The Royal Ranger

Av John Flanagan
Titel: The Royal Ranger
Serie: The Ranger's Apprentice #12
Utgiven: 2013
Sidor: 473
Förlag: Corgi Yearling
Första mening: It had been a poor harvest in Scanlon Estate

OBS! Kan innehålla spoilers från föregående delar av serien.

 

Handling:

Flera år har passerat sen senast, och spejaren Will är inte som han en gång var. En stor tragedi har drabbat honom personligen, och han gör vad som helst för hitta de ansvariga och hämnas. Inte bara försummar han sitt arbete som spejare i sin jakt på hämnd, det kan till och med gå så långt att han förlorar sin plats som spejare om han fortsätter på detta sättet. Så några av hans närmsta vänner håller ett rådslag för att komma på någonting som kan distrahera Will, och får idén att ge honom en lärling. Och den personen de skickar över att tränas är ingen annan än Cassandras och Horaces dotter Madelyn, som inte är så jättepigg på att bli spejare. Madelyn tror att hon ska få det ganska lätt som spejare, med tanke på hennes rank och hennes vänskap med Will. Men om hon förväntat sig en trevlig liten resa till landet, så trodde hon helt fel.

Men när ett mord plötsligt begås blir det Maddies och Wills jobb att undersöka det, inkognito, men vad det hittar kommer kanske inte vara så tillfredsställande. Ett nät av brottslighet uppdagas, och Will kommer snart göra det ödesdigra beslutet om han vill fortsätta med sin jakt på hämnd eller rädda oskyldigas liv.

 

Omdöme:

DEN ÄR SLUT D: Snyft. 12 böcker av mitt liv, och den längsta serien jag läst, är nu över :(

Det var väldigt lätt att lista ut vem den nya lärlingen skulle vara och vad det var för stor tragedi som drabbat Will, så jag tycker inte det var någon spoiler att berätta det. I början av boken får man se lite av Maddies relation till sina föräldrar. Och det är en typisk förälder vs tonårsdotter- situation, vilket jag blev lite besviken på. Det är så...klyschigt... Hon är också väldigt lik Evanlyn (jag kommer aldrig kunna kalla henne Cassandra...) när hon var ung. Sen när hon blir skickad till Will så vet man redan ungefär hur det kommer se ut. Och allt i början är ganska så förutsägbart. Maddie är en typisk karaktär som jag inte gillar. Lite för outvecklad, lite för lik en annan karaktär från serien, ganska typisk tonåring (men tack och lov inte bitchig eller otrevlig, det hade varit outhärdligt). Men, trots allt, så är hon ändå väldigt charmig, och jag upptäcker att jag gillar henne. Enda stora felet är möjligtvis att hon inte har några- fel alltså. Visst, hon gör typiska dumma tonårssaker (okej, en sak) men 90 % av tiden hon är med så gillar jag henne. Hon gör trots allt smarta saker och utvecklas.

 

Boken är inte riktigt den episka avslutningen där hela världen står på spel som sista boken i en serie brukar vara. Halva boken består faktiskt bara av Will och Maddies relation till varandra och hur hon tränas till lärling. Det är lite för likt första boken när Will tränades, de gör exakt samma saker fast med en annan person.
Det riktigt bra börjar faktiskt efter halva boken då Maddie och Will åker på uppdraget. Det är alltid själva äventyret som är roligast, och boken gjorde mig inte besviken. Men man ser absolut ingenting av dem.
Okej, kanske lite. Jag hade lite väntat mig att (eftersom det är den sista boken i serien) det skulle vara det ultimata äventyret med alla gamla favoritkaraktärer i en episk blandning. Men knappt en enda av de gamla karaktärerna har ens repliker, med undantag för Will. Skandierna är inte med alls, och karaktärer som Halt, Horace, Evanlyn, Gilan och Jenny har knappt något att säga alls, vilket var lite synd. Nu när jag väntat så länge på sista delen (även om jag inte visste att jag väntade för att jag trodde serien redan var slut) så ville jag återse mina favoriter.

Men historien som börjar i mitten är faktiskt väldigt bra och välutvecklad jämfört med resten av serien. Jag började gilla Maddie mycket mer än innan, och jag tyckte det var väldigt spännande att läsa. Själv tyckte jag klimaxet i slutet var väldigt bra, rena rama bladvändaren!
Och en sak John Flanagan lyckats väldigt bra med är Wills karaktär. Han är lite lik Halt, men ändå så olik att han är sin egen karaktär. I boken är han bitter och förkrossad, men långsamt börjar han läka igen. Och trots hans bistra uppsyn så märker man att han är Will, han känns fortfarande som Will.
Språket är lika bra och flytande som i resten av böckerna, och även om böckerna klassas som "middle-grade" så är det fortfarande ett nöje att läsa. En anledning till att vissa saker verkade mindre bra kan vara för att jag blivit lite mer petig sen jag läste Spejarens Lärling senast. Men det är underbart att dyka ner i Spejarens Lärling, den är bara så himla mysig. Och om ni tvekar i början, så vet ni att det vänder halvvägs in. Inte den bästa boken i serien, och kanske inte det ultimata, stora och episka några väntat sig, men jag vet att Spejarens Lärling- fans kommer älska den i alla fall.