Divergent

JAG VET, hur försenad recension som helst, döda mig inte.
Av Veronica Roth
Titel: Divergent
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 487
Utgiven: 2011
Förlag: Katherine Tegen Books
Första meningen: There is one mirror in my house

Världen Beatrice lever i är rätt så skum, i någon rätt så avlägsen framtid, där allt är uppdelat i fem olika falanger (vi använder det asroliga svenska ordet som finns i den översatta upplagan, för att det låter så roligt XD). Alla människor växer upp i olika falanger, Beatrice tillexempel har vuxit upp med sina föräldrar och sin bror i Abnegation, som är den falang där alla godhjärtade som BARA tänker på andra finns. Sen när man har fyllt sexton, på den stora ceremonin, så ska man välja den falang man ska tränas och leva hela sitt liv i. Och nästan alltid så väljer man den falang man vuxit upp i. Men Beatrice känner sig lite osäker. Hon känner sig inte lika "god" som hon borde göra.
Men tillslut kommer dagen då man ska genomgå det speciella testet där man går igenom ett slags prov för att se vilken falang man ska passa i. Tyvärr går allt inte riktigt som planerat. Beatrice får ett rätt så oväntat resultat. Hon passar som väntat i Abnegation. Men också i Dauntless (de modiga) och Eurudite (de smarta). Hon får veta av personen som håller just hennes test, Tori, att hon är Divergent, alltså en sån person som passar i flera falanger.Och att det är extremt farligt och att hon aldrig får berätta för någon annan.
Sen är dagen hon ska välja falang äntligen här. Och Beatrice gör ett val som förvånar alla, till och med henne själv. Hon väljer till allas förvåning Dauntless, ett val som förändrar hennes liv totalt. Hon byter namn till Tris, skaffar en tatuering och hoppar ner från ett tak, vilket är ungefär vad man gör hos Dauntless. Hon får nu börja med en stenhård träning. Allt hänger på att hon satsar allt, annars riskerar hon att bli en av de falanglösa, som alla hatar och som lever på vad de kan hitta på gatorna. Tris får för en gångs skull vänner, och träffar den mystiske tränaren Four. Men något skumt ligger i luften, det bästa vore nog att ligga lågt och hålla tyst, men ibland får man faktiskt riskera vissa saker för de man älskar.
_____________________________________________________________________________

Jaha. Nu har jag ÄNTLIGEN läst den boken, som alla andra har läst utom jag *stolt*. Gud vad jag känner mig bildad nu.
Jag hade rätt så höga förväntningar, eftersom den verkade vara som en blandning mellan Hungerspelen och Delirium. Jag började läsa Delirium för ett tag sen, men då blev det min födelsedag, så då kunde jag inte låta bli att läsa de underbara böckerna jag fick som födelsedagspaket. Jag gillade den inte så mycket, men tja, det är ju inte Delirium boken är på.

I början verkade den lite sådär, lite för lik Delirium, och så verkade verkligen de där Abnegation-typerna otroligt frustrerande, inte undra på att Tris ville dra därifrån. Jag har alltid hatat goda människor, yuck.
Och allvarligt, på vilket sätt är det MODIGT att hoppa av från ett rullande tåg till ett hustak, det är ju bara korkat. Och att ALLTID tala sanning....D: Hjälp. Vad hemskt det skulle vara. Och de smarta (Eurudite) visade sig vara de elakaste, så var skulle jag passa in i D:? Amity? Nja, gå omkring och plocka äpplen och leva i love, peace and understanding hela livet är inte precis mitt val av livsstil, vad händer om man vill ge någon ett gott välförtjänt kokt stryk då?

Men sen när hon valt Dauntless och mött Will och Christina och FOUR (framför allt) så blev allting så himla awesome att jag aldrig ville sluta utan bara ville äta upp boken. Allvarligt, Four är nog en av de coolaste manliga karaktärerna NÅGONSIN. Han är mystisk, ascool, rolig och bäst. Och Christina som är om möjligt ännu coolare. Och Will som är så underbart söt. Jag har fortfarande svårt att smälta att den där hemska Peter faktisk var så himla hemskt som han faktiskt var, han är ju helt omänsklig, för att inte tala om Eric. Okej, Peter är ioförsig mer sadistisk, så han är värst.

Dauntless-lägret påminner mig lite om Camp Half Blood från Percy Jackson, de tränar från morgon till kväll, och har dessutom en sån där skojig flaggtävling. Och även om jag kanske inte är så förtjust i någon av falangerna, så älskar jag världen Veronica Roth skapat. Så fantastisk och trovärdig (typ). Okej, jag undrar verkligen vad som finns bortom hela det här samhället, eller är det HELA världen? Det har jag svårt att tro, men det förklarars nog i senare böcker.

Och Tris. Bästa. Berättarrösten. Någonsin, nästan. Hon känns så mänsklig och det är lätt att känna igen sig i henne. En bok utan en enda "normal" karaktär är inte rolig, det är ju meningen att läsaren ska kunna koppla sig till en av karaktärerna, och jag är väldigt glad att det är Tris, för hon är så underbar att läsa om. Hon är inte god hela tiden, men ändå väldigt sympatisk. Hon är smart, ger kanske inte ett så jätte här-kommer-jag-och-hej-vad-jag-är-glad-intryck, men det hade nog inte vart så roligt. Och hon och Four passar så bra tillsammans.

Mitten av boken var alltså den bästa delen, det fanns många intressanta scener, och även om jag liksom kände på mig att det skulle bli ett ganska kaotiskt slut (typ världen går under) så kände man hur Veronica byggde på stämningen så...tja...(Karin vet inte riktigt vad hon ville komma med denna mening och kom därför inte på något bra sätt att avsluta den)
Och så kom jag dock till slutet. Okej, STOR spoilervarning: DOG WILL? D: Varför sköt hon inte bara honom i BENET eller något annat. Nej. Jag vägrar tro det. Will lever, punkt slut. Och jag tyckte det var lite synd att de olika falangerna hamnade i upplösningstillstånd redan i första boken, i Hungerspelen väntade de ju till alldeles i slutet av tvåan. Aja. Slut på SPOILER

Slutsats: Lätt att komma in i, underbar berättarröst, fantastisk värld, underbara bikaraktärer, älskar språket men dock så levde slutet inte upp till mina förväntningar vilket var väldigt synd eftersom det är en viktig del av boken.

City of Bones kommer på svenska!

Okej, jag vet inte om jag är helt efter nu, och om alla i hela världen vet detta utom jag, men i alla fall. En i klassen informerade mig. Jo, CITY OF BONES KOMMER PÅ SVENSKA :D Ja, jag har redan läst serien på engelska, men det är ändå roligt att den ÄNTLIGEN kommer på svenska. Det är väl egentligen väntat eftersom filmen kommer i Augusti, så får de mer biobesökare om alla läst boken.

Så här ser alltså den svenska versionen ut. De har behållit det snygga originalomslaget, vilket var vad jag väntade mig. Och heter alltså "Stad av Skuggor", fråga mig inte varför. Varför "Stad av Ben" inte var tillräckligt bra är ett mysterium för mig. Det andra låter väl bättre, antar jag. En sak som däremot är ännu konstigare är att de behåller namnet "The Mortal Instruments" på serien. Vadå, ska de kalla dem "The Mortal Instruments" i hela boken? Det kommer ju se askonstigt ut. City of Ashes ska ges ut på svenska i höst, och City of Glass våren 2014. De kommer heta, som förväntat "Stad av Aska" och "Stad av Glas". Stad av Skuggor går att köpa på Bokus den 5 Juni i år, vilket är ungefär två månader innan biopremiären.

Anna klädd i blod

Av Kendare Blake
Titel: Anna Klädd i Blod
Original Titel: Anna Dressed in Blood
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 282
Utgiven: 2011
Förlag: Fenix
Första meningen: Det flottiga, bakåtstrukna håret är dödsavslöjande - och då skojar jag inte.

Cas är en spökjägare vars jobb är att hitta spöken som hemsöker och dödar folk, och döda dem. Trodde ni kanske de var genomskinliga så man inte kunde röra dem? Pfft, då trodde ni fel. På utsidan kan han verka som en rätt normal tonåring, men han stannar aldrig tillräckligt länge på ett ställe för att hinna få några vänner. Hela hans liv har egentligen gått ut på att hämnas sin far, som också var en spökjägare, men som blev dödad på ett rätt otrevligt sätt av ett rätt så otrevligt spöke.
Och nu har Cas kommit för att döda Henne. Anna. Anna klädd i blod. Som slitit alla som hon fått tag i stycken och som har en fruktansvärd historia bakom sig som ingen vet om. Om han klarar henne så vet han att han är redo att möta spöket som dödade hans far (att han inte har någon aning om var det spöket är någonstans är ett senare problem).
Men Anna är starkare än vad han trott. Mycket starkare. Kanske till och med för stark?
Och dessutom får Cas några vänner, som han faktiskt kan lita på. Han kanske inte ens vill flytta igen. Allt hänger på om Anna dödar honom eller om han dödar henne.
Och, dessutom, av någon helkonstig anledning, så väljer Anna att inte döda honom när hon hade chansen. Frågan är bara varför.
______________________________________________________________________________

Ehehehe...jag har en pinsam sak att avslöja. Jag har totalt undvikit att läsa recensioner på boken, jag har bara läst omdömet (som är det viktigaste) och jag hade inte ens läst baksidan på boken (eller jag hade gjort det, men inte särskilt noggrant tydligen), men var det bara jag som var helt bombsäker på att Cas var en tjej? D:
Jag fattade det inte ens förrän efter typ tio sidor. Eller, efter tio sidor började jag misstänka att något var mysko, och vi sida femton blev jag säker. Ingen tjej kan heta Theseus Cassio.

Och när jag fick veta att Cas var en kille (*mindblow*) blev plötsligt historien mycket intressantare. För det första älskar jag hans berättarröst. Den låter så fin och äkta. Låter som en typ jag skulle kunna lite på utan att blinka. Dessutom så älskar jag hans relation med sin mamma. Det är ärligt talat inte ofta man ser en kille som bor ensam med sin mamma, alla andra möjliga kombinationer, men just son och mor brukar vara ovanlig.

Och relationen mellan Cas och Anna är ju bara för underbar. Från början tyckte jag bara hon var ett monster, och jag trodde att hon var helt ond igenom och att hela boken skulle gå ut på att hitta något hemskt sätt att döda henne på. Men sen när jag fattade att hon faktiskt hade känslor, så blev det hela om möjligt ÄNNU mer intressantare. Alltså, boken bara steg och steg i mina ögon. Slutet var en riktig nagelbitare, man kunde inte sluta läsa. Och jag ville inte att den skulle ta slut D:

Men den är egentligen rätt så hemsk. Jag tänkte inte så mycket på det, men allvarligt, folk blir slitna i stycken. Om den här blir en film kommer jag blunda hela tiden (skojar bara, men jag kommer antagligen spy upp mina inälvor). Författaren kunde gjort lik-scenerna läskigare än vad de var. I slutet blev den lite så där härligt creepy så som jag ville att den skulle vara. Men den kunde gott fått vara det under hela boken. Den var inte tillräckligt läskig, helt enkelt. Jag vet att det egentligen inte är en skräckhistoria, men i alla fall, JAG var sugen på att läsa något läskigt.

Men boken var verkligen bra. Jag blev imponerad, den var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara (kan ha varit för att jag trodde huvudpersonen var en tjej *klantig*) och språket var mysigt och spännande, och man var som i en speciell stämning under hela boken. Jag skulle rekommendera den till de som letar efter en välskriven, lite creepy och otroligt spännande bok om spöken, spökjägare, och annat.

Minnesvärda citat:

"Land of the Dead? Är det sånt du drömmer om?" frågade hon. "Killen som jobbar med att döda spöken."
"Nej, Jag drömmer om pingviner som bygger broar. Fråga mig inte varför."

"Ditt svin - du har ätit upp min katt!"

Nightshade

Av Andrea Cremer
Titel: Nightshade
Del: 1
Serie: JA. Men namnet har jag ingen aning om.
Sidor: 452
Utgiven: 2007
Förlag: speak
Första meningen: I'd always welcomed war, but in battle my passion rose unbidden.

Calla Nightshade har alltid vetat vad hennes liv gått ut på. Eftersom hon är en varulv, och dessutom alfa, så får man liksom vänja sig vid att ens framtid bestäms innan ens födsel. Hennes liv är väl utstakat framför henne. Hon ska gifta sig med Ren, och de ska tillsammans för första gången på jättelänge bilda en ny flock. Innan var det bara Callas flock, Nightshade, och Rens flock, Bane, som fanns. Men det ska ändras. Men allt förändras helt när hon bestämmer sig för att rädda en stackars campare som anfalls av en björn. Vilket är totalt förbjudet. Och hon byter form framför honom. Och på det sättet ligger Calla riktigt illa ute. Men det blir värre. Calla var såklart säker på att hon aldrig skulle få se den där camparen igen. Men så börjar han plötsligt på samma skola som Calla. Hans namn är Shay, och är helt förståeligt lite förvirrad och har en del frågor att fråga Calla. Och Calla känner sig konstigt dragen till denna människopojke, vilket hon absolut inte borde. När de börjar träffas i smyg börjar Calla bli osäker på om allt hon levt och trott på i hela sitt liv bara varit den "rätta vägen", eller bara en bluff. Men vågor hon riskera allt, stå emot de som är starkare henne, dra in de hon älskar i knipa, och antagligen bli avrättad på kuppen?
____________________________________________________________________________

Jahapp. Detta är alltså den framröstade boken som ni ville ha recenserad. Wellwell, here it is.

Alltså, i början trodde jag faktiskt inte att den där camparen skulle komma med igen. När de bara sa "campare" tänket jag mer på en medelålders gubbe som bara var otroligt korkad. Men när de beskrev att han var otroligt snygg (fortfarande korkad), gick det upp ett ljus. Ah, det är en SÅN bok, tänkte jag. Jättesnygg, vad hade jag väntat mig.
Men efter ett tag började jag gilla den OTROLIGT mycket. Jag bara WOW vad Calla är cool, och hennes lillebror är ju bara så söt, och Ren är också cool han med, och ALLA andra är också coola, utom Shay såklart, för han är ju värsta stalkern, usch.

Ungefär så. Men allvarligt, jag älskade både Rens och Callas egna små "flockar" eller vad man ska kalla det.
Men. Sen. Så kom det dåliga. Shay kom med. Okej, alla Shay-fans, lägg ner yxorna, men jag gillade honom inte. Inte alls. Så tråkig karaktär, blä. Varför kan du inte bara vart nöjd med Ren, Calla D: Han var så mycket mer intressant. Och skärp dig, du kan inte vara ihop med två samtidigt, det är ju äckligt. Och så blev jag så himla störd på att han HELA tiden blev sur på att Calla och Ren var ihop, och tjatade hela tiden på att "amen, det är inte så farligt, varför gör du inte bara slut med honom och säger nej, vad är problemet?" Och det enda jag kunde se var en stor neongul skylt som hängde ovanför honom där det stod "KORKAD" med stora bokstäver.

Hoppas han dör. Eller förresten inte, då blir han värsta martyren, och det vore värre. Ren förtjänar i alla fall att bli lycklig, tycker jag.
Och när Calla och Shay var i grottan och blev anfallda, och Calla låg i underläge, vad hände? Jo, såklart, den store starke Shay kommer. Och jag tänkte "Om han räddar henne så slår jag boken i marken".
Så det enda jag klagar på är själva kärleken i historien. Och att Calla blir mindre cool med snygga killar i närheten som börjar på S.

Okej, till det bra. Språket är otroligt bra och lätt att komma in i, och även om jag först tyckte det var synd att det "bara" var varulvar med, så verkar det vara en ascool värld, och Andrea avslöjade alldeles lagom mycket, så jag kan längta till att få läsa lite mer om Searchers i Wolfsbane, vilket ska bli väldigt roligt. Och jag älskar Calla, eftersom hon är så stark och står för vad hon tycker, och klarar av att göra saker själv. Jag vill verkligen se mer av Callas flock, typ Ansel, Bryn och Mason. Och Ren. Så jag tänker absolut skaffa Wolfsbane, och hoppas på att Shay stiger lite i mina ögon.

Mest intressanta karaktären: Calla och Ren.

Tja, 100 år hit eller dit, vad spelar roll?

Ehum, nu ska jag ta upp ett väldigt seriöst ämne. Nämligen de snygga manliga huvudpersonerna i allehanda böcker. Det finns en hel del saker man kan klaga på. För det första:

Att alla ska vara så äckligt snygga

De är alltid otroligt snygga. Varför? Jo, fast alla människor fortfarande tjatar om att utseendet inte spelar någon roll, så gör det ändå det. Ta t.ex. The mortal instruments, Anna and the French Kiss eller Twilight som exempel. Om Jace, Edward och St Clair hade varit fula som stryk. Typ jättetjocka, inget hår, två tänder och alldeles för stora fötter, men ändå hade haft samma personlighet, vem hade gillat dem då? Vem hade ens velat läsa boken? Ni måste hålla med om att det finns en hel del sanning i det. Gah, det är så otroligt frustrerande, varför finns det inte mer Ringaren i Notre Dame historier? Men hallå, måste de alltid vara helt perfekta? Killen är alltid onaturligt sexig och snygg. Seriöst.

Det här mysko med åldersskillnader

Och nu måste jag nämna en sak som är ännu konstigare. Ni vet alla klassiker? Som Jane Austens Stolthet och Fördom, Förnuft och Känsla eller Emma? Eller som Charlotte Brontës Jane Eyre? Ålderskillnaden mellan tjejen och killen brukar var rätt så stor. Ta t.ex. Emma, där är det cirka 16 år mellan Emma och Mr Knightley. Och det första alla tänker är:

Yuck! 16 ÅR? Det är ju typ förbjudet, han är ju en pedofil, fyfan vad hemskt, Jane Austen är pervers, herregud.

Okej, jag vet att antagligen ingen tänker så hemska tankar, men det finns säkert någon. För det första var det helt normalt på den tiden att man gjorde så. Och för det andra, hur tänker ni egentligen D: Ta t.ex. The Mortal Instruments och Twilight som exempel! Mellan Alec och Magnus är det 800 (!) års skillnad, och mellan Bella och Edward ungefär 100. Men ingen verkar bry sig. Alla tycker bara de är söta och gulliga (med Alec och Magnus kan jag hålla med, bästa paret någonsin). Men om Edward och Magnus hade varit två asgamla gubbar som var helrynkiga som knappt kunde gå av reumatism, skulle man tyckt det var gulligt då då? Skulle inte tro det.

Och nu har vi inte ens börjat prata om tjejerna.

Ja, jättegulligt, eller hur?