tisdag 26 februari 2013

Divergent

JAG VET, hur försenad recension som helst, döda mig inte.
Av Veronica Roth
Titel: Divergent
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 487
Utgiven: 2011
Förlag: Katherine Tegen Books
Första meningen: There is one mirror in my house

Världen Beatrice lever i är rätt så skum, i någon rätt så avlägsen framtid, där allt är uppdelat i fem olika falanger (vi använder det asroliga svenska ordet som finns i den översatta upplagan, för att det låter så roligt XD). Alla människor växer upp i olika falanger, Beatrice tillexempel har vuxit upp med sina föräldrar och sin bror i Abnegation, som är den falang där alla godhjärtade som BARA tänker på andra finns. Sen när man har fyllt sexton, på den stora ceremonin, så ska man välja den falang man ska tränas och leva hela sitt liv i. Och nästan alltid så väljer man den falang man vuxit upp i. Men Beatrice känner sig lite osäker. Hon känner sig inte lika "god" som hon borde göra.
Men tillslut kommer dagen då man ska genomgå det speciella testet där man går igenom ett slags prov för att se vilken falang man ska passa i. Tyvärr går allt inte riktigt som planerat. Beatrice får ett rätt så oväntat resultat. Hon passar som väntat i Abnegation. Men också i Dauntless (de modiga) och Eurudite (de smarta). Hon får veta av personen som håller just hennes test, Tori, att hon är Divergent, alltså en sån person som passar i flera falanger.Och att det är extremt farligt och att hon aldrig får berätta för någon annan.
Sen är dagen hon ska välja falang äntligen här. Och Beatrice gör ett val som förvånar alla, till och med henne själv. Hon väljer till allas förvåning Dauntless, ett val som förändrar hennes liv totalt. Hon byter namn till Tris, skaffar en tatuering och hoppar ner från ett tak, vilket är ungefär vad man gör hos Dauntless. Hon får nu börja med en stenhård träning. Allt hänger på att hon satsar allt, annars riskerar hon att bli en av de falanglösa, som alla hatar och som lever på vad de kan hitta på gatorna. Tris får för en gångs skull vänner, och träffar den mystiske tränaren Four. Men något skumt ligger i luften, det bästa vore nog att ligga lågt och hålla tyst, men ibland får man faktiskt riskera vissa saker för de man älskar.
_____________________________________________________________________________

Jaha. Nu har jag ÄNTLIGEN läst den boken, som alla andra har läst utom jag *stolt*. Gud vad jag känner mig bildad nu.
Jag hade rätt så höga förväntningar, eftersom den verkade vara som en blandning mellan Hungerspelen och Delirium. Jag började läsa Delirium för ett tag sen, men då blev det min födelsedag, så då kunde jag inte låta bli att läsa de underbara böckerna jag fick som födelsedagspaket. Jag gillade den inte så mycket, men tja, det är ju inte Delirium boken är på.

I början verkade den lite sådär, lite för lik Delirium, och så verkade verkligen de där Abnegation-typerna otroligt frustrerande, inte undra på att Tris ville dra därifrån. Jag har alltid hatat goda människor, yuck.
Och allvarligt, på vilket sätt är det MODIGT att hoppa av från ett rullande tåg till ett hustak, det är ju bara korkat. Och att ALLTID tala sanning....D: Hjälp. Vad hemskt det skulle vara. Och de smarta (Eurudite) visade sig vara de elakaste, så var skulle jag passa in i D:? Amity? Nja, gå omkring och plocka äpplen och leva i love, peace and understanding hela livet är inte precis mitt val av livsstil, vad händer om man vill ge någon ett gott välförtjänt kokt stryk då?

Men sen när hon valt Dauntless och mött Will och Christina och FOUR (framför allt) så blev allting så himla awesome att jag aldrig ville sluta utan bara ville äta upp boken. Allvarligt, Four är nog en av de coolaste manliga karaktärerna NÅGONSIN. Han är mystisk, ascool, rolig och bäst. Och Christina som är om möjligt ännu coolare. Och Will som är så underbart söt. Jag har fortfarande svårt att smälta att den där hemska Peter faktisk var så himla hemskt som han faktiskt var, han är ju helt omänsklig, för att inte tala om Eric. Okej, Peter är ioförsig mer sadistisk, så han är värst.

Dauntless-lägret påminner mig lite om Camp Half Blood från Percy Jackson, de tränar från morgon till kväll, och har dessutom en sån där skojig flaggtävling. Och även om jag kanske inte är så förtjust i någon av falangerna, så älskar jag världen Veronica Roth skapat. Så fantastisk och trovärdig (typ). Okej, jag undrar verkligen vad som finns bortom hela det här samhället, eller är det HELA världen? Det har jag svårt att tro, men det förklarars nog i senare böcker.

Och Tris. Bästa. Berättarrösten. Någonsin, nästan. Hon känns så mänsklig och det är lätt att känna igen sig i henne. En bok utan en enda "normal" karaktär är inte rolig, det är ju meningen att läsaren ska kunna koppla sig till en av karaktärerna, och jag är väldigt glad att det är Tris, för hon är så underbar att läsa om. Hon är inte god hela tiden, men ändå väldigt sympatisk. Hon är smart, ger kanske inte ett så jätte här-kommer-jag-och-hej-vad-jag-är-glad-intryck, men det hade nog inte vart så roligt. Och hon och Four passar så bra tillsammans.

Mitten av boken var alltså den bästa delen, det fanns många intressanta scener, och även om jag liksom kände på mig att det skulle bli ett ganska kaotiskt slut (typ världen går under) så kände man hur Veronica byggde på stämningen så...tja...(Karin vet inte riktigt vad hon ville komma med denna mening och kom därför inte på något bra sätt att avsluta den)
Och så kom jag dock till slutet. Okej, STOR spoilervarning: DOG WILL? D: Varför sköt hon inte bara honom i BENET eller något annat. Nej. Jag vägrar tro det. Will lever, punkt slut. Och jag tyckte det var lite synd att de olika falangerna hamnade i upplösningstillstånd redan i första boken, i Hungerspelen väntade de ju till alldeles i slutet av tvåan. Aja. Slut på SPOILER

Slutsats: Lätt att komma in i, underbar berättarröst, fantastisk värld, underbara bikaraktärer, älskar språket men dock så levde slutet inte upp till mina förväntningar vilket var väldigt synd eftersom det är en viktig del av boken.

4 kommentarer:

  1. Vad är det för fel på Love Peace and Understanding, du gillar väl Hair?

    SvaraRadera
  2. Blev också jättesur när slutet kom! Wiiiiiiiiiiill <333

    SvaraRadera