i boken...
Jag älskar bara Spejarens lärling, varför har ingen jag känner läst dem? (Nej, syrran, du räknas inte)

söndag 6 maj 2012

Fallet med de försvunna böckerna

Av Ian Sansom
Titel: Fallet med de försvunna böckerna
Orginal titel: The Case of the Missing Books
Del: 1
Serie: - (Serien har inget särskilt namn)
Sidor: 324
Utgiven: 2005
Förlag: Massolit Pocket
Första meningen: Nej.

Israel Armstrong är en så kallad Mycket Känslig Person. En bokälskare som började läsa knappt innan han kunde gå. Många trodde att det skulle bli något stort av honom. Han är klipsk och vegetarian, och möjligtvis en smula rund om magen. Men det blev inte riktigt som det var tänkt. Nu jobbar han i en billig lågprisbokhandel med usel lön. Men en dag dyker ett jobb upp. På ett bibliotek i Nordirland. Israel har alltid drömt om att jobba i ett bibliotek, och  hans flickvän Gloria tycker han absolut borde ta chansen. Så han bestämmer sig för att åka dit och kolla läget. Med höga förväntningar åker han med båt till Nordirland för att börja på det efterlängtade jobbet som bibliotekarie.
Men vad upptäcker han när han kommer till biblioteket? Jo, det hänger en stor skylt på väggen där det står att biblioteket stängt. Nej, det här kan inte vara rätt bibliotek. Men det är det. Och plötsligt inser han att han är på en fullkomligt främmande plats, har slösat bort sina sista pengar på resan hit, har ingenstans att jobba, förstår bara hälften av vad folk säger, och har dessutom ingenstans att bo.
Han lyckas ta sig till sin chef Linda, som tyckts ha "glömt" att hans nuvarande jobb är att vara bokbussbibliotekarie som kör en så kallad bokbuss. Eller, som Linda säger, en uppsökande resursperson som kör ett ambulerande lärocentrum. Eftersom han inte har tillräckligt med pengar för att åka hem till England igen, så tar han mycket ovilligt emot jobbet efter villkoret som Linda gett - att han bara behöver stanna några veckor, och att kommunen sen betalar hans resa hem.
Tillsammans med en komplett galen gammal chaufför vid namn Ted så åker han och tittar på bokbussen. Eller buss och buss, snarare en vandrande skrothög som gömts i en gammal lada och som är helt täckt av hönsskit.
Dessutom är hans nuvarande bostad en bondgård, och han ska bo i hönshuset och leva tillsammans med en familj som äter tio ton kött morgon, middag, kväll, och Israel som är vegetarian!
När han äntligen åker till biblioteket för att lasta på böckerna tillsammans med Ted så uppstår ännu en komplikation. Det finns inga böcker. Inte en enda. Och ingen vet vart de kan ha tagit vägen. Linda skyller på förseningar, men vem skulle låna femtontusen böcker och glömma att lämna tillbaks dem? Då blir det ju hundra böcker per person!
Och på något sätt så får Linda ihop det att det är hans fel, och att han alltså på något sätt måste få tillbaka dessa böcker, dessutom innnan årsskiftet. Men hur ska han klara att fixa fram femtontusen böcker innan nyår när det bara är några veckor kvar, och är det faktiskt någon som har stulit alla böcker, och i så fall vem, och varför?

Åh, ibland tycker jag så fruktansvärt synd om Israel. Alla bara kör med honom och tror att de kan göra vad de vill mot honom. Jag tror faktiskt det inte finns en enda person som faktiskt varit vänlig mot honom i hela boken. Visst, han är väldigt klantig, men de är faktiskt elaka mot honom. Han är vegetarian, men han ångrar det väldigt mycket. Han saknar speciellt kycklingen. Och han klarar tydligen inte av att dricka för mycket, för då blir han helt knäpp. Min åsikt om honom tycktes ändra hela tiden. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Han känns skärpt, men är ändå ganska korkad ibland. Han råkar illa ut hela tiden, det finns inte en enda sida där han inte har en bula eller knäckt näsa eller något annat.

Efter att ha läst den här boken så får man ju inte direkt någon lust att åka till Nordirland, det låter som om det är världens hemskaste stad, iallafall Tumdrumdistriktet. Okej, jag överdriver lite, det var ju inte gangsters runt varje hörn och sånt, men många personer är faktiskt lite otrevliga och elaka, speciellt mot Israel. Den här boken genre är väldigt obesämd, det känns inte riktigt som en deckare, för det är inga alibin eller ledtrådar (okej, några ledtrådar finns det, men de flesta var totalt värdelösa). Jag gillar verkligen Ted, han är så rolig och påminner mig om en tuff men ändå ganska hygglig gangsterledare. Namnet är (enligt mig) totalt fantasilöst, men eftersom jag själv är värdelös på att hitta på namn, så ska jag väl inte klaga. Boken var ändå ganska rolig, i alla hans vedermödor, och påminnde mig pyttelite om Hundråringen som klev ut genom fönstret och försvann. Boken var alldeles för kort, och den var lite seg ibland, men den var väldigt underhållande, så ni kan gärna pröva på den här boken om ni vill!
Jag längtar verkligen efter att läsa den fristående fortsättningen, Mr Dixon försvinner!

Oj, det blev visst en liten berättelse

Om ni läste mina svar på de där frågorna, så kanske ni kommer ihåg att det stod "Om du skrev en bok, vad skulle den handla om då?". Då svarade jag antagligen en fantasybok.
Men plötsligt för några dar sen, så hörde jag ett ord (nej, jag tänker inte säga vad det är för ord) och plötsligt föll allt på plats! Så nu är jag uppe i en totalt fantasylös, verklighetstrogen historia, och det är jätteroligt! Det blev inte riktigt som jag hade tänkt från början, men jag är supernöjd med det lilla jag åstadkommit!

torsdag 3 maj 2012

hehe...oj, var det igår!

Hehe, det var ju egentligen internationella Harry Potter dagen igår, men jag firar den idag istället, det går väl bra! Bra, då fortsätter jag med firandet!
Jag har (faktiskt) inte läst alla Harry Potter-böckerna, alla utom sexan och halva fyran, men jag funderar på att läsa sexan, för syrran tycker den är jättebra!
Så Hipp Hipp Hurra för Harry Potter!!! Hipp Hipp! Hipp Hipp! Hurraaaaaaa!!!

tisdag 1 maj 2012

Boktips-part 4

Ja, hehe, det var ganska länge sen senaste boktips-inlägget var med, men nu kommer det igen!

 Kärlek

Anna and the French Kiss av Stephanie Perkins är en perfekt och underbart mysig kärlekhistoria, som utspelar sig i romantikens stad, Paris! Jag har recenserat den (här är recensionen) här i bloggen. Och jag älskar alla personer (utom typ några, t ex Amanda)!
Tipsar till alla!







Det händer Nu, av Sofia Nordin, är också en väldigt fin kärlekshistoria där en tjej blir kär i en annan tjej, och om vilka problem som uppstår och annat :) Och jag gillar verkligen omslaget! Tyvärr tog boken slut ganska fort, men man får njuta så länge det varar :) Det finns alldeles för få böcker om två tjejer som blir kära i varandra, eller två killar. Ord som fin och härlig passar till boken.





En annan värld

Darkside-serien, av Tom Becker, är en ganska mörk historia om en annan värld, under det nuvarande London. Jag älskar idén att den platsen kallar Darkside och "vår värld" kallas Lightside. Det är kanske lite konstigt, men jag skulle gärna vilja åka till Darkside om den fanns på riktigt (fast det kanske den gör...), även fast det finns mördare runt varje hörn och att folk slår ihjäl varandra på gatorna och ingen bryr sig om det, och att det finns monster som Lucien (honom vill jag inte möta i en mörk gränd...eller någon annanstans för den delen) och vampyrer. Men utom det så vill jag gärna åka dit, fast då ska jag ha en beskyddare som Carnegie eller något.


Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder är också ett bra exempel på en värld som är parallell med vår. Jag vet, när man ser omslaget så ser det inte så inbjudande ut, men den är faktiskt väldigt bra!
Jag fick en lite Alice i Underlandet-känsla när jag läste boken, fast de är väldigt olika. Den är ganska komplicerad, så man måste läsa noga.
Passar för såna som vill uppleva något extra, och som gillar Alice i Underlandet :)