Farväl bloggen! (typ)

Hejhej... Som ni kanske märkt så har jag inte skrivit på länge.
VÄLDIGT länge.
Skolan har fått överhanden och dominerat mitt liv ett tag nu, vilket det verkar som om den kommer fortsätta att göra. Detta har lett till att jag inte läst lika mycket som jag brukade göra, och alltså inte skrivit så många recensioner.
Detta ledde till att jag blev väldigt stressad av båda skolan och dessutom av bloggen. Jag fick skuldkänslor när jag inte hade något att skriva och det blev svårare att komma på något att skriva om för jag var så trött hela tiden. Bloggen var menad att bara vara någonting jag gjorde för att det var roligt, vilket det inte var längre eftersom jag ansträngde mig för att göra någonting jag inte riktigt ville göra.
Därför tog jag en VÄLDIGT lång paus, och jag har kommit fram till beslutet att lägga ner bloggandet.
Snyft.
Jag kommer såklart inte ta bort bloggen från internet, mina recensioner och andra inlägg kommer fortfarande vara tillgängliga för alla!. Då och då kanske jag uppdaterar något litet så inte bloggen tas bort.

Att starta en blogg har varit en av de bästa sakerna jag har gjort. Jag har läst en MASSA böcker och dessutom utvecklat mitt skrivande, vilket mina lärare säkert är väldigt glada över. Jag har fått recensionsex från förlag utan att ens be om det (perfekt för en lat person som jag) och jag här lärt mig massor om böcker och annat genom andras bokbloggar. Jag har fått kontakt med jättehärliga personer genom bloggandet, och hade dessutom turen att möta några under bokmässan förra året! It was a blast! Bara goda saker har kommit från bloggandet, bortsett från det där med stressen då...

Nu ska jag inte bli sentimental eller så, men jag kom just på att jag missade bloggens två-års-jubileum.
Synd.

MEN DET ÄR INTE ÖVER ÄN!

Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag kanske bryter båda benen och får ligga på sjukhus i tre månad, då kanske jag tar upp bloggandet igen!
Jag tänker se till så att bloggen inte tas bort delvis för att andra ska kunna läsa recensioner och sånt, och delvis ifall jag plötsligt får lust att börja skriva igen!

Vi kanske ses på bokmässan någon gång?

Jepp, det var väl det jag ville säga.
Hejdå då.
So Long.
Au revoir.
HAREGÖTT!

The Rithmatist

Av Brandon Sanderson
Titel: The Rithmatist
Illustratör: Ben McSweeney
Serie: The Rithmatist #1
Utgiven: 2013
Sidor: 370
Förlag: Orion
Första meningen: Lilly's lamp blew out as she bolted down the hallway.

Handling (från goodreads):

More than anything, Joel wants to be a Rithmatist. Chosen by the Master in a mysterious inception ceremony, Rithmatists have the power to infuse life into two-dimensional figures known as Chalklings. Rithmatists are humanity’s only defense against the Wild Chalklings — merciless creatures that leave mangled corpses in their wake. Having nearly overrun the territory of Nebrask, the Wild Chalklings now threaten all of the American Isles.

As the son of a lowly chalkmaker at Armedius Academy, Joel can only watch as Rithmatist students study the magical art that he would do anything to practice. Then students start disappearing — kidnapped from their rooms at night, leaving trails of blood. Assigned to help the professor who is investigating the crimes, Joel and his friend Melody find themselves on the trail of an unexpected discovery — one that will change Rithmatics — and their world — forever.

Omdöme:

Jag kan knappt ens komma på något alls som jag inte gillade med den här boken. Den vara bara så underbar, och en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Brandon Sanderson har byggt upp en hel värld, och bokstavligen fått kritan vara mäktigare än svärdet. Det gör mig alltid lika glad när en författare lyckas skapa en sån snygg originell värld, bara en aning annorlunda från vår egen, som får en att vilja offra sitt lillfinger för en dag i den världen.

 

Boken utspelar på 1800-talet (ish), även om många saker är väldigt annorlunda. De hade någon high-tech tunnelbana som jag inte förstod så mycket, sen är den ju också även lite steam-punkig, dock inte så mycket. Men man fick lite känslan

När jag började läsa boken var jag säker på att det skulle vara ett till Harry Potter- drama, en kille som inte har så många vänner upptäcker att han har speciella krafter och hans liv vänds upp och ner, ganska likt flera andra böcker. men när det avslöjades att Joel inte var en rithmatist, och tydligen aldrig kan bli en, så blev jag faktiskt förvånad. Även om jag tror att eftersom detta är första boken i en serie så kommer han kanske hitta något aldrig-hittills-upptäckt sätt att bli en rithmatist på, förr eller senare.

 

Mina känslor för Joel, bokens huvudperson, gick första upp, sen ner, och sen upp. Jag blev glad när det visade sig att han inte var rithmatist och jag tyckte synd om honom när det visade sig att han kan mer om rithmatisterna än rithmatisterna själva, och att han är så himla bra på att rita de olika försvaren och sånt. Sen tyckte jag lite mindre om honom för han var lite gnällig av sig, men sen växte han återigen och nu gillar jag honom väldigt mycket. Han påminner mig om Harry Potter.

Melody gillade jag från början. Så fort jag läste att det satt en rödhårig person i ett klassrum visste jag att den personen skulle vara en av huvudkaraktärerna. Hon var bara väldigt roligt skriven och hade många roliga kommentarer. Och som tur var undvek Brandon det hela Hermione och Harry- dilemmat och gjorde inte Melody till en besserwisser, snarare tvärtom.

Fitch växte också i mina ögon, när han var med  i början trodde jag inte alls att han skulle vara en viktig karaktär, och i början trodde jag han bara var en patetisk gubbe (nämen det där lät inte lika bra när jag skrev det, gud vad elakt det låter O_o) men nu fullkomligt älskar jag honom. Inte bara är han väldigt snäll, förvirrad och omtänksam, han är också väldigt bra på det han gör, och en väldigt bra lärare.

 

En av de bästa sakerna med boken är att i början av varje kapitel finns en liten teckning över olika rithmatist-grejer. Det kommer upp olika försvar, strategier, anfall och fakta kring hur rithmatisterna använder sina krafter, känns som dragen ur "Rithmatisternas lexikon". Och för varje kapitel förstår man lite mer om hur boken är funtad. Sen är jag så glad att kritvarelserna är tvådimensionella, det skulle varit lite...tråkigt om de verkligen kom till liv som riktiga varelser, detta var lite mer fantasifullt, enligt mig.

Bokens språk är otroligt mysigt, underbart och spännande skrivet. I de mer action-fyllda scenerna läste man som en galning för att det var så spännande, trots att det enda som hände var att människor ritade på marken. Dessutom, om en författare kan få kritfigurer att vara läskiga vet man att det är en bra bok :D Resten av boken får ni upptäcka själva, så köp boken! Jag kan inte komma på en bättre bok att läsa, om ni inte redan gjort det förstås :)

 

 

The Royal Ranger

Av John Flanagan
Titel: The Royal Ranger
Serie: The Ranger's Apprentice #12
Utgiven: 2013
Sidor: 473
Förlag: Corgi Yearling
Första mening: It had been a poor harvest in Scanlon Estate

OBS! Kan innehålla spoilers från föregående delar av serien.

 

Handling:

Flera år har passerat sen senast, och spejaren Will är inte som han en gång var. En stor tragedi har drabbat honom personligen, och han gör vad som helst för hitta de ansvariga och hämnas. Inte bara försummar han sitt arbete som spejare i sin jakt på hämnd, det kan till och med gå så långt att han förlorar sin plats som spejare om han fortsätter på detta sättet. Så några av hans närmsta vänner håller ett rådslag för att komma på någonting som kan distrahera Will, och får idén att ge honom en lärling. Och den personen de skickar över att tränas är ingen annan än Cassandras och Horaces dotter Madelyn, som inte är så jättepigg på att bli spejare. Madelyn tror att hon ska få det ganska lätt som spejare, med tanke på hennes rank och hennes vänskap med Will. Men om hon förväntat sig en trevlig liten resa till landet, så trodde hon helt fel.

Men när ett mord plötsligt begås blir det Maddies och Wills jobb att undersöka det, inkognito, men vad det hittar kommer kanske inte vara så tillfredsställande. Ett nät av brottslighet uppdagas, och Will kommer snart göra det ödesdigra beslutet om han vill fortsätta med sin jakt på hämnd eller rädda oskyldigas liv.

 

Omdöme:

DEN ÄR SLUT D: Snyft. 12 böcker av mitt liv, och den längsta serien jag läst, är nu över :(

Det var väldigt lätt att lista ut vem den nya lärlingen skulle vara och vad det var för stor tragedi som drabbat Will, så jag tycker inte det var någon spoiler att berätta det. I början av boken får man se lite av Maddies relation till sina föräldrar. Och det är en typisk förälder vs tonårsdotter- situation, vilket jag blev lite besviken på. Det är så...klyschigt... Hon är också väldigt lik Evanlyn (jag kommer aldrig kunna kalla henne Cassandra...) när hon var ung. Sen när hon blir skickad till Will så vet man redan ungefär hur det kommer se ut. Och allt i början är ganska så förutsägbart. Maddie är en typisk karaktär som jag inte gillar. Lite för outvecklad, lite för lik en annan karaktär från serien, ganska typisk tonåring (men tack och lov inte bitchig eller otrevlig, det hade varit outhärdligt). Men, trots allt, så är hon ändå väldigt charmig, och jag upptäcker att jag gillar henne. Enda stora felet är möjligtvis att hon inte har några- fel alltså. Visst, hon gör typiska dumma tonårssaker (okej, en sak) men 90 % av tiden hon är med så gillar jag henne. Hon gör trots allt smarta saker och utvecklas.

 

Boken är inte riktigt den episka avslutningen där hela världen står på spel som sista boken i en serie brukar vara. Halva boken består faktiskt bara av Will och Maddies relation till varandra och hur hon tränas till lärling. Det är lite för likt första boken när Will tränades, de gör exakt samma saker fast med en annan person.
Det riktigt bra börjar faktiskt efter halva boken då Maddie och Will åker på uppdraget. Det är alltid själva äventyret som är roligast, och boken gjorde mig inte besviken. Men man ser absolut ingenting av dem.
Okej, kanske lite. Jag hade lite väntat mig att (eftersom det är den sista boken i serien) det skulle vara det ultimata äventyret med alla gamla favoritkaraktärer i en episk blandning. Men knappt en enda av de gamla karaktärerna har ens repliker, med undantag för Will. Skandierna är inte med alls, och karaktärer som Halt, Horace, Evanlyn, Gilan och Jenny har knappt något att säga alls, vilket var lite synd. Nu när jag väntat så länge på sista delen (även om jag inte visste att jag väntade för att jag trodde serien redan var slut) så ville jag återse mina favoriter.

Men historien som börjar i mitten är faktiskt väldigt bra och välutvecklad jämfört med resten av serien. Jag började gilla Maddie mycket mer än innan, och jag tyckte det var väldigt spännande att läsa. Själv tyckte jag klimaxet i slutet var väldigt bra, rena rama bladvändaren!
Och en sak John Flanagan lyckats väldigt bra med är Wills karaktär. Han är lite lik Halt, men ändå så olik att han är sin egen karaktär. I boken är han bitter och förkrossad, men långsamt börjar han läka igen. Och trots hans bistra uppsyn så märker man att han är Will, han känns fortfarande som Will.
Språket är lika bra och flytande som i resten av böckerna, och även om böckerna klassas som "middle-grade" så är det fortfarande ett nöje att läsa. En anledning till att vissa saker verkade mindre bra kan vara för att jag blivit lite mer petig sen jag läste Spejarens Lärling senast. Men det är underbart att dyka ner i Spejarens Lärling, den är bara så himla mysig. Och om ni tvekar i början, så vet ni att det vänder halvvägs in. Inte den bästa boken i serien, och kanske inte det ultimata, stora och episka några väntat sig, men jag vet att Spejarens Lärling- fans kommer älska den i alla fall.

12 years a slave- filmrecension

"I don't want to survive, I want to live!"

                          /Solomon Northup

 

Utgiven: 2013

Regissör: Steve McQueen

Baserad på: "12 years a slave" av Solomon Northup

Längd: 134 min

Språk: Engelska

Just nu sitter jag i sängen med en kopp te, och nyss så kom jag på att eftersom en av mina största intressen är att se på film, och jag ser i snitt en film varje dag, helst en ny jag aldrig sett förut, som kom jag att undra varför jag knappt gjort några filmrecensioner alls- därför gör jag en nu.

 

För några timmar sen var jag på bio och såg 12 years a slave. Antingen så har ni hört talas om den, eller så har ni inte- om ni läser tidningen borde ni hört någonting om den. Den har blivit väldigt uppmärksammad som den bästa filmen 2013, den har vunnit en massa priser och sånt (Och då menar jag MASSA). Så jag gick och såg den, för att se om den var så hjärtskärande, så gripande och fantastisk, som alla får den att låta som.

 

Nå, så vad handlar filmen om?

 

Filmen handlar om den sorgligt nog sanna historien om Solomon Northup, en fri svart man i 1800-talets USA. Men när en dag hans fru, dotter och son åker på en liten semester, och han blir ensam i huset, så träffar han två män som erbjuder honom jobb som musikant i några av deras föreställningar (Solomon är väldigt bra på att spela fiol), vilket han går med på. Men han märker att saker inte gått som planerat när han en morgon efter ha varit ute och druckit med de två männen vaknar i en ensam cell, med kedjor för både händer och fötter.

Nu är Solomon inte längre en fri man. Nu är han bara en vanlig nigger, en vanlig slav. Och för att ingen ska kunna ana att han ursprungligen var en fri man så får han en ny identitet som Platt, en svart man från Georgien.

 

(Solomon längst till vänster)
Slavarna som skeppas till New Orleans

 

 Han skeppas med en grupp andra slavar till New Orleans, men innan blir Solomon nästan slagen till döds så han förstår vad som händer om han säger någonting om sin riktiga identitet. Väl i slavmarknaden blir han såld till den ändå rätt sympatiske William Ford. Solomon och Mr Ford kommer bra överens, men tyvärr så avskyr förmannen Tibeats Solomon (nu kallad Platt), och misshandlar honom förfärligt tills Ford inte ser någon annan utväg än att sälja Solomon till en annan slavägare, en vid namn Edwin Epps, som är känd för att vara väldigt hård mot sina slavar.

Solomon, Mr Ford och Tibeats

Men Edwin är mycket värre än vad Solomon någonsin kunnat föreställa sig. Inte bara är han förtjust i bestraffningar, han är helt knäpp och i närmaste laget psykopat. På bomullsplantagerna Epps äger förväntas man plocka minst 90 kilo bomull varje dag om man inte vill bli slagen. Bland Epps slavar finns en slavflicka, född som slav, vid namn Patsy som plockar mer än 225 kilo varje dag, och är vad Epps anser "guds gåva" till honom. Epps fru är inte bara väldigt avundsjuk och misshandlar Patsy fysiskt, Epps själv våldtar henne ofta.
Solomon vill inget annat än att träffa sin familj igen, men vad för utsikter har en slav som inte ens får ha en fri vilja utan bokstavligt talat är någon annans egendom?

Solomon och Edwin Epps

Epps, Patsy och Solomon

Vad tyckte jag?

Det är lätt att försöka bortse från filmens mörka sanningar och inbilla sig att det hemska i filmen faktiskt inte hände. Men det gjorde det. Och ingen, jag menar INGEN kan se filmen och inte känna sig helt förstörd inuti angående mänsklighetens vägnar. Usch, jag skäms.

Filmen är underbart filmad, med scener som varar i minuter då kameran bara står helt still, och inte rör sig överhuvudtaget. Inte heller pratar någon, det är bara långa scener då man insuper atmosfärerna och känslorna. Det är helt fantastiskt när filmer vågar vara annorlunda på ett sådant sätt och inte byter vinkel var tredje sekund för att de som gör filmen är rädda att tittarna ska tycka filmen är "tråkig" om man inte har rörelse hela tiden.

En av de starkaste och bästa scenerna i filmen är när Solomon håller på att hängas efter att ha "misshandlat" förmannen. Han lyckas undkomma dödsdomen, men som straff får han hänga där resten av dagen. Det är precis så att han når ner till marken och han får stå på tå för att undvika att kvävas. Det är en tre minuters lång scen då kameran inte rör sig knappt överhuvudtaget, man bara ser Solomon kämpa för att andas och man hör hans rosslingar. I bakgrunden går resten av slavarna upp och fortsätter med sina sysslor, man hör barn som leker, Edwin Epps fru kommer ut ur huset och tittar på Solomon där han hänger. Det var helt fantastiskt.

En annan sak som är intressant med filmen är att den försöker inte framkalla en massa känslor. Den vill inte att vi ska känna oss ledsna eller skyldiga (även om den lyckas med det också), filmen vill visa att så här var det på den tiden, och det var så hemskt på den tiden som filmen visar, antagligen värre. Karaktärerna såg ju relativt rena ut, men de borde snarare varit smutsiga som sjutton, till och med de som inte var slavar. Men jag antar att man ville kunna se skådespelarnas ansikten...

En annan sak som gör filmen så bra är de fruktansvärt bra skådespelarna som är med. Chewitel Ejiofor är helt MINDBLOWING som Solomon Northup. Likaså är Lupita Nyong'o som spelar Patsy, och Michael Fassbender som Edwin Epps. För det är ändå dessa tre karaktärer som jag tycker var de viktigaste i filmen, och de presterade fantastiskt. Och resten av skådespelarna är inte så dumma heller. Benedict Cumberbatch är med och är awesome, Sarah Paulson som är Epps fru är också riktigt bra, Brad Pitt är tillochmed med på ett hörn (inte så konstigt med tanke på att han är en av producenterna...). Alla som spelar i filmen gör bara det bästa jobbet någonsin, och man märker hur hårt alla jobbat på sina accenter för att det ska låta så äkta som möjligt.

Filmen har många hemska scener, och det är flera scener då man blir lite tårögd, ibland av sorg och ibland av glädje. Men det finns även scener då man nästan blir tvungen att vända bort blicken av äckel. Tillexempel finns det en piskscen, och jag svär, för varje gång piskan kom ner så ryckte alla i publiken till, vände bort blicken eller bara flämtade till. Mycket obehagligt. Det var en väldigt stark scen, men det var svårt att se på den.

Inte bara är filmen fantastiskt filmad och spelad, och en sådan film man ska se om man gillar bra filmer, det är film som helt enkelt alla måste se, alla har rätt att veta hur det faktiskt var. Faktumet att boken är baserad på en bok gör så att filmen känns ännu mer äkta. Jag förstår verkligen inte hur jag aldrig någonsin ens hört talas om Solomon Northup innan den här filmen kom ut! När han skrivit sin biografi så gjorde han en massor med förläsningar runt om i världen om sina upplevelser, och boken blev mycket uppmärksammad. Tydligen finns det inga upplysningar alls kring hur, var och när han dog, vilket jag tycker hade varit väldigt intressant att veta. Men jag är glad att filmen gjordes så folk borde får se en stark och underbar film, och dessutom får lära sig något på köpet.

Väldigt bra film, se den.

 

...och ett GOTT NYTT ÅR!

 

Kom igen! Jag skrev inlägget för flera dagar sen och så publiceras det inte O_o What the hell...

 

Nu är året 2013 slut, för evigt, och kommer aldrig, ALDRIG någonsin tillbaka.
I'm fine with that.
Det har varit ett kul år, även om det känns som om skolarbetet tagit upp det mesta av min tid. Men det har varit ett kul år, och från den positiva sidan har inte jorden gått under ännu, så än finns det hopp.

Viktiga bokiga händelser 2013!

1. Jag har praoat på en tidning, vilket var väldigt kul och intressant!

2. Jag har fått mina fyra första recensionsex- från samma förlag!

3. Jag har gått på BOKMÄSSAN! Vilket var ASKUL (En dag fylld av skoj, böcker och väldigt mycket helium), speciellt eftersom jag mötte så många fantastiska bokbloggare! Och jag hoppas jag träffar ännu fler nästa år!

4. Jag har sett fyra bokbaserade filmer på bio detta året; The Host, Percy Jackson: Sea of Monsters, Catching Fire och The Hobbit 2: The Desolation of Smaug.

Och då kommer vi till det viktigaste med nyår- nyårslöften. Om ni inte märkt det så är jag inte den typen som håller mina nyårslöften, snarare glömmer bort dem efter en vecka, men nu när jag har en blogg kan jag tvinga mig själv att komma ihåg dem. I alla fall, när det blev 2013 gjorde jag några nyårslöften som jag skulle hålla, och nu tänker jag kolla om jag verkligen gjorde det..

2013 nyårslöften:

Läsa 80 böcker
JA! Det har jag. Även om jag inte läst så mycket de senaste månaderna så fick jag ändå ihop 80 böcker, med marginal! Jag har dock inte recenserat alla, men jag uppfyllde ändå kravet.

Ha endast tio eller färre olästa böcker i bokhyllan vid något tillfälle
Nja, inte precis. Verkligen inte, snarare. Jag har mer böcker än någonsin, och väldigt många olästa, så det löftet höll jag inte...

Läsa 40 engelska böcker
Ja, det har jag! Att läsa på engelska numera nästan lika enkelt som att läsa på svenska, vilket är bra.

Läsa tio klassiker
Nope.

Dessa böcker MÅSTE jag läsa under 2013;

Profetens Tid av Henrik Larsson: Ja

Frost av Maggie Stiefvater: Nej

Timeless av Gail Carriger: Ja

Looking for Alaska av John Green: Ja

The Ghost's Child av Sonya Hartnett: Nej

The Dirty Streets of Heaven av Tad Williams: Nej

Vindens namn av Patrick Rothfuss: Ja

Across the Universe av Beth Revis: Ja

Legend av Marie Lu: Ja

A Storm of Swords av R.R. Martin: Ja

  
Tja, det gick ju, hrm, ganska så bra. Okej, nu, löften för 2014!

Jag ska, år 2014, göra detta;

Jag ska läsa 90 böcker!

Jag ska läsa en bok (spelar ingen roll hur lång/kort den är) som inte är på svenska eller engelska! Vilket antagligen blir en fransk bok (good god vad har jag gett mig in på...).

Dessa böcker MÅSTE jag läsa 2014:
1. En vis mans fruktan av Patrick Rothfuss
2. A Dance with Dragons av George R.R. Martin
3. Harry Potter och Halvblodsprinsen av J.K. Rowling
4. City of Heavenly Fire av Cassandra Clare
5. The Dirty Streets of Heaven av Tad Williams
6. The Rithmatist av Brandon Seanderson
7. Sagan om Ringen av J.R.R. Tolkien (DÖDA MIG INTE, jag har faktiskt läst tvåan)
8. Nyckeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
9. A Million Suns av Beth Ravis

Detta var alltså mina nyårslöften för 2014, hoppas