fredag 25 oktober 2013

Legend

 
Av Marie Lu
Titel: Legend
Original titel: Legend
Serie: Legen #1
Sidor: 291
Utgiven: 2013
Förlag: Modernista (Tack för boken :D)
Första mening: Min mamma tror att jag är död.
 
Handling (från baksidan):
 
Det landområde som en gång var USA:s västkust är nu Republiken, en stat som ständigt ligger i krig med sin granne i väster.
Femtonåriga June kommer från en av Los Angeles mest ansedda familjer och betraktas som ett militärt underbarn. Hon brinner för sitt land och uppfostras för att en dag ta plats i Republikens absoluta toppskikt.
Day, däremot, växer upp i slummen och är Republikens mest eftersökta brottsling.
Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de först kan verka.
De kommer från två skilda världar och det finns inga skäl till att deras vägar någonsin skulle korsas - inte förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day utpekas som huvudmisstänkt. Fast besluten att hämnas tar June själv upp jakten och dras nu in i en rafflande katt-och-råtta-lek.
Men genom en chockartad vändning upptäcker June och Day den egentliga orsaken till att de förts samman, och börjar sakta inse hur skrämmande långt Republiken är berett att gå för att skydda sina mörka hemligheter.
 
Omdöme:
 
Wow. När jag läste recensioner och omdömen och vissa beskrev den som typ "Nästa Hungerspelen" så trodde jag verkligen inte helt på det. Jag har läst så himla mycket dystopier på senaste tiden (TRE i rad) att jag ärligt talat inte var så sugen på att läsa Legend, och dessutom trodde jag att den skulle vara någon slags rip-off på Hungerspelen med exakt samma koncept. Men OJOJOJ vad fel jag hade! Och min läslust som varit som bortblåst så länge återvände plötsligt! Woho.

Vartannat kapitel i boken är alltså ur Days perspektiv, och vartannat är ur Junes. Jag tycker att det är ett väldigt smart upplägg, för flera av scenerna är båda June och Day med i, så då ser man vad som egentligen rör sig i bådas huvud under en enda händelse, och vad de tycker om varandra i den situationen.
En av de fina grejerna med den här boken är karaktärerna. För första gången på länge så upptäckte jag att jag faktiskt ÄLSKADE den manliga huvudrollen. Han var snäll, cool, rolig, men inte på det där löjligt perfekta sättet. Visst, Day beskrivs som skitsnygg, men med tanke på att ALLA killar i böcker är det nuförtiden så får jag väl bortse från det faktumet. Han verkar bara så avslappnad, men ändå smart. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det är som gör honom så annorlunda, men jag gillar honom verkligen. Kan det vara så att jag gillar
kriminella typer? Antagligen.

Och June älskar jag också. Faktumet att hon är exakta motsatsen till Day, i alla fall ifråga om samhällsklass och levnadssätt, ger en väldigt intressant syn på samhället de lever i. Day hatar samhället för vad den har gjort mot hans familj, och honom själv. Medan June vuxit upp med att inte ifrågasätta systemet, och även om hon är lite av en bråkstake så är det inte precis så att hon skriker REVOLUTION på gatorna. Och jag gillar henne, hon är tuff. Hon är väldigt smart, men även en väldigt bryta-mot-reglerna-typ, och jag älskar när hon är med och hon drar en massa slutsatser av små detaljer innan annan skulle upptäcka, lite som Sherlock Holmes.

Något som jag däremot inte känner så jättemycket för är Days och Junes förhållande. Och det är INGEN spoiler, för det fattar man så fort man börjar läsa. En dag ska jag skriva en dystopi där det finns en manlig och en kvinnlig huvudroll men där de inte är ett dugg intresserade av varandra (alltså att de inte blir kära i varandra) genom hela berättelsen.
Jag är inte en sån person som faller för kärlek-vid-första-ögonkastet-grejen. Det var nog inte meningen att det skulle vara så i boken, men det blir det lite i alla fall. Allt går väldigt snabbt. Så fort de ser varandra tycker båda att den andra är 1. ANNORLUNDA, ofc. 2. Den VACKRASTE personen hen någonsin sett. 3. Och så känner de sig mystiskt attraherade till varandra.
Och jag är väldigt ledsen över att behöva meddela dig detta, så jag hoppas du inte blir chockad, men så är det INTE I VERKLIGHETEN. Pfft, om ni skulle se två personer som var så, skulle ni inte skratta högt?

Jaja, de är säkert väldigt gulliga men jag hoppas verkligen att deras förhållande utvecklas. Men jag har känt mig väldigt kräsen och nedlåtande till ungdomsböcker på sistone, typ "det var mycket bättre på den gamla goda tiden" ungefär. Så se inte detta som en anledning att inte läsa boken, det är lite mer av en sidogrej.

Historien är verkligen FANTASTISK. Jag älskar hur Marie Lu spelar lite på deckar-strängarna. Det är lite av en mordhistoria, men den informationen som kommer komma ut ur de hålet de river upp för att få tag i mördaren kommer sätta hela deras samhälle i rullning. Det är genialiskt, det finns så mycket man inte hade någon susning som avslöjas genom bokens gång, och jag tror att det finns mer som kommer komma som en överraskning i resten av serien, man får aldrig veta hela historien, bara så mycket att man är nöjd för tillfället. Och det finns fortfarande plats för fler plot twists. Man hålls alltid på behändigt avstånd så spänningen är hög och jag ÄLSKAR DET. Jag älskar Rebubliken, historien, tempot, språket, karaktärerna, allt är bara väldigt Amazing.

Det känns som om det blivit en lite för lång recension, och jag har ändå inte fått allt jag ville säga sagt, men nu måste jag ända sluta, jag har varit inne på internet ALLDELES för länge. Men denna bok var en verklig höjdare, en av de bästa böckerna detta året, till och med. Visst fanns det vissa småsaker jag ogillade, men vilka böcker har inte det? Kort sagt för det en njutning att läsa den och jag är väldigt tacksam att jag fått boken av Modernista förlag, TACK :D För med tanke på att jag är så lat hade jag antagligen aldrig köpt den om jag inte blivit erbjuden att få den :)

onsdag 23 oktober 2013

Reading Habits Tag

Jag har blivit taggad av Alba, woho :D Och för att jag inte ska glömma bort att göra den så gör jag den på direkten (jag har minne som en guldfisk, ni skulle bara ana...)

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Duh, sängen, var annars? Och det är inte för att min säng är den skönaste av alla sängar i madrassträsket (det finns ett sånt ställe, har ni inte läst Liftarens Guide till Galaxen?) eller för att det inte finns någon annanstans att sitta, det är för att jag är lat.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Jag tar det som är tillgängligt (som alltså ligger på mitt nattduksbord) , vilket för det mesta är ingenting eller något helt värdelöst som en flaska nässpray, temugg eller helt enkelt en annan bok. Gör det inte, det funkar inte.

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller efter ett visst antal sidor?
"Jag ska bara läsa klart sidan/stycket/kapitlet" är nog en av de vanligaste fraserna jag säger. Det är en perfekt ursäkt om man vill stanna uppe längre. Så ja, jag föredrar att läsa klart ett kapitel eller stycke innan jag slutar, annars blir jag alldeles förvirrad när jag börjar läsa igen (speciellt med tanke på att jag nästan aldrig har ett bokmärke) och det slutar ofta med att jag läser om en sida i onödan.

4. Äter du eller dricker du någonting när du läser?
Jag äter aldrig, men jag dricker OFTA te ^^

5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n medan du läser?
När två saker (i detta fallet läsandet och lyssnandet) möts i min hjärna så blir det värsta krocken i mitt huvudet så jag bara sitter och tittar framför mig och varken kan läsa eller lyssna på musik som om jag befinner mig i något slags limbo mellan text-världen och ljud-världen. Så nej, det brukar jag inte göra.

6. En bok i taget eller flera samtidigt?
Nästan alltid flera samtidigt.

7. Läsa hemma eller överallt?
I princip överallt, om det inte är VÄLDIGT mycket ljud. Jag klarar saker som människor som pratar lågt, fågelkvitter och (avlägsna) gräsklippare, det mesta, men jag skulle inte klara av att läsa vid en motorväg eller i mitt klassrum, där är det ALLDELES för mycket ljud.

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
När jag är själv läser jag alltid tyst, men om jag t.ex. är barnvakt eller läser tillsammans med någon annan läser jag högt, båda funkar lika bra, bara att man bli väldigt törstig.

9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Nej, det gör jag inte. Visst, om det är olidligt spännande kanske jag hoppar över vissa meningar (kanske t.o.m. stycken) utan att jag märker det, men annars inte.

10. Bryta rygg eller inte?
ALDRIG OM DET GÅR ATT UNDVIKAS D: Jag försöker verkligen, men ibland blir jag så himla förbannad när en pocketbok hela tiden stänger sig att jag verkligen bänder upp den och trycker framsidan och baksiden mot varandra, det är verkligen inte så bra för boken...

11. Skriver du i böcker?
Ibland skriver jag namn, men annars inte.

12. Vilka taggar du?
JAG ÄR FÖR LAT FÖR DETTA. Dessutom förtjänar alla att bli taggade precis lika mycket så jag taggar ALLA som INTE gjort enkäten än!

onsdag 9 oktober 2013

Drömgångare

Tack så mycket till Modernista förlag för boken :D
 


Av Samantha Shannon
Titel: Drömgångare
Original titel: The Bone Season
Sidor: 479
Utgiven: 2013
Förlag: Modernista (Tack för boken :D)
Första mening: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.
 
Handling:
 
Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i T-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
Året är 2059. Det är tvåhundra år sen Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är- en ockupationsmakt, ett växande imperium.
Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende, kommer hon tids nog att bli varse.
 
Omdöme:
 
När man börjar läsa boken verkar den mest som en vanlig dystopi, det verkar ju som om författare nu för tiden bara pumpar ut dystopier i stora laster. De vanliga kännetecknen för en dystopi finns med; ett korrupt samhälle som styrs av en oåtkomlig makt, en otroligt snygg kille, en stark och ruff kvinnlig huvudroll som på något sätt är annorlunda från alla andra, avancerad teknologi som inte finns i vår värld. Alltså, det vanliga. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken i början. Den var väldigt lik så många andra dystopier, och huvudkaraktären Paige är som en blanding av det vanliga; Katniss, Tris, hon i Delirium (okej jag har inte läst boken men jag gissar att det är typ samma). Tuff, rebellisk, annorlunda, typ den enda som står upp mot det samhälle de lever i. Och jag måste erkänna att jag stör mig på Paige ibland, men jag stör mig på att hon alltid ska vara så tuff, det hade varit värre om jag tyckt hon var jobbig eller mesig. Och så ska hon alltid vara sarkastisk. Det är ju ett bra karaktärsdrag, men det är alltid på ett elakt sätt istället för ett skämtsamt. Men när hon väl hamnar i riktigt känslomässiga situationer så måste jag berömma henne för hennes mod och karaktärsstyrka, hon ger aldrig upp, och om jag läser resten av serien när den kommer ut tror jag att jag kommer börja tycka om henne mer.

Historien är mycket mer intressantare ju längre man kommer, och lyckas blanda in båda aliens, andra dimensioner och övernaturliga krafter. Inte den typiska dystopin nu för tiden, skulle jag tro. Och jag gillar att Scion, övermakten som tydligen styr hela staden, egentligen är styrda av några helt andra slags varelser från en annan dimension, som kommit dit genom ett hål i tid och rum? Det är lite Doctor Who över det hela, eller hur? Jag var verkligen förvånad över historien utvecklades i början. Jag trodde hon bara skulle springa där på gatan med sitt lilla gäng och försöka stoppa Scion, men författaren lurade mig helt.

Och en sak som jag faktiskt älskar är hur Straffkolonin fungerar. Alla olika ranker mellan både människor som är amaurotiker (?) och de som är klärvoajanta, så väl som mellan olika refaiter och de voajanta. Och hur det finns en hel undre värld som ingen vet om (utom Scion?) och hur de klärvoajanta måste genomgå två test för att bli rödrockar (allt kommer make perfekt sense när ni läst boken).
Att vissa människor är klärvoajanta, och att det är förbjudet, att de bryter mot lagen bara genom att finnas till, är en sån bra idé. Och att det finns så många olika sorter, som alla hanterar sin voajanthet på ett eget sätt, och hur alla har olika mycket kontakt med etern. Och så älskar jag detta med etern, och hur det framstår som ett levande inre, och hur de klärvoajanta har drömlandskap. Man skulle kunna beskriva det som om de klärvoajanta ser allt omkring dem i färger, medan alla andra ser saker i svartvitt.

Men en sak som är lite mystiskt, är hur snart i framtiden den utspelar sig. Boken utspelar sig 2059, jag borde tekniskt sett leva då. Och visst, framtiden kan ju förändras, men jag ser inte särskilt stor skillnad mellan nu och 1940-talet, så att det skulle vara så stor skillnad mellan nu och 56 år är lite orealistisk. Men, från den positiva sidan, detta ger plats för en svensk karaktär, fån Stockholm, wohoo. Jepp, ni hörde en rätt, det finns en svensk med. Och hur beskrivs han? Lång, blåögd och isblont hår. Isblont? Jag har knappt någonsin sett en svensk med isblont hår, allt mindre att det skulle vara det typiska utseendet. Det är väl snarare rågblont hår, eller brunt hår, som är det vanliga. Men onej, för att få fram att det verkligen är en person från Skandinavien måste han såklart ha isblont hår. Om en svensk hade haft brunt hår i en engelsk eller amerikansk bok skulle alla tro att det var någon slags invandrare, eftersom alla svenska ursprungligen måste varit isblonda, på grund av...isen?

I alla fall, det är inte så viktigt, bara en liten sak jag störde mig på. Och trots att boken var lite lik andra dystopier på några sätt, så är den väldigt olik från väldigt många andra sätt. Flera av karaktärerna gillade jag verkligen, och själva historien är faktiskt väldigt bra. Och jag tror att detta kan vara början på en ny bra serie, jag är väldigt sugen på att se hur historien fortsätter i bästa bok. Så boken rekommenderas!