The Rithmatist

Av Brandon Sanderson
Titel: The Rithmatist
Illustratör: Ben McSweeney
Serie: The Rithmatist #1
Utgiven: 2013
Sidor: 370
Förlag: Orion
Första meningen: Lilly's lamp blew out as she bolted down the hallway.

Handling (från goodreads):

More than anything, Joel wants to be a Rithmatist. Chosen by the Master in a mysterious inception ceremony, Rithmatists have the power to infuse life into two-dimensional figures known as Chalklings. Rithmatists are humanity’s only defense against the Wild Chalklings — merciless creatures that leave mangled corpses in their wake. Having nearly overrun the territory of Nebrask, the Wild Chalklings now threaten all of the American Isles.

As the son of a lowly chalkmaker at Armedius Academy, Joel can only watch as Rithmatist students study the magical art that he would do anything to practice. Then students start disappearing — kidnapped from their rooms at night, leaving trails of blood. Assigned to help the professor who is investigating the crimes, Joel and his friend Melody find themselves on the trail of an unexpected discovery — one that will change Rithmatics — and their world — forever.

Omdöme:

Jag kan knappt ens komma på något alls som jag inte gillade med den här boken. Den vara bara så underbar, och en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Brandon Sanderson har byggt upp en hel värld, och bokstavligen fått kritan vara mäktigare än svärdet. Det gör mig alltid lika glad när en författare lyckas skapa en sån snygg originell värld, bara en aning annorlunda från vår egen, som får en att vilja offra sitt lillfinger för en dag i den världen.

 

Boken utspelar på 1800-talet (ish), även om många saker är väldigt annorlunda. De hade någon high-tech tunnelbana som jag inte förstod så mycket, sen är den ju också även lite steam-punkig, dock inte så mycket. Men man fick lite känslan

När jag började läsa boken var jag säker på att det skulle vara ett till Harry Potter- drama, en kille som inte har så många vänner upptäcker att han har speciella krafter och hans liv vänds upp och ner, ganska likt flera andra böcker. men när det avslöjades att Joel inte var en rithmatist, och tydligen aldrig kan bli en, så blev jag faktiskt förvånad. Även om jag tror att eftersom detta är första boken i en serie så kommer han kanske hitta något aldrig-hittills-upptäckt sätt att bli en rithmatist på, förr eller senare.

 

Mina känslor för Joel, bokens huvudperson, gick första upp, sen ner, och sen upp. Jag blev glad när det visade sig att han inte var rithmatist och jag tyckte synd om honom när det visade sig att han kan mer om rithmatisterna än rithmatisterna själva, och att han är så himla bra på att rita de olika försvaren och sånt. Sen tyckte jag lite mindre om honom för han var lite gnällig av sig, men sen växte han återigen och nu gillar jag honom väldigt mycket. Han påminner mig om Harry Potter.

Melody gillade jag från början. Så fort jag läste att det satt en rödhårig person i ett klassrum visste jag att den personen skulle vara en av huvudkaraktärerna. Hon var bara väldigt roligt skriven och hade många roliga kommentarer. Och som tur var undvek Brandon det hela Hermione och Harry- dilemmat och gjorde inte Melody till en besserwisser, snarare tvärtom.

Fitch växte också i mina ögon, när han var med  i början trodde jag inte alls att han skulle vara en viktig karaktär, och i början trodde jag han bara var en patetisk gubbe (nämen det där lät inte lika bra när jag skrev det, gud vad elakt det låter O_o) men nu fullkomligt älskar jag honom. Inte bara är han väldigt snäll, förvirrad och omtänksam, han är också väldigt bra på det han gör, och en väldigt bra lärare.

 

En av de bästa sakerna med boken är att i början av varje kapitel finns en liten teckning över olika rithmatist-grejer. Det kommer upp olika försvar, strategier, anfall och fakta kring hur rithmatisterna använder sina krafter, känns som dragen ur "Rithmatisternas lexikon". Och för varje kapitel förstår man lite mer om hur boken är funtad. Sen är jag så glad att kritvarelserna är tvådimensionella, det skulle varit lite...tråkigt om de verkligen kom till liv som riktiga varelser, detta var lite mer fantasifullt, enligt mig.

Bokens språk är otroligt mysigt, underbart och spännande skrivet. I de mer action-fyllda scenerna läste man som en galning för att det var så spännande, trots att det enda som hände var att människor ritade på marken. Dessutom, om en författare kan få kritfigurer att vara läskiga vet man att det är en bra bok :D Resten av boken får ni upptäcka själva, så köp boken! Jag kan inte komma på en bättre bok att läsa, om ni inte redan gjort det förstås :)