God Jul Allesammans!

Hejsan alla glada, hoppas ni alla haft en riktigt GOD JUL! Själv sitter man och skäms lite över att man inte sett ett enda avsnitt av julkalendern, nåja, det finns tid för det...

Och framför allt, hoppas ni alla fått några riktigt bra böcker i julklapp! I år var det bestämt att det inte skulle bli så många julklappar för min del, det är ju trots allt inte det viktigaste med julen (däremot med födelsedagar), men några böcker fick jag allt! Detta är vad som låg i mina paket den här julen:

 

 

Jag är verkligen glad för de böckerna jag fick, de verkar allihop väldigt bra, även om det känns lite sorgligt att läsa sista boken i Spejarens Lärling-serien (kunde inte vänta tills den kom på svenska) när jag läst serien i så många år (ganska många år i alla fall). Jag är verkligen sugen på att läsa de här böckerna, so they bettter be good.

Fick ni någon bra bok i julklapp, i så fall, vilken? GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

The Ocean At The End Of The Lane

Av Neil Gaiman

Titel: The Ocean At The End Of The Lane

Original titel: The Ocean At The End Of The Lane

Språk: Engelska

Sidor: 243

Utgiven: 2013

Förlag: headline

Första mening: It was only a duckpond, out at the back of the farm.

 

Handling (från baksidan):
It began for our narrator forty years ago when the family lodger stole their car and comitted suicide in it, stirring up ancient Powers best left undisturbed. Dark creatures from beyond this World are on the loose, and it will take Everything our narrator has just to stay alive: there is a primal horror here, and menace unleashed - within his family and from the forces that have gathered to destroy it.

His only defence is three women, on a farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.

Omdöme:

Wow. Låt oss säga att jag gillade boken. Väldigt mycket. Redan innan jag läste den här boken visste jag vilken fantastisk författare Neil Gaiman var. Han har skrivit böcker som Coraline, Stardust, Kyrkogårdsboken och MÅNGA fler. Han är en mästare på originella historier, och hans sätt att skriva gör allting bara så underbart. Och redan när jag stod vid kassan och betalade för boken sa kassören att just den här boken var helt fantastisk, så jag hade rätt så höga förväntningar. Uppfyllde boken dem? OM de gjorde!

Det finns böcker som försöker vara väldigt djupa, mystiska och "ogripbara", men misslyckas. Det gör inte Neil Gaiman. Varje ord sitter perfekt och skulle inte kunnat utryckas på ett bättre sätt. Jag kan inte sätta fingret på vad det lilla är som gör boken så fantastisk som den faktiskt är. Boken fångar det (rätt så) oskyldiga sinnet hos barn och deras sätt att se på livet, både de helt underbart mindblowing sakerna, men även de hemska som riskerar att vända deras hela värld upp-och-ner.

Neil Gaiman har en talang som är att han är en mästare på att blanda skräck med underverk, två ingredienser som inte så ofta blandas och blir lyckat (känner för att använda coola metaforer). Inte bara börjar boken med en begravning, en överkörd katt och ett självmord, Neil lyckas ändå få till scener som gör en så varm i magen att det skulle räcka och bli över för resten av jordklotet. Neil tar fram allt det som var underbart med ens barndom, och jag får tillochmed nostalgi-känslor för den tiden boken utspelar sig i, trots att jag inte ens var född under den tiden. Tankar som att det fanns en annan värld bakom busken, kanske det till och med gjorde det, bara man tittade efter?

Boken är skriven i jag-form, och man kommer verkligen in i huvudet på den sju-åriga pojken som är berättaren. Och jag älskar det, jag älskar sättet han är barn på (kan man säga så?) och man känner igen sig i så många av hans tankar och funderingar. Och Lettie Hempstock är ännu bättre. Hon är verkligen ett underligt barn, och tvekar inte en sekund för att offra sig för vår berättares skull. Hon är en sån cool typ som alla skulle vilja ha som vän. Mormor Hempstock, den äldsta av de tre, är en verkligt cool tant, och man får verkligen intrycket av att hon kan och vet allting. Hela familjen Hempstock är bara helt underbar. De får det att låta som om magi och ritualer är vardagsmat för dem (vilket det antagligen är).

När man läst ut boken önskar man bara att den inte tagit slut. Man känner sig alldeles uppfylld av allt som hänt i boken, både det hemska och underbara. Jag vet inte riktigt om det är en sådan bra känsla man får när man läst en riktigt bra bok, eller en sån där funny feeling man får efter att varit uppe till klockan ett på natten för att kunna läsa ut boken, vilket det var i mitt fall. Antagligen blir de många omläsningar för att få igen samma känsla jag hade när jag läste ut boken. Man är alldeles varm i magen, och man mår helt enkelt bra. Det var som att vara med om en resa, och nu när den är över känner man sig lycklig men ändå lite sorgsen. Men boken var helt fantastisk, och en av de bästa böckerna jag läst detta året, vilket inte är att säga lite. Så för att göra en kort sammanfattning av recensionen; LÄS DEN!

Minnesvärda Citat:

Grown-ups don't look like grown-ups on the inside either. Outside, they're big and thoughtless and they always know  what they're doing. Inside, they look just like they always have. Like they did when they were your age. Truth is, there aren't any grown-ups. Not one, in the whole wide world.

          I saw the world I had walked since my birth and I understood how fragile it was, that the reality I knew was a thin layer of icing on a great dark birthday cake writhing with grubs and nightmares and hunger. I saw the world from above and below. I saw that there were patterns and gates and paths beyond the real. I saw all these things and understood them and they filled me, just as the waters of the ocean filled me. 
      

 

Nikkis dagbok

 

Av Rachel Renée Russel

Titel Nikkis dagbok #1; Berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv.

Serie: Nikkis dagbok #1

Original titel: Dork Diaries. Tales From a Not-So-Faboulous Life.

Sidor: 282

Förlag: Modernista (tack för boken!)

Utgiven: 2013

Första mening: Ibland undrar jag om min mamma är HJÄRNDÖD.

 

Handling:

 

Nikki J. Maxwell lever ett så kallat inte-särskilt-fabulöst liv. Hon har precis börjat åttan i en ny snobbig skola där hon inte ens har en cool Iphone att höja sin status med. Och som om inte det vore nog upptäcker Nikki att hon har skåpet bredvid den snyggaste och populäraste tjejen i skolan, McKenzie, en uppblåst och rentav elak typ som förväntar sig att alla ska böja sig efter hennes vilja, vilket alla förstås gör. Nikki tycker verkligen inte om McKenzie, och det verkar vara ömsesidigt när McKenzie gör vad som helst för att skämma ut Nikki. Men när den stora konsttävlingen ska hållas i skolan, och McKenzie anmäller sig, då blir det krig. Konst är ju trots allt Nikkis stora passion.

Nikki blir även vän med två stycken boknördar från skolans bibliotek, och en fotograf från skoltidningen som Nikki utvecklar en crush på, men som hon aldrig kommer våga berätta för honom.

 

Omdöme:

 

Jag var inne på goodreads och läste en del recensioner, och det var verkligen blandade åsikter. Vissa gav den fem stjärnor och tyckte den var rolig, tog upp viktiga tonårstjejs-dilemman och vore perfekt för tonåringar, och vissa gav den en stjärna och tyckte den var platt, tråkig och en dålig rip-off av "Diaries of a Wimpy Kid".

Eftersom jag är en person som läst både "Diaries of a Wimpy Kid", "En Prinsessas Dagbok", "Adrian Mole" och "Mitt hopplöst Normala Liv", och liknande dagboksböcker, så känner jag mig ganska väl bekant med alla dagboksklichéer. Regel nummer ett: Huvudpersonen får inte vara populär. Regel nummer två: Om huvudpersonen är en tjej måste det finnas en bitchig, populär tjej med som kontrast till huvudpersonen. Regel nummer tre: Huvudpersonen måste ha en crush på en kille/tjej, helst den snyggaste/populäraste sådan (Det var längesen jag läste Wimpy Kid-böckerna, så det kanske inte gäller för just DE böckerna).

 

Och jag måste erkänna, boken är VÄLDIGT kliché. Jag menar, den där skolan är så stereotypisk det går att bli. Jag har, för det första, aldrig sett personen som skulle föreställt "skolans populäraste tjej" i verkligheten. Och nu för tiden finns det väl knappt de där bitchiga tjejerna som går omkring i korta kjolar med för mycket smink och stora runda örhängen? Jag menar, seriously, jag har aldrig sett såna typer, men jag kanske bara gått i fel slags skolor? Hur det nu är i USA vet jag inte, men jag känner mig tveksam till att ALLA skolor i USA är så himla stereotypiska.
Och för det andra är inte killar så patetiska att så fort de ser en snygg tjej så flippar de ut och vill slicka tjejens fötter, speciellt de som beskrivs som "nördarna" är extra desperata i böcker. Men de är ju helt från vettet, i vilket universum blir NÅGONSIN en "populär" ihop med en "opopulär", pfft, de pratar ju i nattmössan det är ju TOTALT omöjligt, och därför är det ju så HIMLA ROLIGT. (<--- font="" sarkasm="">

Sen så är Nikki väldigt otroligt jobbig. Hon framstår inte som särskilt smart. Hon är inte precis en läsare, vilket man märker när hon blir vän med Chloe och Zoey. Hon älskar Tyra Banks (huh?) och typiska pojkband. Det är ingenting jag har emot, men hon klagar HELA TIDEN, det är hemskt. Sen har hon en väldigt irriterande vana, att hon SKRIKER ut något, och sen skriver "men det sa jag bara i mitt huvud så ingen annan hörde". Exempel:
(Vi säger att McKenzie förolämpat henne)
"Och jag skrek "JAG TYCKER SYND OM DIG FÖR DU ÄR SÅ PATETISK OCH INGEN GILLAR DIG OCH INGET DU KAN SÄGA KAN SÅRA MIG FÖR DU ÄR BARA SORGLIG"
, men jag sa det bara i mitt huvud, så ingen annan skulle höra.
Rätt så irriterande, boken lurar en att tro att hon sagt något häftigt, för att sen kasta det i ansiktet på en och säga "haha, vi bara skojade, falskt alarm, hon har inte utvecklats alls".

Och nu till det jag gillade. Det är många fina illustrationer (kanske lite FÖR fina, de får inte lika roliga ansiktsuttryck när de är för fint tecknade) och för att vara ärlig var den ganska rolig ibland, inga gapskratt, men jag smålog större delen av boken. Och om jag hade varit lite yngre och inte så trött på alla stereotyper och dagböcker så hade jag tyckt väldigt mycke om den här boken. Men som sagt, jag har sett lite för många liknande grejer så det var inte riktigt my cup of tea. Men den växte och rekommenderas fortfarande. Det kanske låter som om jag inte gillade den, men det var kul att läsa och jag tappade inte lusten att fortsätta.

Spejarens Lärling är TILLBAKA!

Jag vet inte hur det är med er, men en av de längsta serier jag läst är en fantasyserie vid namn Spejarens Lärling, och länge var det en av mina absoluta favoritserier. Jag skulle inte säga att jag växt upp med den, men jag började läsa den 2010 vilket är ända ganska så länge sen. I alla fall, för ett tag sen kom den elfte, och avslutande boken ut. Och John Flanagan, författaren, gjorde det verkligen tydligt att serien var avslutad. Sorgligt, men sant.

Och exakt VAD händer, när man helt lagt serien bakom sig? Jo, EN NY DEL KOMMER UT!
VA‽
Jag är i chocktillstånd.
Hur kan de göra en TILL DEL?
Givetvis är jag överlycklig, men också lite orolig. Lyssna bara vad som står på goodreads....

"After a senseless tragedy destroys his life, Will is obsessed with punishing those responsible - even if it means leaving the Ranger Corps. His worried friends must find a way to stop him taking such a dark path.

It is Halt who suggests the solution: Will must take an apprentice. The candidate Halt has in mind surprises everyone - and it's a request Will cannot refuse.

Training a rebellious, unwilling apprentice is hard enough. But when a routine mission uncovers a shocking web of crime, Will must decide where his priorities lie - finishing his quest for revenge, or saving innocent lives?

John Flanagan makes a spectacular return to the world of Ranger's Apprentice - but what has happened since you last saw Will and his friends might shock you"

VADÅ FÖR TRAGEDI?
Och tydligen så ska detta vara den avslutande delen- yeah sure. Och den heter The Royal Ranger, på engelska, och den har inte kommit ut på svenska. Även om jag är lite ledsen över att den underbara lyckliga tiden är över i spejar-världen, så är jag ändå glad att den här boken ska ha en lite mörkare ton (det verkar så i alla fall). Att börja boken med en bitter och deppig Will är det bästa sättet Flanagan skulle kunna öppna serien igen på, och det är något som Spejarens Lärling inte haft ännu, och det kommer vara väldigt intressant att läsa den. Jag är rätt så säker på vad för slags tragedi de pratar om, och vilken ny lärling de pratar om, men säker är jag inte. Så den kommer absolut vara på min önskelista till jul, och jag hoppas den kommer vara lika bra och mörk som jag vill att den ska vara.

Har ni läst Spejarens Lärling? I så fall, vad tycker ni om den, och vad tycker ni om att en del släpps ut?

Fem frågor!

Jag kom på att jag inte gjort ett inlägg på VÄLDIGT länge, så jag bestämde mig för att hitta någon slags enkät att göra, och hittade den här! Det är helt enkelt fem frågor man ska svara, och svårare än så är det inte.

Vem inspirerade dig/uppmuntrade dig att börja blogga?
Det mer så att det började bli som en trend i sexan, tre andra i min klass skaffade blogg, varav en av dem var en bokblogg (LIVS underbara bokblogg En Plats i Bokhyllan) och jag tänkte, varför inte? Och eftersom jag alltid läst så mycket så skapade den här lilla bloggen, woho.

Hur väljer du ämnen att blogga om?Just nu har jag lite av en paus, och skriver mest recensioner eller enkäter, men back in the Days då jag gjorde inlägg lite oftare så skrev jag om allt som jag kunde komma på, plötsligt får jag plötsligt en idé till ett inlägg, och så skriver jag det.

Vad vet de flesta inte om dig?En sak som många inte vet är hur löjligt klumpig jag är. Jag kan, bokstavligen, ramla bara genom att stå still på marken (det har hänt!). För någon månad sen ramlade jag på gympan och det började blöda OTROLIGT mycket på båda knäna, och sen när det äntligen läkt ramlade jag igen på exakt samma ställe på en annan gympalektion -.- Jag kan inte se mig för, jag har alltid för långa skosnören, jag tittar alltid åt ett annat håll när det kommer ett hinder, jag trampar alltid snett.

Vilka tre ord beskriver din stil bäst?Om ni menar klädstil så har jag ingen speciell. Kläder är det jag minsta bryr mig om, jag avskyr att shoppa. Men om vi pratar om min bokstil så skulle jag säga; färgglad, nagelbitande och fantastisk.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?Vara inne på datorn, spela gitarr eller trumpet, dansa, se på film, äta, dricka te (<--- span="" v="" viktigt="">

Legend

 

Av Marie Lu

Titel: Legend

Original titel: Legend

Serie: Legen #1

Sidor: 291

Utgiven: 2013

Förlag: Modernista (Tack för boken :D)

Första mening: Min mamma tror att jag är död.

 

Handling (från baksidan):

 

Det landområde som en gång var USA:s västkust är nu Republiken, en stat som ständigt ligger i krig med sin granne i väster.

Femtonåriga June kommer från en av Los Angeles mest ansedda familjer och betraktas som ett militärt underbarn. Hon brinner för sitt land och uppfostras för att en dag ta plats i Republikens absoluta toppskikt.

Day, däremot, växer upp i slummen och är Republikens mest eftersökta brottsling.

Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de först kan verka.

De kommer från två skilda världar och det finns inga skäl till att deras vägar någonsin skulle korsas - inte förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day utpekas som huvudmisstänkt. Fast besluten att hämnas tar June själv upp jakten och dras nu in i en rafflande katt-och-råtta-lek.

Men genom en chockartad vändning upptäcker June och Day den egentliga orsaken till att de förts samman, och börjar sakta inse hur skrämmande långt Republiken är berett att gå för att skydda sina mörka hemligheter.

 

Omdöme:

 

Wow. När jag läste recensioner och omdömen och vissa beskrev den som typ "Nästa Hungerspelen" så trodde jag verkligen inte helt på det. Jag har läst så himla mycket dystopier på senaste tiden (TRE i rad) att jag ärligt talat inte var så sugen på att läsa Legend, och dessutom trodde jag att den skulle vara någon slags rip-off på Hungerspelen med exakt samma koncept. Men OJOJOJ vad fel jag hade! Och min läslust som varit som bortblåst så länge återvände plötsligt! Woho.

Vartannat kapitel i boken är alltså ur Days perspektiv, och vartannat är ur Junes. Jag tycker att det är ett väldigt smart upplägg, för flera av scenerna är båda June och Day med i, så då ser man vad som egentligen rör sig i bådas huvud under en enda händelse, och vad de tycker om varandra i den situationen.
En av de fina grejerna med den här boken är karaktärerna. För första gången på länge så upptäckte jag att jag faktiskt ÄLSKADE den manliga huvudrollen. Han var snäll, cool, rolig, men inte på det där löjligt perfekta sättet. Visst, Day beskrivs som skitsnygg, men med tanke på att ALLA killar i böcker är det nuförtiden så får jag väl bortse från det faktumet. Han verkar bara så avslappnad, men ändå smart. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det är som gör honom så annorlunda, men jag gillar honom verkligen. Kan det vara så att jag gillar
kriminella typer? Antagligen.

Och June älskar jag också. Faktumet att hon är exakta motsatsen till Day, i alla fall ifråga om samhällsklass och levnadssätt, ger en väldigt intressant syn på samhället de lever i. Day hatar samhället för vad den har gjort mot hans familj, och honom själv. Medan June vuxit upp med att inte ifrågasätta systemet, och även om hon är lite av en bråkstake så är det inte precis så att hon skriker REVOLUTION på gatorna. Och jag gillar henne, hon är tuff. Hon är väldigt smart, men även en väldigt bryta-mot-reglerna-typ, och jag älskar när hon är med och hon drar en massa slutsatser av små detaljer innan annan skulle upptäcka, lite som Sherlock Holmes.

Något som jag däremot inte känner så jättemycket för är Days och Junes förhållande. Och det är INGEN spoiler, för det fattar man så fort man börjar läsa. En dag ska jag skriva en dystopi där det finns en manlig och en kvinnlig huvudroll men där de inte är ett dugg intresserade av varandra (alltså att de inte blir kära i varandra) genom hela berättelsen.
Jag är inte en sån person som faller för kärlek-vid-första-ögonkastet-grejen. Det var nog inte meningen att det skulle vara så i boken, men det blir det lite i alla fall. Allt går väldigt snabbt. Så fort de ser varandra tycker båda att den andra är 1. ANNORLUNDA, ofc. 2. Den VACKRASTE personen hen någonsin sett. 3. Och så känner de sig mystiskt attraherade till varandra.
Och jag är väldigt ledsen över att behöva meddela dig detta, så jag hoppas du inte blir chockad, men så är det INTE I VERKLIGHETEN. Pfft, om ni skulle se två personer som var så, skulle ni inte skratta högt?

Jaja, de är säkert väldigt gulliga men jag hoppas verkligen att deras förhållande utvecklas. Men jag har känt mig väldigt kräsen och nedlåtande till ungdomsböcker på sistone, typ "det var mycket bättre på den gamla goda tiden" ungefär. Så se inte detta som en anledning att inte läsa boken, det är lite mer av en sidogrej.

Historien är verkligen FANTASTISK. Jag älskar hur Marie Lu spelar lite på deckar-strängarna. Det är lite av en mordhistoria, men den informationen som kommer komma ut ur de hålet de river upp för att få tag i mördaren kommer sätta hela deras samhälle i rullning. Det är genialiskt, det finns så mycket man inte hade någon susning som avslöjas genom bokens gång, och jag tror att det finns mer som kommer komma som en överraskning i resten av serien, man får aldrig veta hela historien, bara så mycket att man är nöjd för tillfället. Och det finns fortfarande plats för fler plot twists. Man hålls alltid på behändigt avstånd så spänningen är hög och jag ÄLSKAR DET. Jag älskar Rebubliken, historien, tempot, språket, karaktärerna, allt är bara väldigt Amazing.

Det känns som om det blivit en lite för lång recension, och jag har ändå inte fått allt jag ville säga sagt, men nu måste jag ända sluta, jag har varit inne på internet ALLDELES för länge. Men denna bok var en verklig höjdare, en av de bästa böckerna detta året, till och med. Visst fanns det vissa småsaker jag ogillade, men vilka böcker har inte det? Kort sagt för det en njutning att läsa den och jag är väldigt tacksam att jag fått boken av Modernista förlag, TACK :D För med tanke på att jag är så lat hade jag antagligen aldrig köpt den om jag inte blivit erbjuden att få den :)

Reading Habits Tag

Jag har blivit taggad av Alba, woho :D Och för att jag inte ska glömma bort att göra den så gör jag den på direkten (jag har minne som en guldfisk, ni skulle bara ana...)

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Duh, sängen, var annars? Och det är inte för att min säng är den skönaste av alla sängar i madrassträsket (det finns ett sånt ställe, har ni inte läst Liftarens Guide till Galaxen?) eller för att det inte finns någon annanstans att sitta, det är för att jag är lat.

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Jag tar det som är tillgängligt (som alltså ligger på mitt nattduksbord) , vilket för det mesta är ingenting eller något helt värdelöst som en flaska nässpray, temugg eller helt enkelt en annan bok. Gör det inte, det funkar inte.

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller efter ett visst antal sidor?
"Jag ska bara läsa klart sidan/stycket/kapitlet" är nog en av de vanligaste fraserna jag säger. Det är en perfekt ursäkt om man vill stanna uppe längre. Så ja, jag föredrar att läsa klart ett kapitel eller stycke innan jag slutar, annars blir jag alldeles förvirrad när jag börjar läsa igen (speciellt med tanke på att jag nästan aldrig har ett bokmärke) och det slutar ofta med att jag läser om en sida i onödan.

4. Äter du eller dricker du någonting när du läser?
Jag äter aldrig, men jag dricker OFTA te ^^

5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n medan du läser?
När två saker (i detta fallet läsandet och lyssnandet) möts i min hjärna så blir det värsta krocken i mitt huvudet så jag bara sitter och tittar framför mig och varken kan läsa eller lyssna på musik som om jag befinner mig i något slags limbo mellan text-världen och ljud-världen. Så nej, det brukar jag inte göra.

6. En bok i taget eller flera samtidigt?
Nästan alltid flera samtidigt.

7. Läsa hemma eller överallt?
I princip överallt, om det inte är VÄLDIGT mycket ljud. Jag klarar saker som människor som pratar lågt, fågelkvitter och (avlägsna) gräsklippare, det mesta, men jag skulle inte klara av att läsa vid en motorväg eller i mitt klassrum, där är det ALLDELES för mycket ljud.

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
När jag är själv läser jag alltid tyst, men om jag t.ex. är barnvakt eller läser tillsammans med någon annan läser jag högt, båda funkar lika bra, bara att man bli väldigt törstig.

9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Nej, det gör jag inte. Visst, om det är olidligt spännande kanske jag hoppar över vissa meningar (kanske t.o.m. stycken) utan att jag märker det, men annars inte.

10. Bryta rygg eller inte?
ALDRIG OM DET GÅR ATT UNDVIKAS D: Jag försöker verkligen, men ibland blir jag så himla förbannad när en pocketbok hela tiden stänger sig att jag verkligen bänder upp den och trycker framsidan och baksiden mot varandra, det är verkligen inte så bra för boken...

11. Skriver du i böcker?
Ibland skriver jag namn, men annars inte.

12. Vilka taggar du?
JAG ÄR FÖR LAT FÖR DETTA. Dessutom förtjänar alla att bli taggade precis lika mycket så jag taggar ALLA som INTE gjort enkäten än!

Drömgångare

Tack så mycket till Modernista förlag för boken :D

 

Av Samantha Shannon

Titel: Drömgångare

Original titel: The Bone Season

Sidor: 479

Utgiven: 2013

Förlag: Modernista (Tack för boken :D)

Första mening: Jag vill gärna tro att vi var fler från början.

 

Handling:

 

Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i T-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.

Året är 2059. Det är tvåhundra år sen Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är- en ockupationsmakt, ett växande imperium.

Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.

Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende, kommer hon tids nog att bli varse.

 

Omdöme:

 

När man börjar läsa boken verkar den mest som en vanlig dystopi, det verkar ju som om författare nu för tiden bara pumpar ut dystopier i stora laster. De vanliga kännetecknen för en dystopi finns med; ett korrupt samhälle som styrs av en oåtkomlig makt, en otroligt snygg kille, en stark och ruff kvinnlig huvudroll som på något sätt är annorlunda från alla andra, avancerad teknologi som inte finns i vår värld. Alltså, det vanliga. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken i början. Den var väldigt lik så många andra dystopier, och huvudkaraktären Paige är som en blanding av det vanliga; Katniss, Tris, hon i Delirium (okej jag har inte läst boken men jag gissar att det är typ samma). Tuff, rebellisk, annorlunda, typ den enda som står upp mot det samhälle de lever i. Och jag måste erkänna att jag stör mig på Paige ibland, men jag stör mig på att hon alltid ska vara så tuff, det hade varit värre om jag tyckt hon var jobbig eller mesig. Och så ska hon alltid vara sarkastisk. Det är ju ett bra karaktärsdrag, men det är alltid på ett elakt sätt istället för ett skämtsamt. Men när hon väl hamnar i riktigt känslomässiga situationer så måste jag berömma henne för hennes mod och karaktärsstyrka, hon ger aldrig upp, och om jag läser resten av serien när den kommer ut tror jag att jag kommer börja tycka om henne mer.

Historien är mycket mer intressantare ju längre man kommer, och lyckas blanda in båda aliens, andra dimensioner och övernaturliga krafter. Inte den typiska dystopin nu för tiden, skulle jag tro. Och jag gillar att Scion, övermakten som tydligen styr hela staden, egentligen är styrda av några helt andra slags varelser från en annan dimension, som kommit dit genom ett hål i tid och rum? Det är lite Doctor Who över det hela, eller hur? Jag var verkligen förvånad över historien utvecklades i början. Jag trodde hon bara skulle springa där på gatan med sitt lilla gäng och försöka stoppa Scion, men författaren lurade mig helt.

Och en sak som jag faktiskt älskar är hur Straffkolonin fungerar. Alla olika ranker mellan både människor som är amaurotiker (?) och de som är klärvoajanta, så väl som mellan olika refaiter och de voajanta. Och hur det finns en hel undre värld som ingen vet om (utom Scion?) och hur de klärvoajanta måste genomgå två test för att bli rödrockar (allt kommer make perfekt sense när ni läst boken).
Att vissa människor är klärvoajanta, och att det är förbjudet, att de bryter mot lagen bara genom att finnas till, är en sån bra idé. Och att det finns så många olika sorter, som alla hanterar sin voajanthet på ett eget sätt, och hur alla har olika mycket kontakt med etern. Och så älskar jag detta med etern, och hur det framstår som ett levande inre, och hur de klärvoajanta har drömlandskap. Man skulle kunna beskriva det som om de klärvoajanta ser allt omkring dem i färger, medan alla andra ser saker i svartvitt.

Men en sak som är lite mystiskt, är hur snart i framtiden den utspelar sig. Boken utspelar sig 2059, jag borde tekniskt sett leva då. Och visst, framtiden kan ju förändras, men jag ser inte särskilt stor skillnad mellan nu och 1940-talet, så att det skulle vara så stor skillnad mellan nu och 56 år är lite orealistisk. Men, från den positiva sidan, detta ger plats för en svensk karaktär, fån Stockholm, wohoo. Jepp, ni hörde en rätt, det finns en svensk med. Och hur beskrivs han? Lång, blåögd och isblont hår. Isblont? Jag har knappt någonsin sett en svensk med isblont hår, allt mindre att det skulle vara det typiska utseendet. Det är väl snarare rågblont hår, eller brunt hår, som är det vanliga. Men onej, för att få fram att det verkligen är en person från Skandinavien måste han såklart ha isblont hår. Om en svensk hade haft brunt hår i en engelsk eller amerikansk bok skulle alla tro att det var någon slags invandrare, eftersom alla svenska ursprungligen måste varit isblonda, på grund av...isen?

I alla fall, det är inte så viktigt, bara en liten sak jag störde mig på. Och trots att boken var lite lik andra dystopier på några sätt, så är den väldigt olik från väldigt många andra sätt. Flera av karaktärerna gillade jag verkligen, och själva historien är faktiskt väldigt bra. Och jag tror att detta kan vara början på en ny bra serie, jag är väldigt sugen på att se hur historien fortsätter i bästa bok. Så boken rekommenderas!

Jag åker till bokmässan!

 

Jepp, jag ska för första gången åka till bokmässan, yey :D Jag vet inte hur det kommer vara, men jag känner på mig att det kommer bli awesome! Så jag kommer inte kunna blogga denna helg (det är ju inte så att man kommer märka någon skillnad med tanke på att jag aldrig skriver...).

Nu måste jag åka, hejdå :D

Mina bokiga bekännelser!

Innan du läser inlägget ska du bara veta att det var SÅ SVÅRT att komma på någonting att skriva. Det är därför det har tagit så lång tid att göra det från att jag blev taggad, ren idétorka. Men nu är jag ÄNTLIGEN KLAR. Yes.

Jag har blivit taggad av Liv att göra denna superroliga enkät, yey :D Den går ut på att man ska skriva sju stycken bokiga bekännelser (bekännelser med bok-tema, antar jag?).
Här alltså mina fruktansvärt hemliga bokbekännelser O_o Känn er hedrade.

1. Jag kan inte gråta på grund av böcker.
Jag är en mycket okänslosam person och har inte förmågan att visa känslor. Det spelar ingen roll vilken bok det är, The Fault in Our Stars, Clockwork Princess, Jellicoe Road eller Harry Potter och dödsrelikerna, mina ögon förblir torra. Jag har aldrig ens varit i närheten av att börja snyfta, även fast mitt inre var evaporating into a vortex of agony. Detta är ännu ett bevis för ett konstaterande jag länge misstänkt: Jag är en zombie.

2. Jag hatar att läsa på stranden.
Hur kan man läsa när strandens alla fasor attackerar en samtidigt? Insekter som flyger omkring, sand som skvätter och hamnar i ögonen och mellan boksidorna, vind som blåser flera sidor i förväg och gör så man får hår i ansiktet, sol som bländar och bränner en, vatten efter man badat som blöter ner sidorna och gör dem alldeles skrynkliga, för att inte tala om hur obekvämt man ligger i sanden.

3. Jag har inte läst alla Harry Potter- böckerna.
Jag vet, hemskt eller hur? Men jag har verkligen inte läst Harry Potter och Halvblodsprinsen. Vilket är konstigt, för jag tror jag skulle tycka om den mest. Det är inte så mycket action, utan lite mer intriger och karaktärsutveckling, så varför har jag inte läst den? Suck, jag vet inte, lathet? Antagligen...

4. Jag älskar deckare
Är jag den enda bokbloggaren som gillar deckare? När alla får välja en genre de ogillar så tar de alltid alla deckar-genren. Deckare är väldigt underskattade, jag framför ibland deckare framför dystopier som alla tycks älska så mycket. *kritiskt mot samhället*

5. Jag har i princip aldrig lånat böcker på bibliotek
Utom de första fem åren i skolan då man var TVUNGEN att låna böcker, och kanske två gånger på stadsbiblioteket i Göteborg under de två åren (tror jag det var) som vi hade en lägenhet där. Jag föredrar helt enkelt att köpa böcker, jag får panik om jag har en tidspress när jag läser. Ganska dumt egentligen, jag skulle ha kunnat spara en massa pengar. Men jag har alltid fått för mig att inga bibliotek har de böcker jag vill läsa, och ifall ni kommer ihåg ett inlägg jag skrev för typ ett års sen (like if) så vet ni att jag HATAR ryggarna på de flesta biblioteksböckerna i Sverige. Disgusting.

6. Jag har ALLTID varit en sån som älskar skurkarna mer än huvudkaraktärerna.
När jag läser en bok, hur mycket tror ni att jag bryr mig huvudkaraktären? Inte ett dugg förrän jag fått reda på om skurken är intressant. En bok blir fem gånger bättre med en väl genomtänkt onding. Mina föräldrar blir alldeles förfärade om vi ser en film och jag hoppar av glädje så fort psykopaten kommer med. Jag vet att det är de personerna man ska hata, men de är ofta dem som författaren lägger ner sin kraft i. Eller snarare inte gör, men borde. Det händer alldeles för ofta att man läser en bok där skurken knappt får vara med, och det enda karaktärsdraget är "Ond och galen". Usch.

7. Jag och min syrra förhandlar alltid om vem som får ha vilken bok i sitt rum.
Tänk dig ett scenario när vi precis fått en massa nya böcker, eller kanske tillochmed flyttat till ett annat land, alla böcker måste in i bokhyllor. Vad gör vi då? Jo, vi förhandlar. Typ; "Om jag får Harry Potter serien, så kan du få Eragon-serien, eh?" "Karin, du har inte ens läst Eragon. Men okej... om jag får alla Agatha Christie", "Är du galen? ALLA? Hm, okej då, men då vill jag ha Darkside" "VA?! Okej, om jag får..." Och ungefär så går det till.

Jag fick ett hemligt paket :D

Jepp. Titeln förklarar. Plötsligt en morgon så låg en lapp i hallen, där det stod att Bokgrottan (alltså jag) fått ett paket som jag ska hämta på ICA på Brommaplan.
Min första reaktion:

PAKET :D

 

Min andra reaktion:

 

PSYKOPAT D:

 

Min tredje reaktion:

 

Vem sjutton skulle skicka ett paket till mig?

Seriöst, jag har inget paket som jag väntat på eller så. Visst skulle det kunna vara en släkting som vill skicka en försenad födelsedagspresent, men då borde det vara till min syster också, och den borde inte stått "Bokgrottan" innan mitt namn.

 

Så vad var det i paketet of doom?

Jo, en BOK :D

 

 

Från MODERNISTA FÖRLAG :D Jag har förut fått ett recensionsex av dem, men de kanske tog det som att det skulle skicka böcker lite då och då som jag kunde recensera? Det ar kanske underförstått.

Jag klagar i alla fall inte.

DESSUTOM en bok som jag inte hört talas om förut! Det är någon dystopi, men som ändå verkar utspela sig ganska så snart i framtiden (2059). Men den verkar väldigt bra, är snygg i bokhyllan och har fått bra recensioner, så jag är väldigt sugen på att läsa den!

Insurgent

Tack så hemskt mycket till Modernista förlag som skickade den här boken, och förlåt för den försenade recensionen ;)

 

Av Veronica Roth

Titel: Insurgent

Serie: Divergent #2

Sidor: 381
Utgiven:  2012
Förlag: Modernista förlag
Första meningen: Jag vaknar med hans namn i min mun.

Detta är vad som står på baksidan:

Ett enda val kan förändra dig - eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheterna väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda de hon älskar - och sig själv - samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.

     Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylls av firande och segeryra tillsammans med hennes nya falang. Istället slutade dagen i obeskrivliga fasor. Nu rasar kriget, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer.

     Tris har förändrats genom de beslut hon fattat, men också som ett resultat av nya upptäckter och relationer. Hon måste nu omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.

____________________________________________________________________________

Innan jag börjar med recensionen måste jag bara säga en sak;

Falanger XD

Jag visste inte ens att det ordet fanns, men det låter så roligt XD

Okej, till recensionen. Jag vet att det här låter ologiskt, men jag gillade den faktiskt bättre andra gången jag läste den. Nu tog jag mig tid och läste den lite mer noggrant, istället för att stormläsa för att se om något hemskt skulle hända. Andra gången jag läste den upptäckte jag flera av de nackdelar jag inte märkte när jag läste boken, men också många fördelar.

 

En nackdel jag upptäckte var karaktärerna. Man ser alldeles för lite av dem. Boken borde varit dubbelt så lång och fylld med privata dialoger, gärna bara mellan två personer.  Jag vill kunna döma en karaktär genom hur den beter sig när hen pratar, hur den visar sina känslor, inte hur bra den är på att kasta knivar eller jonglera med äpplen. De enda långa dialogerna som finns är några mellan Tris och Four, och det är mest " -Tris, är det något du inte berättar för mig? - Nejnej Tobias hur kan du tro det? Däremot, är det någonting DU inte berättar för MIG? - Nejnej, inget särskilt Tris (hint: BÅDA LJUGER OCH DET ÄR SÅ UPPENBART)". Och det finns så många karaktärer jag ville se mer av. Typ Wills syster, eller Uriah, eller Lynn, eller Peter...

 

Men de fördelarna jag upptäckte var att de scener som jag tyckte mest om kunde jag uppskatta i fulla drag. Jag märkte inte hur bra vissa scener är förrän jag läste om boken. Är det bara jag som älskar scenen när hon och Four är hos De Ärliga och får det där serumet? Veronica Roth slog verkligen till på rätt ställe, precis lagom känsligt. Av alla scener i boken blev jag mest emotinally touched av den. Och några andra scener gillade jag verkligen, men jag kommer inte berätta om dem på grund av spoilers.

 

Jag stör mig fortfarande på Tris, men inte lika mycket som innan. Men ibland känns det som av alla alternativ som hon har så gör hon det absolut värsta. Men gillar henne på grund av hennes attityd och hennes förmåga att stå emot de som ingen annan gör. Även om jag vill döda henne i vissa scener, så vill komma fram och skaka hand och gratulera henne för hennes mod ibland. Hon är härmed förlåten för att hon dödade Will, och för att hon i princip drev Al till självmord. Varför måste hon vara så långsint...-.-

 

Jag vet att många inte håller med mig, men jag tror jag gillar Insurgent lite bättre än Divergent. Jag kan inte sätta fingret på varför, det fanns så mycket bra med Divergent som inte fanns i Insurgent. Jag vet inte, det enda jag vet är att jag njöt mer av läsningen av Insurgent än den av Divergent.

Och slutet älskar jag. Det finns inget så bra för att hålla kvar läsare som en redig liten cliffhanger.

Jag hade inte så stora förväntningar på boken, så det kanske var en av anledningarna till att jag gillade den så mycket. Nu har jag superhöga förväntningar på den avslutande delen, jag förväntar mig ett helepiskt slut.

Jag fyller år :D

Hurra, nu är jag då äntligen 14 år, vilket som såklart ska firas med många böcker!
Men nu är det så att jag inte önskade mig så många böcker, och fick ännu mindre, men några är det ändå. Vera fick däremot en del, och eftersom vi delar böcker så kan mna väl säga att vi fick många böcker. Här är ett litet smak prov på vad jag fick:

 

Jag har redan börjat läsa den, och den verkar jättebra :D Jag kommer absolut skaffa resten när de kommer ut!

 

 

En bok av samma författare som till Hungerspelen? Vad kan gå fel? Jag vet att den ioförsig ritkar sig mot lite yngre barn, men vem bryr sig?

 

 

ÄNTLIGEN. Jag kunde helt enkelt inte vänta tills den kom i pocketversion, så nu äntligen får jag reda på hur allt slutar! Någon annan som läst de andra böckerna i serien och är jättespänd inför sista delen? DET ÄR JAG.

 

Det mesta av det jag fick var sånt som inte var böcker, men de jag fick är jag verkligen sugen på att läsa :D

Lite om böcker som blir till film.

Hjälp, blev plötsligt väldigt peppad att skriva ett inlägg, är det något fel på mig? Inte alls likt mig, så oaktiv som jag varit. Men nu i nian har man faktiskt tillåtelse att fokusera sig lite på skolarbetet inför gymnasiet.

Nå. Hur går det med bokfilmatiseringar nuförtiden? Är det sant att efter Sagan om Ringen-filmerna så har bokfilmatiseringar bara blivit sämre och sämre?

Nja. Se på Harry Potter- filmerna, Hungerspelen, eller (som jag sa) Sagan om Ringen- filmerna. De är alla väldigt bra filmer. Till och med The Perks of Being a Wallflower och The Hobbit tyckte jag mycket om. 

Tyvärr så är inte alla böcker som blivit filmer bra. Tillexempel Twilight och Percy Jackson.
Döda mig inte, men jag gillade verkligen Twilight-böckerna när jag läste dem. Bella är inte alls en sån känsloslös zombie som i filmerna. Men nu är det omöjligt att gilla dem efter att ha sett filmerna. Filmerna bränner in sina signaturer i hjärnan på en och lämnar ett större märke än böckerna. Så fort man bara försöker komma på vad det var som var bra med böckerna börjar man istället tänka på allt dåligt som hände i filmerna. Tack för det -.-

Och Percy Jackson-filmerna, de var så olika böckerna att de inte ens förtjänade att få ha samma namn. De handlar ju INTE ENS OM SAMMA SAK (vilket jag pointerat flera gånger men det hjälper inte, konstigt nog O.o).

Men vissa filmer blir bara...inte som man tänkt sig. Ibland önskar man till och med att ens favoritbok INTE ska bli film, ifall de tänker förstöra den som de gjorde med Twilight.

Och är inte de absolut värsta som kan hända när ens favoritscen eller t.o.m. karaktär inte ens är med (Tom Bombadill D:)?.

Eller när skådespelaren som ska göra en roll inte alls ser ut som man tänkte (det är så störande) sig när man läste boken.

Eller när de böra gör någonting HELT FEL. Gud vilken press filmteamet måste haft när de tillexempel gjorde Harry Potter- filmerna, om de gjort något fel hade de blivit nertrampade av arga fans.

Men en av de värsta sakerna som kan hända är att alla gillar filmerna bättre än böckerna (eller bara är lata) och aldrig orkar läsa dem -.- Usch.
Jag tyckte det kändes som om det aldrig blir några böcker som jag gillar till film, och så upptäcker jag att det finns jättemånga O.o. Och jag har inte sett City of Bones än, men jag ska göra det någon gång nästa vecka. Har du sett den? Var den bra? I alla fall, är kommer en liten lista över filmer som ska bli film (förhoppningsvis inom en snar framtid).

En liten lista över filmer som ska bli film:

1. Divergent (2014)
2. Vampire Academy
3. The Maze Runner (2014)
4. The Fault in Our Stars
5. If I Stay
6. The Book Thief (2014)
7. Before I Fall
8. Matched
9. Graceling
10. The Casual Vacancy
11. The Night Cirkus
12. Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

Det var några stycken. Vilken bok som ska bli film är du mest peppad att se på? Om det är så att The Night Cirkus SKA bli film så kommer jag vara GRYMT peppad på att se den. Jag har sett trailern till Boktjuven, och jag tror den kommer vara bra!

P.S. Recension på Insurgent kommer snart!

Liftarens Guide till Galaxen, Restaurangen vid Slutet av Universum och Livet, Universum och Allting

 

Av Douglas Adams
Titel: Liftarens guide till galaxen
Reastuarungan vid Slutet av Universum
Livet, Universum och Allting
Org. Titel: The Hitchhiker's guide to the galaxy,
The Restaurant at the End of the Universe,
Life, the Universe and Everything.

 Utgiven: 1979, 1980, 1982
Sidor: Om man räknar allting som enhet är det 523 sidor.
Serie: Liftarens guide till galaxen #1, #2, #3
Förlag: Bonnier Alba
Första meningen: Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralarmen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om.

Handling:
Arthur Dent är en helt vanlig engelsman på den i princip helt bortglömda planeten Jorden. Det är mycket han inte vet. Tillexempel att hans bästa vän Ford Prefekt egentligen är en humanoid från en planet i närheten av Betelguese. Eller att människan bara är det tredje smartaste djuret på planeten. Och det han absolut inte vet är att Jorden kommer gå under inom 10 minuter.

En röst som hörs över hela Jorden säger att de ska bygga en ny motorled i galaxen, och att Jorden är helt i vägen och tråkigt nog måste elimineras. Men innan Jorden hinner sprängas i stycken lyckas Ford Prefekt och Arthur lifta med ett av rymdskeppen som är där för att förstöra planeten. Och så börjar denna duon sin resa i rymden. Efter att ha blivit räddade från döden av skeppet Hjärtat av guld slår de följe med skeppets besättning, som bara består av tre personer; universums president; Zaphod Beeblebrox, en trearmad och två hövdad hippie vars enda framgångar i livet uppstått för att han egentligen aldrig vet vad det är han håller på med; Zaphods flickvän Trillian, en tjej från jorden som han plockat upp långt innan Jorden gick under och som Arthur en gång mötte på ett party; och Marvin, en paranoid och deprimerad robot. Tillsammans upplever de en massa underliga saker i detta episka rymdäventyr...

Omdöme:
Om man letar efter något fullkomligt knäppt som man kan skratta högt åt, är detta en perfekt bok. Jag har aldrig läst en bok som varit gjord på det sättet att det är meningen att man ska skratta. Okej, i princip ALLA ungdomsböcker (och andra böcker såklart) finns det människor (eller annat...) som är ironiska och drar sarkastiska kommentarer, eller bara säger roliga saker ibland. Men jag har aldrig, ALDRIG läst en bok som den här!
...vilket inte är helt sant. Man måste säga att Larklight har lite samma tema. Utspelar sig i rymden, lite mer lättsamt skrivet än andra böcker, och får det att framstå som att det finns en hel rymdvärld med städer och olika slags varelser.

Liftarens Guide till Galaxen är en sån bok som man antingen älskar och dyrkar, eller som man hatar. Jag antar att det som många anser dåligt med boken är att den inte tar något seriöst. Det finns ingenting seriöst i hela boken, och sånt som kunde varit seriöst...är bara inte det. Och allt är så absurdt att många antagligen lägger ifrån sig boken för att de inte klarar av att läsa mera när deras huvuden börjar snurra. Douglas Adams leker med alla möjligheter som finns om sci-fi böcker, och det är det som är det roliga när man skriver om rymden; det finns absolut inga gränser! Och Douglas drar nytta av såna saker. Själv får jag väl sålla mig till de Douglas-dyrkande-jaktmarkerna, för jag fann dessa böcker omöjliga att lägga ifrån sig.

Till historien. När man väl fattar det, så känns det väldigt hemskt att jorden går under. Man får aldrig riktigt se Trillian eller Arthur flippa över något som att DERAS FAMILJ OCH ALLA DE KÄNNER ÄR DÖDA. Om detta inte varit Liftarens Guide till Galaxen hade det varit väldigt sorgligt. Men de nämner det knappt. Konstigt var det det jag fann mest orealistiskt, av allt som hände. Men historien är relativt enkel, de åker ut på en rymdresa, utan några onda eller goda, och bara stöter allt det underbart konstiga rymden har att bjuda på.

Jag har funnit en ny favoritkaraktär. Zaphod Beeblebrox måste vara en av de roligaste karaktärerna nånsin. Marvin är det också svårt att inte gilla. Jag älskar hur Zaphod är dum och smart samtidigt, och jag älskar hur han tänker. Och Marvin är bara underbar XD
När jag började läsa trodde jag att Arthur skulle vara mer "normal" och vara lite mer hysterisk över att hans planet är borta och att han befinner sig i rymden, men sen märkte jag att han är lika knäpp som alla andra. Och det gör böckerna ännu mer unika, när ingen karaktär är särskilt realistisk.

Den kommer svara på alla viktiga frågor, som vad meningen med livet är, vem som styr universum, och varför det är så viktigt att ha med sig en handduk i rymden. De här böckerna kommer att blow you away. Om det kommer vara på ett trevligt sätt är upp till dig. Tricket är att bara luta sig tillbaka och njuta av åkturen, försök inte hitta det realistiska eller ifrågasätta böckerna.
Jag kan med gott samvete säga att jag älskade de tre första böckerna. De tappar aldrig tempot och fortsätter vara lika bra även fast en bok är slut och en annan fortsätter. Jag har inte läst fyran och femman, men när jag har gjort det tror att det blir en dubbelrecension. I alla fall så måste alla läsa den, jag vet inte om ni kommer gilla den, men den är unik och fantastisk och rekommenderas varmt.

Några citat:

-Vad är det för hemskt med att bli drucken?
-Fråga ett glas vatten.

-Men Mr Dent. Planerna har funnits tillgängliga på planeringskontoret de senaste nio månaderna.
-Visst. Så fort jag fått veta om det gick jag raka vägen för att få se dom, igår eftermiddag. Ni hade inte direkt ansträngt er för att uppmärksamhet kring dom, eller hur? Jag menar, i stil med att säja det till nån, eller så?
-Men planerna fanns utställda...
-Utställda? Jag blev tvungen att gå ner i källaren för att få se dom.
-Där ligger utställningsavdelningen.
-Jag var tvungen att ha med mig en fackla.
-Det var väl fel på lyset.
-Det var väl fel på trappan också. Den var borta.
Men ni hittade planerna, eller hur?
-Jotack, dom fanns utställda längst ner i ett låst arkivskåp som var inställt i en före detta toalett, med en skylt på dörren där det stod Varning för leoparden.


 

Mitt första recensionsex!

Mitt första recensionsex kom precis med posten :D Boken är från Modernista förlag, och den boken de ville skicka mig var den svenska översättningen av Insurgent. Så tack så jättemycket Modernista förlag som kontaktade mig :) Även om jag redan läst boken på engelska ska det bli kul att läsa den igen, nu på svenska. För även om min engelska är väldigt bra så är det ibland något ord som man inte förstår. Även om skolan börjar på tisdag (D:) men jag ska försöka att skriva regelbundet (hrrm, det har ju gått så bra tidigare...) fast jag planerar att fokusera mycket på skolarbetet (INFÖR GYMNASIET D:).

Harebra :D

Clockwork Princess

Har varit i Dublin, så recensionen är lite försenad, men den kommer nu i alla fall :)

 

Av Cassandra Clare

Titel: Clockwork Princess

Utgiven: 2013
Sidor: 568
Serie: The Infernal Devices #3
Förlag: Walker Books
Första meningen: "I'm afraid," said the little girl sitting on the bed.

VARNING FÖR SPOILERS FRÅN TIDIGARE DELAR!

 

Danger and betrayal, secrets and enchantment in the breathtaking conclusion to the Infernal Devices trilogy.

 

Tessa Grey should be happy - aren't all brides happy? Yet as she prepares for her wedding, a net of shadows begins to tighten around the Shadowhunters of the London Institute. A new demon appears, one linked by blood and secrecy to Mortmain, the man who plans to use his army of pitiless automatons, the Infernal Devices, to destroy the Shadowhunters. Mortmain needs only one last item to complete his plan. He needs Tessa. And Jem and Will, the boys who lay equal claim to Tessa's heart, will do anything to save her.

____________________________________________________________________________

 

Jag måste erkänna att jag inte vågat ta ut boken ur bokhyllan. Bland annat för att jag är rädd för att få mitt hjärta krossat, och bland annat för att jag velat spara den till senare. Det är så otroligt sorgligt när man läser sista boken i en serie och vet att man aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin kommer se dessa karaktärer igen.

Utom Magnus ofc för han lever i TMI och jag tror inte författaren vill göra något så komplicerat som att låta honom återfödas.

Det är många nya karaktärer som kommer med. Inte bara dyker de otroligt charmanta (hrm) Lightwood-bröderna upp mycket mer, utan nu är även Wills syster Cecily med i bilden. Jag har en svag punkt för Lightwoods, så det var underbart att se mer av dem, speciellt Gabriel som hittills bara varit med för att bråka med Will. Cecily gillade jag, om man bortser från då  Will är deprimerad (90% av boken) är de väldigt lika, och det är intressant att se hur Will handskas med henne. Han är kärleksfull och beskyddande och hysterisk samtidigt.

Slutet. Slutet borde väl vara det viktigaste? Hur det nu går för alla dessa underbara karaktärer, vem som får vem och själva upplösningen. Den stora frågan är då, var det ett bra slut? Var det värdigt en så bra serie?
Nja... Missförstå mig inte, slutet var bra. Väldigt bra. Men det är det som är problemet, det är FÖR bra. Jag kommer ha en spoiler-sektion längst ner där jag kan klaga på slutet.

Man märker att den här boken fokuserar mycket mer på karaktärerna och relationerna, speciellt de mellan Jem och Will. Men för min del hade det gärna funnits lite mer magi i den. Jag glömde helt bort att Tessa hade några krafter överhuvudtaget, de inte ens nämner det. Efter mer än halva boken började jag undra "Vad gör Tessa där nu igen? Hon gör ju inget. Hon är ju ingen Shadowhunter, så vad gör hon där?... Det var nog något viktigt, men jag kommer inte på det... Äh, det var nog inget viktigt, hon är säkert bara där som mentalt stöd till Jem och Will." SEN kom jag på att just det, hon kunde ju skifta form och det där, coolt.

Okej, döda mig inte, men är inte Will lite för gloomy? Är det inte LITE för mycket tragiskt stirrande ut i ingenting med vinden som blåser i hans hår dramatiskt? Inte? Ok.
Men ärligt talat, hur kan man inte älska Jems och Will relation? De för ordet bröder till en helt ny nivå, jag har aldrig sett eller läst något liknande. Vid kanske ett tillfälle blev det lite för mycket av broderlig kärlek, men för det mesta var det bara härligt att läsa. Jag är varken ett gigantiskt Jace eller Will-fan (de för ordet "vackert lidande" till en helt ny nivå...) så jag är mer ett Jem-fan.

En riktigt bra bok, som slutsats. Trots att jag tyckte att en stor del a slutet var uppenbart så dök det ändå upp en del intressanta tvistar som jag inte väntat mig. Själva "slutstriden" var kanske inte lika episk som jag hoppats (inte som den i CoG, tillexempel) Cassandra Clare sköt mitt i prick i varje dialog som är med. Den är minst lika smart och rolig som de tidigare böckerna, och hennes skrivarsätt blir bara bättre och bättre. Så jag skulle säga att boken var väldigt bra. Det kanske har verkat som om jag mest klagat, men jag njöt av att läsa och var vaken till klockan två på natten så jag kunde läsa ut den, bara för att det var så spännande.

(Om ni inte visste det så finns det ett slags släktträd som man kan veckla ut längst bak som täcker Lightwoods, Carstairs och Herondales släkt. Och jag vet mina vänner, det är väldigt frestande, men kolla INTE på den, eftersom det avslöjar en hel del. Och jag som inte ens visste att den skulle finnas med blev spoilrad när jag kommit lite längre än halvvägs O_o Inte för att det var ett ganska uppenbart slut... )


Tankar kring slutet (SPOILER):
Är det inte väldigt orealistiskt att ALLA fick varandra? Man förstod på en gång att Gabriel och Cecily skulle bli ihop, och att Jem var broder Zachariah kunde man lista ut om man läst TMI. Innan jag läste epilogen var jag relativt nöjd. Men efter epilogen... Jag förstår om Cassandra Clare inte ville bli mördad av fans om det blev ett tragiskt slut, men slutet var redan FÖR LYCKLIGT redan innan epilogen. Och att hon fick både Jem OCH Will...eh?
Och när jag fick veta att Jem inte var Silent Brother längre, var det inte just det som var omöjligt? Det passade inte in, det kändes mer som om Clare kastade in det för att slutet inte skulle vara så "sorgligt".

Är det bara jag, men heter inte varulven i Soulless också Woolsey O_o Bara en tillfällighet, eller?
 
Minnesvärda citat:

(är det inte lite ironiskt? XD De som läst TMI vet vad jag menar)
“A very magnanimous statement, Gideon,” said Magnus.“I’m Gabriel.”Magnus waved a hand. “All Lightwoods look the same to me.”


“You know,” Cecily said, “you really didn’t have to throw that man through the window.”  

“Life is a book and there are a thousand pages I have not yet read.”

(Magnus)
"You might want to get up," he said."Everyone will be here quite soon to rescue you, and you may prefer to have clothes on when they arrive." He shrugged. "I would, at any rate, but then, I am well known to be remarkably shy."

 

Min vänstra fot - filmrecension!

Titel: Min vänstra fot

Originaltitel: My left foot

Regissör: Jim Sheridan

Utgiven: 1989

Skådespelare: Daniel Day Lewis, m.fl.

Tid: 103 minuter

Språk: Engelska

 

Filmen är baserad på en verklig händelse

 

Handling:

Filmen börjar med Christy Brown som är på en välgörenhetsgala. Där möter han sin handledare Mary Carr, och medan de väntar på att Christy ska få komma in och hålla något slags föredrag, så börjar Mary läsa hans självbiografi.

Christy Brown är en liten pojke i en stor familj i ett litet hus på Irland. Men han skiljer sig mycket från sina många bröder; han lider av celebrial palsy (CP). Det är en muskelsjukdom som gör honom muskelförlamad i hela kroppen- utom hans vänstra fot. Han kan inte gå och inte prata, och hela hans familj tror att han är helt dum i huvudet och inte förstår någonting. Men saker och ting ändras när den tioårige Christy lyckas skriva "Mother" på golvet med en bit krita, men med sin fot istället för en hand. Nu är han inte längre efterbliven, och han fattar intresse för måleri, vilket han faktiskt blir väldigt bra på (även fast han gör det med sin vänstra fot. Man ser den lilla skrämda efterblivna pojken växa upp och bli en fantastisk konstnär, poet och författare.

Omdöme:
Jag vet inte riktigt vad jag förväntade när jag skulle se filmen, men vad det än var så överträffade den alla förväntningar. Den är allt man inte trodde den skulle vara. Jag trodde tillexempel att Christy skulle kunna röra hela kroppen UTOM sin vänstra fot (jag läste väl inte baksidan särskilt noga), men när filmen började och man såg Christy sitta i sin rullstol på välgörenhetsgalan och började prata- hela filmen tog en helt ny vändning. Han röst låter så ansträngd och man ser att han har väldigt svårt att formulera alla ord, ofta är det väldigt svårt att fatta vad han säger (fast vi hade ju svensk text, men ifall vi inte hade haft det...). Men när man fattar vad han säger märker man hur otroligt intelligent han är.

Jag är inte överdrivet förtjust i filmer där man börjar i "nutid" och sen hoppar man bakåt i tiden med flashbacks, och jag är verkligen inte förtjust i filmer baserade på riktiga personer. Personen dör alltid i slutet :( Men det funkar i den här. Och jag bara ÄLSKAR scenerna när Christy är liten. Hugh O'Connor (jag tror det var så han hette) som spelar den 10-årige Christy gör ett så himla bra jobb att han nästan förtjänar en Oscar lika mycket som Daniel Day Lewis. Han pratar inte alls, men man förstår ända hur han känner och tänker.

Det var bara ett nöje att se filmen, den är så känslosam och fantastiskt spelad att allting känns äkta. Och det är inte bara skådespelarna eller manuset som är så himla bra, utan själva storyn är bara perfekt. Christy Brown har verkligen haft ett intressant liv som varit värt att göra en film om, och det är inte heller en sån superkänd person att man redan vet allting innan man ser filmen (typ Lincoln eller Djingis Khan eller Cleopatra, såna typer). Filmen var verkligen jättebra och rekommenderas starkt! Bilden kanske inte är lika snygg som i Sagan om Ringen, men det är innehållet som räknas. Se den!