God Jul Allesammans!

Hejsan alla glada, hoppas ni alla haft en riktigt GOD JUL! Själv sitter man och skäms lite över att man inte sett ett enda avsnitt av julkalendern, nåja, det finns tid för det...

Och framför allt, hoppas ni alla fått några riktigt bra böcker i julklapp! I år var det bestämt att det inte skulle bli så många julklappar för min del, det är ju trots allt inte det viktigaste med julen (däremot med födelsedagar), men några böcker fick jag allt! Detta är vad som låg i mina paket den här julen:

 

 

Jag är verkligen glad för de böckerna jag fick, de verkar allihop väldigt bra, även om det känns lite sorgligt att läsa sista boken i Spejarens Lärling-serien (kunde inte vänta tills den kom på svenska) när jag läst serien i så många år (ganska många år i alla fall). Jag är verkligen sugen på att läsa de här böckerna, so they bettter be good.

Fick ni någon bra bok i julklapp, i så fall, vilken? GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

The Ocean At The End Of The Lane

Av Neil Gaiman

Titel: The Ocean At The End Of The Lane

Original titel: The Ocean At The End Of The Lane

Språk: Engelska

Sidor: 243

Utgiven: 2013

Förlag: headline

Första mening: It was only a duckpond, out at the back of the farm.

 

Handling (från baksidan):
It began for our narrator forty years ago when the family lodger stole their car and comitted suicide in it, stirring up ancient Powers best left undisturbed. Dark creatures from beyond this World are on the loose, and it will take Everything our narrator has just to stay alive: there is a primal horror here, and menace unleashed - within his family and from the forces that have gathered to destroy it.

His only defence is three women, on a farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.

Omdöme:

Wow. Låt oss säga att jag gillade boken. Väldigt mycket. Redan innan jag läste den här boken visste jag vilken fantastisk författare Neil Gaiman var. Han har skrivit böcker som Coraline, Stardust, Kyrkogårdsboken och MÅNGA fler. Han är en mästare på originella historier, och hans sätt att skriva gör allting bara så underbart. Och redan när jag stod vid kassan och betalade för boken sa kassören att just den här boken var helt fantastisk, så jag hade rätt så höga förväntningar. Uppfyllde boken dem? OM de gjorde!

Det finns böcker som försöker vara väldigt djupa, mystiska och "ogripbara", men misslyckas. Det gör inte Neil Gaiman. Varje ord sitter perfekt och skulle inte kunnat utryckas på ett bättre sätt. Jag kan inte sätta fingret på vad det lilla är som gör boken så fantastisk som den faktiskt är. Boken fångar det (rätt så) oskyldiga sinnet hos barn och deras sätt att se på livet, både de helt underbart mindblowing sakerna, men även de hemska som riskerar att vända deras hela värld upp-och-ner.

Neil Gaiman har en talang som är att han är en mästare på att blanda skräck med underverk, två ingredienser som inte så ofta blandas och blir lyckat (känner för att använda coola metaforer). Inte bara börjar boken med en begravning, en överkörd katt och ett självmord, Neil lyckas ändå få till scener som gör en så varm i magen att det skulle räcka och bli över för resten av jordklotet. Neil tar fram allt det som var underbart med ens barndom, och jag får tillochmed nostalgi-känslor för den tiden boken utspelar sig i, trots att jag inte ens var född under den tiden. Tankar som att det fanns en annan värld bakom busken, kanske det till och med gjorde det, bara man tittade efter?

Boken är skriven i jag-form, och man kommer verkligen in i huvudet på den sju-åriga pojken som är berättaren. Och jag älskar det, jag älskar sättet han är barn på (kan man säga så?) och man känner igen sig i så många av hans tankar och funderingar. Och Lettie Hempstock är ännu bättre. Hon är verkligen ett underligt barn, och tvekar inte en sekund för att offra sig för vår berättares skull. Hon är en sån cool typ som alla skulle vilja ha som vän. Mormor Hempstock, den äldsta av de tre, är en verkligt cool tant, och man får verkligen intrycket av att hon kan och vet allting. Hela familjen Hempstock är bara helt underbar. De får det att låta som om magi och ritualer är vardagsmat för dem (vilket det antagligen är).

När man läst ut boken önskar man bara att den inte tagit slut. Man känner sig alldeles uppfylld av allt som hänt i boken, både det hemska och underbara. Jag vet inte riktigt om det är en sådan bra känsla man får när man läst en riktigt bra bok, eller en sån där funny feeling man får efter att varit uppe till klockan ett på natten för att kunna läsa ut boken, vilket det var i mitt fall. Antagligen blir de många omläsningar för att få igen samma känsla jag hade när jag läste ut boken. Man är alldeles varm i magen, och man mår helt enkelt bra. Det var som att vara med om en resa, och nu när den är över känner man sig lycklig men ändå lite sorgsen. Men boken var helt fantastisk, och en av de bästa böckerna jag läst detta året, vilket inte är att säga lite. Så för att göra en kort sammanfattning av recensionen; LÄS DEN!

Minnesvärda Citat:

Grown-ups don't look like grown-ups on the inside either. Outside, they're big and thoughtless and they always know  what they're doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. Truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole wide world.

          I saw the world I had walked since my birth and I understood how fragile it was, that the reality I knew was a thin layer of icing on a great dark birthday cake writhing with grubs and nightmares and hunger. I saw the world from above and below. I saw that there were patterns and gates and paths beyond the real. I saw all these things and understood them and they filled me, just as the waters of the ocean filled me. 
      

 

Nikkis dagbok

 

Av Rachel Renée Russel

Titel Nikkis dagbok #1; Berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv.

Serie: Nikkis dagbok #1

Original titel: Dork Diaries. Tales From a Not-So-Faboulous Life.

Sidor: 282

Förlag: Modernista (tack för boken!)

Utgiven: 2013

Första mening: Ibland undrar jag om min mamma är HJÄRNDÖD.

 

Handling:

 

Nikki J. Maxwell lever ett så kallat inte-särskilt-fabulöst liv. Hon har precis börjat åttan i en ny snobbig skola där hon inte ens har en cool Iphone att höja sin status med. Och som om inte det vore nog upptäcker Nikki att hon har skåpet bredvid den snyggaste och populäraste tjejen i skolan, McKenzie, en uppblåst och rentav elak typ som förväntar sig att alla ska böja sig efter hennes vilja, vilket alla förstås gör. Nikki tycker verkligen inte om McKenzie, och det verkar vara ömsesidigt när McKenzie gör vad som helst för att skämma ut Nikki. Men när den stora konsttävlingen ska hållas i skolan, och McKenzie anmäller sig, då blir det krig. Konst är ju trots allt Nikkis stora passion.

Nikki blir även vän med två stycken boknördar från skolans bibliotek, och en fotograf från skoltidningen som Nikki utvecklar en crush på, men som hon aldrig kommer våga berätta för honom.

 

Omdöme:

 

Jag var inne på goodreads och läste en del recensioner, och det var verkligen blandade åsikter. Vissa gav den fem stjärnor och tyckte den var rolig, tog upp viktiga tonårstjejs-dilemman och vore perfekt för tonåringar, och vissa gav den en stjärna och tyckte den var platt, tråkig och en dålig rip-off av "Diaries of a Wimpy Kid".

Eftersom jag är en person som läst både "Diaries of a Wimpy Kid", "En Prinsessas Dagbok", "Adrian Mole" och "Mitt hopplöst Normala Liv", och liknande dagboksböcker, så känner jag mig ganska väl bekant med alla dagboksklichéer. Regel nummer ett: Huvudpersonen får inte vara populär. Regel nummer två: Om huvudpersonen är en tjej måste det finnas en bitchig, populär tjej med som kontrast till huvudpersonen. Regel nummer tre: Huvudpersonen måste ha en crush på en kille/tjej, helst den snyggaste/populäraste sådan (Det var längesen jag läste Wimpy Kid-böckerna, så det kanske inte gäller för just DE böckerna).

 

Och jag måste erkänna, boken är VÄLDIGT kliché. Jag menar, den där skolan är så stereotypisk det går att bli. Jag har, för det första, aldrig sett personen som skulle föreställt "skolans populäraste tjej" i verkligheten. Och nu för tiden finns det väl knappt de där bitchiga tjejerna som går omkring i korta kjolar med för mycket smink och stora runda örhängen? Jag menar, seriously, jag har aldrig sett såna typer, men jag kanske bara gått i fel slags skolor? Hur det nu är i USA vet jag inte, men jag känner mig tveksam till att ALLA skolor i USA är så himla stereotypiska.
Och för det andra är inte killar så patetiska att så fort de ser en snygg tjej så flippar de ut och vill slicka tjejens fötter, speciellt de som beskrivs som "nördarna" är extra desperata i böcker. Men de är ju helt från vettet, i vilket universum blir NÅGONSIN en "populär" ihop med en "opopulär", pfft, de pratar ju i nattmössan det är ju TOTALT omöjligt, och därför är det ju så HIMLA ROLIGT. (<--- font="" sarkasm="">

Sen så är Nikki väldigt otroligt jobbig. Hon framstår inte som särskilt smart. Hon är inte precis en läsare, vilket man märker när hon blir vän med Chloe och Zoey. Hon älskar Tyra Banks (huh?) och typiska pojkband. Det är ingenting jag har emot, men hon klagar HELA TIDEN, det är hemskt. Sen har hon en väldigt irriterande vana, att hon SKRIKER ut något, och sen skriver "men det sa jag bara i mitt huvud så ingen annan hörde". Exempel:
(Vi säger att McKenzie förolämpat henne)
"Och jag skrek "JAG TYCKER SYND OM DIG FÖR DU ÄR SÅ PATETISK OCH INGEN GILLAR DIG OCH INGET DU KAN SÄGA KAN SÅRA MIG FÖR DU ÄR BARA SORGLIG"
, men jag sa det bara i mitt huvud, så ingen annan skulle höra.
Rätt så irriterande, boken lurar en att tro att hon sagt något häftigt, för att sen kasta det i ansiktet på en och säga "haha, vi bara skojade, falskt alarm, hon har inte utvecklats alls".

Och nu till det jag gillade. Det är många fina illustrationer (kanske lite FÖR fina, de får inte lika roliga ansiktsuttryck när de är för fint tecknade) och för att vara ärlig var den ganska rolig ibland, inga gapskratt, men jag smålog större delen av boken. Och om jag hade varit lite yngre och inte så trött på alla stereotyper och dagböcker så hade jag tyckt väldigt mycke om den här boken. Men som sagt, jag har sett lite för många liknande grejer så det var inte riktigt my cup of tea. Men den växte och rekommenderas fortfarande. Det kanske låter som om jag inte gillade den, men det var kul att läsa och jag tappade inte lusten att fortsätta.