fredag 26 juli 2013

Min vänstra fot - filmrecension!

Titel: Min vänstra fot
Originaltitel: My left foot
Regissör: Jim Sheridan
Utgiven: 1989
Skådespelare: Daniel Day Lewis, m.fl.
Tid: 103 minuter
Språk: Engelska
 
Filmen är baserad på en verklig händelse
 
Handling:
Filmen börjar med Christy Brown som är på en välgörenhetsgala. Där möter han sin handledare Mary Carr, och medan de väntar på att Christy ska få komma in och hålla något slags föredrag, så börjar Mary läsa hans självbiografi.
Christy Brown är en liten pojke i en stor familj i ett litet hus på Irland. Men han skiljer sig mycket från sina många bröder; han lider av celebrial palsy (CP). Det är en muskelsjukdom som gör honom muskelförlamad i hela kroppen- utom hans vänstra fot. Han kan inte gå och inte prata, och hela hans familj tror att han är helt dum i huvudet och inte förstår någonting. Men saker och ting ändras när den tioårige Christy lyckas skriva "Mother" på golvet med en bit krita, men med sin fot istället för en hand. Nu är han inte längre efterbliven, och han fattar intresse för måleri, vilket han faktiskt blir väldigt bra på (även fast han gör det med sin vänstra fot. Man ser den lilla skrämda efterblivna pojken växa upp och bli en fantastisk konstnär, poet och författare.

Omdöme:
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade när jag skulle se filmen, men vad det än var så överträffade den alla förväntningar. Den är allt man inte trodde den skulle vara. Jag trodde tillexempel att Christy skulle kunna röra hela kroppen UTOM sin vänstra fot (jag läste väl inte baksidan särskilt noga), men när filmen började och man såg Christy sitta i sin rullstol på välgörenhetsgalan och började prata- hela filmen tog en helt ny vändning. Han röst låter så ansträngd och man ser att han har väldigt svårt att formulera alla ord, ofta är det väldigt svårt att fatta vad han säger (fast vi hade ju svensk text, men ifall vi inte hade haft det...). Men när man fattar vad han säger märker man hur otroligt intelligent han är.

Jag är inte överdrivet förtjust i filmer där man börjar i "nutid" och sen hoppar man bakåt i tiden med flashbacks, och jag är verkligen inte förtjust i filmer baserade på riktiga personer. Personen dör alltid i slutet :( Men det funkar i den här. Och jag bara ÄLSKAR scenerna när Christy är liten. Hugh O'Connor (jag tror det var så han hette) som spelar den 10-årige Christy gör ett så himla bra jobb att han nästan förtjänar en Oscar lika mycket som Daniel Day Lewis. Han pratar inte alls, men man förstår ända hur han känner och tänker.

Det var bara ett nöje att se filmen, den är så känslosam och fantastiskt spelad att allting känns äkta. Och det är inte bara skådespelarna eller manuset som är så himla bra, utan själva storyn är bara perfekt. Christy Brown har verkligen haft ett intressant liv som varit värt att göra en film om, och det är inte heller en sån superkänd person att man redan vet allting innan man ser filmen (typ Lincoln eller Djingis Khan eller Cleopatra, såna typer). Filmen var verkligen jättebra och rekommenderas starkt! Bilden kanske inte är lika snygg som i Sagan om Ringen, men det är innehållet som räknas. Se den!
 
 
 

1 kommentar:

  1. Svar: Precis så tycker jag med! Jättekonstigt :S

    SvaraRadera