Jag ska till Amsterdam!!

Yes, och jag kommer först hem på torsdag. Jag ville helst hinna göra recension på The Host (filmen, alltså) och Howl's moving castle (boken) innan jag åker, men jag kommer inte hinna det. Och jag LOVAR, att från och med nu ska jag bli lite aktivare, för jag har inte bloggat särskilt aktivt på ett tag nu, förlåt...
I alla fall, GLAD PÅSK XD

Ett episkt slut på en episk serie- Timeless

Av Gail Carriger
Titel: Timeless
Serie: The Parasol Protectorate #5
Sidor: 386
Utgiven: 2012
Förlag: Orbit
Första meningen: I said no such thing." grumblwd Lord Maccon, allowing himself, begrudgingly, to be trussed in a new evening jacket.

Kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Alexia lever ett väldigt trevligt liv i London med sin man, eftersom de varit tvungna att flytta tillsammans med hela flocken till London på grund av att Woolsey nu för tiden är helt upptaget av vampyrer (helt deras eget fel). Alexia och Conalls dotter, Prudence, trivs med att ha Lord Akeldama som styvfar även om det kan innebära vissa katastrofer då och då. Det är inte lätt att ha en dotter som stjäl skinnet av folk (inte helt bokstavligt) så fort hon rör vid dem. Vilket innebär ett problem eftersom Prudence inte kan komma i kontakt med sin far efter solen gått ner eftersom hon då förvandlas till en liten vargunge och Conall blir en vanlig dödlig, samma problem är det med Lord Akeldama fast hela tiden.
Livet går vidare som vanligt, hur vanligt det nu kan bli i Alexias tillstånd, ända tills en rad av händelser förändrar allting abrupt. För det första kommer Sidheag Kingair, alfa för Kingair-flocken i Skottland (Conalls barnbarnsbarnbarns..(etc)) med underliga nyheter. Hennes Beta Dubh skickades iväg till Egypten för att utreda en sak angående en mumie, och är nu spårlöst försvunnen.
Och inte nog med det så dyker Countess Nadasdy upp och berättar att vampyrdrottningen för vampyrgruppen i Alexandria, Egypten, befaller Alexia att komma dit tillsammans med Prudence.
Alexia har inte precis något val i sammanhanget, men aldrig i livet att hon tänker resa ensam. Tillsammans med henne och Prudence följer såklart Lord Maccon med, och
så Alexias typ-vän Madame Lefoux. Och så såklart Alexias ständiga följeslagare och vän Ivy Hisselpenny, ackompanjerad av sin man, sina tvillingar och deras teatersällskap.
Det blir en rätt kaotisk resa, men under tiden gör de en hel del upptäckter. Saker som har att göra med underlig pest som tyckts ha sträckt sig ut över ett större område än tidigare, och såklart något som har att göra med något Alexias klantiga far gjorde i sin ungdom. Om det är något Alexia inte kan motstå så är det ett mysterium, även om det kan innebära fara för alla inblandade, och framför allt, hon själv.
___________________________________________________________________________

Ni vet det där ögonblicket när man inser att man just läst sista boken på en serie man älskar? Jag gråter inombords D: Ungefär.

Jag hade rätt så höga förväntningar på boken, sista boken är nästan viktigast. Det är då alla lösa trådar ska lösas upp, då man hoppas på att ens favoritkaraktärer får ett lyckligt slut eller åtminstone överlever. Och jag vet inte om det bara är jag men boken fyllde verkligen upp mina förväntningar. Jag tyckte den var så. Himla. Bra.

Om det är något jag ska klaga på är det väl att den gick lite seg början. Visst var det roligt när de jagade Prudence omkring och hälsade på Nadasdy, men tempot var ändå lite segt. Det kan ju ha varit eftersom jag började läsa den direkt efter Heartless men sen kom fram till att jag ville vänta lite med den, dessutom orkar man inte läsa tre böcker i en serie på raken.
Men när Alexia åkte med allihopa till Egypten flöt tempot på igen. Jag älskar Ivy, och att se henne som dominerande tvåbarnsmamma ombord på en båt till Egypten är något man inte kan missa.

En sak jag blev glad över var att de ofta bytta mellan Alexias PoV till Biffys, där han är i London. Aw, jag har älskat Biffy ända sen trean då han började komma med lite mer, och jag älskar att läsa hans delar. Bytet mellan de två PoV går väldigt smidigt, och det är inte så att det alltid slutar med en cliffhanger, men det händer i alla fall något som får en att vilja fortsätta läsa.

STOR SPOILERVARNING: Vad det bara jag som faktiskt trodde att Conall dog? Jag grät nästan, snacka om att verkligen vara inne i boken. Det kändes så verkligt, och när jag tänkte efter så lät det dessutom som en sak Carriger skulle kunna utsätta sina läsare för. Det har dött så himla lite folk i berättelsen, när man tänker efter, och jag trodde VERKLIGEN att han var död. Ingen skulle väl egentligen överleva det där?

Jag älskade slutet. Man blev matad med ledtrådar lite då och då som man hade en aning om hur det hela skulle sluta. Men jag blev ändå rätt förvånad och överraskad. Slutet var en salig blandning, inte för lyckligt men inte för tragiskt. Carriger lämnade ändå berättelsen rätt så öppen, ingen epilog eller sånt där hon skrev typ "då levde de lyckliga i alla sina dagar" eller skrev hur livet flöt på efter Timeless. Det finns så många saker jag vill skriva om, men det innebär kopiöst mycket spoilers, så nej.

Jag är inte säker, jag kan ha fel, jag har så dålig koll, men jag har för mig att Carriger sagt någonting om att skriva ännu en serie som typ ska handla om Prudence? Om hon gör det tänker jag absolut läsa den, och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som denna. Det är alltid sorgligt när man läst ut en så bra serie, jag kommer sakna alla karaktärer, humorn, berättarsättet och 1800-tals miljön, men jag kan alltid läsa om dem, vilket jag är säker på att jag kommer göra flera gånger. Enligt mig var Timeless en värdig avslutning på serien och varenda sekund jag läste njöt jag av. Den var otroligt spännande hela tiden

Citat:
"I never gossip. I observe. And then relay my observations to practically everyone."    

Scotsmen, she had occasion to observe, often did have nice knees. Perhaps that was why they insisted upon kilts          

Nya böcker och lite annat smått och gott.

Ahaha, det var längesen jag fick ett bokpaket, gud vad roligt.
Det kanske bara är jag, men jag har inget stort behov av att hela tiden köpa böcker som är splitternya eller just de böckerna som fått bäst betyg.

Eller, tja, det påverkar ju en hel del, men ändå, jag gillar att skapa en egen uppfattning.

Men det finns massor med böcker jag älskar som ingen läser "nu för tiden" för att de skrev för 50+ år sen. Som alla hundra klassiker Jag är rentav chockad när jag frågade de i min klass och flera INTE VISSTE VEM VARKEN JANE EYRE ELLER SHERLOCK HOLMES var. Allvarligt, det är ju fan basics. Åtminstone Sherlock Holmes, det är ju som att känna till Peter Pan. What is the world coming to? D:

Eller deckare, det känns som jag nästan aldrig sett recensioner på deckare. Typ Agatha Christie. Hur kan man ens ÖVERLEVA utan Poirot och Miss Marple? Eller typ Reginald Hill och hundra andra.

Okej, tillbaka till bokpaketet. Jag vet, en av böckerna är faktiskt relativt ny, men jag kunde inte låta bli. Här är de alltså:

Across the Universe av Beth Revis

 

The Great Dune Triology av Frank Herbet

För er som inte vet så är det här en science-fiction triologi, typ Star Wars, fast böcker. De är ganska gamla, men pappa sa att de var ett måste för att han gillade dem i sin ungdom.

Det syns inte, men den här boken är GIGANTISK och lika tjock som typ tre game of thrones böcker (okej, jag överdriver lite).

 

Howl's Moving Castle av Diana Wynne Jones

Har ni sett Hayao Miyazakis genialiska filmatisering (på svenska: Det levande slottet) så känner ni till den här boken. Vill SÅ gärna läsa den, så fort jag är klar med Heartless. Enligt Vera som läser den just nu liknar skrivsättet lite som The Princess Bride som jag älskade, så jag har ganska höga förväntningar.

SE FILMEN

Darkside

Av Tom Becker
Titel: Darkside
Serie: Darkside #1
Sidor: 233
Utgiven: 2007
Förlag: B Wahlströms
Första meningen: Ricky Thomas önskade att han stannat kvar i sängen.

Jonathan bor i ett relativt ensamt hus i London. Hans pappa håller sig ofta i sitt arbetsrum, och får då och då attacker som tvingar honom att stanna på sjukhus, för det mesta i flera veckor. Så Jonathan har lärt sig att klara sig ensam, han springer hellre på gatorna än är i skolan. Och just under en sån dag, då han egentligen borde vara i skolan, så upptäcker han att han är förföljd. Av en kvinna som heter Marianne vars hår alltid tycks byta färg, och hennes två medhjälpare, varav en är en smal skräckinjagande jätte och den andra är en liten hoppande dvärg.
Utan att själv förstå det dras Jonathan in i en helt annan värld. När han passar på att rota igenom sin pappas grejer upptäcker han något ställe som kallas "Darkside". Men vad som tycks vara rent strunt tycks vara lika verkligt som att solen går upp på morgonen.
Londons mörka spegelbild, en plats som ligger precis under London som ingen lyckas hitta. En plats utan regler, där folk blir mördade mitt på gatorna utan att någon bryr sig. En plats i 1800-tals stil där alla världens värsta skurkar bor.
Väl i Darkside får han tag i privatdetektiven Carnegie, en skum typ men som ändå verkar helt okej jämfört med alla andra galningar i Darkside. Tillsammans försöker de komma på de mörka hemligheterna kring Jonathans far och försvunna mamma, som tydligen har något med Darkside att göra. Men det finns vissa i Darkside man inte vill komma på kant med. Jonathan har redan skaffat sig ett dussin mäktiga fiender som inte skulle blinka om de var tvungna att döda honom. Och det absolut värsta stället att vara på i den situationen är tyvärr just där han är- Darkside, platsen där mardrömmar blir till verklighet.
______________________________________________________________________________

Dun dun DUN *dramatisk musik* Jag kan inte fatta att det inte gjorts en film av den här. Den skulle vara sån himla bra. 1800-tals stil och bra skådespelare + den underbara storyn. Vad kan slå fel? Jag vet att den här boken egentligen räknas mer som en Middlegrade book, men det är faktiskt bevisat att i 99% av fallen är de SUPERBRA (och har mycket snyggare omslag). Jag tyckte det absolut var dags för en omläsning, eftersom det är en bok som jag verkligen gillade.

Okej, jag vet, Darkside är en hemsk plats där folk mördas/mosas eller blir uppätna jämt och ständigt, men ändå kan jag inte låta bli att önska att jag kunde vara där XD Det skulle vara så häftigt. Det är en sån underbar idé med ett ställe under London där massor med skurkar som var för farliga för att vara i "Lightside" hamnade. Och alla som lever där är alltså deras ättlingar. Speciellt älskar jag att deras "kung" är ättlingen till Jack Uppskäraren. Han borde kännas sig hedrad. Men hur vanliga människor lyckades bli vampyrer och varulvar (eller typ såna som Lucien...hjälp) under så kort tid är ett mysterium. Det verkar ju inte som om Darkside funnits särskilt länge, om Thomas Uppskäraren ska vara barnbarn till Jack Uppskäraren. Men det måste väl varit på 1800-talet, så de kanske är därför de stannat kvar i själva stilen. Inte vet jag.

Sen måste jag bara kommentera Carnegies awesomeness. Han är så underbar på ett skruttigt och vilddjurs-aktigt sätt. Utan honom vore berättelsen inte i närheten av att vara så bra som den är. Han är så fantastisk som biperson!
Man märker att författaren sett allting framför sig när han skrev boken. Språket är väldigt enkelt och det är lätt att hänga med, inte allt för många lång komplicerade beskrivningar, lite som en (lång) beskrivning av en film. Det är väl det enda minus jag kan hitta.
Gillar faktiskt omslaget, bra gjort Sverige. Det ser sådär mysigt och mystiskt ut som det ska vara, dessutom är jag VÄLDIGT fäst vid illustrerade omslag som inte är foton.

Jag skulle önska att man får reda lite mer om vissa karaktärer, t.ex. Vendetta och Carnegie, deras bakgrunder och sånt. Okej, lite hyckleri här, jag HAR ju trots allt läst hela serien och vet vad som händer, men whatever.
Boken passar även för de som bara vill läsa YA-böcker. Den är rolig, det finns en hel del intressanta karaktärer, hela idén är helt fantastiskt, och man får inte tråkigt en enda gång.

Mest intressanta karaktär: Carnegie

Ingen vanlig idag inte!

 

Herregud, säger jag bara. Nu har jag haft den här eländiga bokbloggen i ett HELT JÄVLA ÅR, nästan svårt att tänka sig. Det har vart otroligt kul, jag har lärt känna MASSOR med helsköna bokbloggare, och läst ännu fler fantastiska böcker. Om jag inte hade börjat bokblogga hade jag antagligen inte ens börjat läsa på engelska, vilket jag är väldigt glad över att jag gjort. Framför allt vill jag tacka mina kompisar i Lux, Liv tillexempel, om hon inte startat en egen bokblogg hade jag antagligen inte ens kommit på tanken XD Jag har blivit lite som en ny, förhoppningsvis bättre, människa under tiden jag bloggat. Jag har gått igenom min första tonårskris, jag har flyttat till ett helt NYTT LAND (Sverige skrämmer skiten ur mig, ska ni veta)

Och för att fira bloggens ettårsdag, vad ska jag göra då? Jo, skriva tre försenade recensioner, ehe, och antagligen börja läsa Leviathan, äntligen.

För att fira ska jag göra en lista med de 15 bästa böckerna jag läst HELA det här året. Omläsningar räknas inte. Det var OTROLIGT svårt att göra den här listan, så svårt att välja bort en del av dem. Så om någon av era favoritböcker inte finns med så kanske det var precis så de inte kom med, inte vet jag.

Lägg speciellt märke till att det var totalt Omöjligt att bestämma de fem bästa, för att inte tala om den allra bästa. Så de på sista raden har inte egentligen någon riktig ordning, för alla var otroligt bra, så det var omöjligt att sätta dem i någon som helst slags ordning.

              15                            14                           13                            12                          11


               10                             9                              8                              7                            6


            5                              4                             3                              2                                1


Och eftersom det är en sån speciell dag idag så bjuder jag på ett musiktips:

Krigarhjärta

Av Henrik Larsson
Titel: Krigarhjärta
Serie: Blodsarvet #1
Del: 1
Sidor: 570
Utgiven: 2008
Förlag: Månpocket
Första meningen: De första, gripbara minnena jag har av mitt liv är bland de allra blodigaste.

Nioårige Erik har aldrig vart som de andra barnen. Han har alltid varit utanför, och ofta blivit tillsagd att hålla sig undan för att han "skrämde de andra barnen". Men hans liv tar en dramatisk vändning när ett söderländskt följe attackerar och bränner hela hans by. Och på något sätt, antagligen påverkad av chocken, så bestämmer sig Erik att han vill följa med dessa skumma söderländska typer. Och deras ledare, Tolke, verkar bli intresserad av Erik, och låter honom följa med.
Det är en lång resa mellan Nordland och Söderland, speciellt påfrestande som inte är van vid klimatet där. Men Erik blir förvånansvärt väl behandlad jämnfört med andra fångar i följet. På vägen möter han bland annat Vanja Ossiandotter, den antagligen snyggaste tjejen han någonsin sett. Tyvärr också hennes bror Karl, som inte bara är hemsk och sadistisk, utan dessutom skjuter bort halva Eriks öra. På det sättet svär Erik på att han en dag ska döda honom, trots att han bara är nio år.
Och även om Erik behandlats annorlunda är han fortfarande en fånge, och förs som slav till stenbrottet i Stensala. Där ska han "kånka" som det kallas ända tills han stupar. Åren går, och Erik blir starkare och starkare, och får dessutom en bästa vän, tjejtjusaren Loke. Men Erik har inga som helst planer på att stanna i stenbrottet i hela sitt liv. Hela sitt liv har han känt på sig att han varit något mer än en vanlig bondpojke. Men han minns ingenting från att Tolke och hans män förde bort honom, det är bara en massa suddiga minnen. Och de måste funnits någon anledning till att hans fostermor hellre offrade sitt liv än berättade sanningen om Eriks ursprung. Han är inte bara mycket längre än en ovanligt lång nordman, men var kommer han från i så fall? Vad han än är så har ödet i alla fall något mycket större i beredskap än att han ska bära sten resten av sitt liv.
______________________________________________________________________________

Efter cirka fyra års mellanrum tyckte jag att det var dags för en liten omläsning, speciellt nu när den tredje och avslutande delen ÄNTLIGEN kommit ut. Den har suttit länge orörd i bokhyllan och borrat hål i nacken på mig. Och när jag läser den förvånas jag över hur OTROLIGT bra den är (och sen är jag också liiite stolt över att jag läste den här boken när jag var så liten XD)

Det är helt otroligt hur världen plötsligt känns mindre viktigare när man läser den här boken. Den påminner lite om Game of Thrones, själva känslan och berättelsetypen. Fast med en aning färre huvudpersoner. Det verkar vara en rätt så stor värld, för jag vägrar tro att det inte finns något bortom Söderland och Nordland, vilket är de enda länderna som nämns, utom Isöarna, då. Jag var först lite besviken när jag läste den första gången för att den kändes väldigt...tja, svensk (ugh) Väldigt viking-aktig. Jag brukar inte gilla den nordiska andan i böcker, men i den här boken passade det perfekt. Söderland kompenserade Nordland så himla bra.

Okej, karaktärerna. Erik tyckte jag väldigt mycket om, men han är VÄLDIGT björnaktig, stor och stark (och lite korkad XD). Men jag gillade honom mer och mer (eller snarare, det gick lite upp och ner, vissa ögonblick blev jag sur på honom). Eftersom boken är så lång, och man får se honom växa upp, så börjar man bli så van vid honom att det känns som om man känt honom hela livet.
Och Loke, kära kära Loke, gud vad jag älskar honom. Så intressant karaktär. Det är sån bra idé med det döda ögat och allt det där. Tycker så otroligt synd om honom ibland (speciellt under tvåan). Och så är det så sorgligt att tänka på hur han är i början av Krigarhjärta. Han är så munter och bekymmerslös, men sen när man får reda på att han har ett dött öga så blir han bara bittrare och bittrare, och är sällan särskilt glad igen.

För att inte tala om Tolke. Hur tragisk kan man bli? Det är nästan löjligt. Han blir bara konstigare och konstigare. Han börjar skrämma mig...Är det möjligt för en människa att ändra sig så mycket D:
Vanja är otroligt söt, och cool, och motsatsen till en svag jungfru som behöver räddas hela tiden. Hon är så stark och modig, och så snäll.
Att ha en sinnesjuk sadist som skurk kanske inte är mitt favoritval (påminner mig om Jeoffrey, yuck).

När jag tänker efter så är de nästan över hälften av boken i Stensala som slavar, och det är underligt hur fort tiden tycks gå. Man har aldrig tråkigt, och språket är relativt enkelt och fylld av underbara beskrivningar. Rekommenderas för de som gillar Game of Thrones-liknande böcker, som tycks svälja en med hull och hår. Jag ska läsa del två, men första vill jag bara läsa om Darkside-serien (recension på de två första böckerna kommer snart).
LÄS!

Andra delar i serien: