Across the Universe

Av Beth Ravis
Titel: Across the Universe
Serie: Across the Universe #1
Sidor: 398
Utgiven:  2011
Förlag: razor bill
Första meningen: Daddy said, "let mom go first."

(handling kopierat från Goodreads)

Seventeen-year-old Amy joins her parents as frozen cargo aboard the vast spaceship Godspeed and expects to awaken on a new planet, three hundred years in the future. Never could she have known that her frozen slumber would come to an end fifty years too soon and that she would be thrust into the brave new world of a spaceship that lives by its own rules.

Amy quickly realizes that her awakening was no mere computer malfunction. Someone-one of the few thousand inhabitants of the spaceship-tried to kill her. And if Amy doesn't do something soon, her parents will be next.

Now Amy must race to unlock Godspeed's hidden secrets. But out of her list of murder suspects, there's only one who matters: Elder, the future leader of the ship and the love she could never have seen coming.
____________________________________________________________________________

När jag var liten frågade jag ALLTID varför det skulle vara så himla svårt att resa till någon av de planeterna där något slags liv kan finnas. När svaret kom ("Det är för långt bort, skulle ta flera tusen år) frågade jag alltid varför de inte bara kunde lasta på en MASSA människor som kunde leva flera generationer. Då tycker de jag är knäpp. Nu vet jag att jag inte är ensam.

Det är något med det hemska i berättelsen som är det underbara. Det känns lite som en bok man skulle kunna gråta hysteriskt till eller helt enkelt fnissa som en galning, som med typ Jellicoe Road. Det här helt snedvridna samhället på det här gigantiska skeppet är så fascinerande. På flera sätt är den lik böcker som Hungerspelen och Divergent, ett helt helmysko samhälle där alla är så vana vid det att de låtsas att allt är underbart och helmysigt för att de inte vet bättre, när allt bara är helt skruvat. Alla är bara så rädda för en förandring som skulle kunna orsaka en spricka i deras perfekt uppbyggda system.

Jag gillade verkligen karaktärerna, speciellt Harley. Okej, egentligen ogillade jag de flesta, men de var otroligt intressanta, så det är ett slags gillande. De kändes otroligt realistiska. I början ogillade jag Amy och tyckte hon verkade som ett litet barn, men som sagt, jag kan inte riktigt sätta mig in i hennes situation. Jag hade nog varit ännu värre om jag var tvungen att genomgå den där processen för att bli nedfryst och lämna ett helt liv bakom sig och vara i princip död i 300 år.
Apropå kryotankar och nedfrysningen, jag gillade verkligen den scenen, som var den första scenen i boken. Den kändes otroligt realistisk, och man förstod sig verkligen Amys känslor när hon först såg sina föräldrar bli nedsövda och får valet att stanna och leva vidare eller följa med sina föräldrar till en ny planet flera ljusår borta.

Amy är som läsarens enda koppling till verkligheten. Hon står för förnuftet, kan man säga. Hon är den enda som ifrågasätter systemet de lever i, människor som Elder skulle inte tänkt på det överhuvudtaget om inte Amy kommit in i bilden.

Elder ogillade jag i början väldigt mycket. Sen höjdes han efter ett tag och i slutet gillade jag honom verkligen! Och Amy, borde hon inte tänkt lite mer på att alla som hon känt innan är döda sen länge? Det skulle vara en av de första grejerna jag skulle tänka på, efter jag kommit över chocken över att nästan drunknat i kryotank.
Men mördaren var otroligt enkel att lista ut, de andra känns som idioter för att de inte fattade någonting. Men allt annat som avslöjades under boken lämnade mig helt chockad och förundrad. Intrigerna tar aldrig slut.

Det här är en bok som man sträckläser för att den helt enkelt är så otroligt spännande och man kan inte sluta läsa. Den liknar inget jag någonsin läst och jag inte vänta tills jag kan läsa nästa del :D

Liebster Blog Award

 

Yey, dags för Libster Blog Awards frågorna! Yey XD TACK SÅ HIMLA MYCKET till Liv, Alba, Vera och Elvira. Jag är så glad, det känns som om jag vunnit en Oscar XD
Men frågorna ska jag svara på, yey.

Vad ville du bli när du var liten?
Gosedjur. Nä, jag kommer inte ihåg. Eller jo, en sak som jag ville bli JÄTTEMYCKET var arkeolog. Och gräva upp en massa gamla grejer med en liten borste, det har jag velat bli i typ fem år, och än har jag inte helt gett upp idén. Roligare än att sitta och ruttna bakom ett skrivbord i alla fall.

Vad är du idag?
En trettonårig, gitarrälskande skriv- och läsnörd som går i åttan i ett fasansfullt land som går under namnet Sverige. Med en svaghet för bra musik, godis och deckare.

Vart vill du helst resa?
LÄTT. Nya Zeeland! Länge leve Sagan om Ringen! Japan skulle ju vara trevligt, men så långt bort D: (och det är ju inte Nya Zeeland...). Paris- helst inte. Hart vart där flera gånger och stället är en aning överskattat. Hmm, något ställe i England jag inte vart i då. Jo, Skottland eller Irland skulle jag gärna vilja åka till! Det var väl det.

Var ser du dig själv om fem år?
Om fem år är jag arton, nästan nitton år och är antagligen på jorden-runt resa eller som en fattig student på något universitet i Oxford. Varför hoppas på lite när man kan hoppas på mycket? Förhoppningsvis kommer mina betyg vara Makalösa på hög nivå, så jag kan bli, vad det nu är jag vill bli, i framtiden. För att vara lite mer realistiska slutar jag väl på ett universitet i typ Borås.

Rött eller vitt?
Rött.

Sommar eller vinter?
SOMMAR D: Jag lider i det här landet. Det är APRIL och fortfarande snö D: Jag gillar ju det mysiga med vintern och julen, men jag gillar inte all denna snö. Och på sommarn kan man käka glass, bada, åka på semester (sommarlov :D) till något coolt ställe och gå på långa promenader i den fina naturen, vilket inte är lika kul när fryser sönder hela tiden.


Skog eller hav?
Oj, det var en svår fråga. När jag bodde i Lux så såg man löjligt lite av havet, för det fanns inget, bara några äckliga pooler, så jag har väl vant av mig med extasen att komma till havet. Skogen däremot, älskar jag. Så många roliga grejer man kan se, höra, göra. Det är så fin stämning där, ibland, när den inte är full med galna turister eller scouter. Men jag gillar ändå verkligen hav, så det var en jämn match.

 

Vad gör dig ledsen?

Herregud, jag orkar inte gå igenom alla slags förtryck, hemskheter och sjukdomar som finns i världen. Snälla, inte på en tisdag. Ring mig på en lördag så kanske jag är lite piggare. Så jag tar några som inte är HELT självklara. 

När böcker/filmer är sorgliga på någon punkt.

När någon av mina grejer kraschar, typ min dator.

När jag tappar bort något fint, typ min klocka.

När jag lyssnar på en sång som är för fin för att finnas.

När jag glömt vattna min växt..:´(

Vad är det bästa du vet?
Musik, böcker, spela gitarr, rita serier, när min favoritkaraktär får ett lyckligt slut, engelska deckare, rita porträtt, hattar, mina kompisar, choklad, film, färger, serier i allmänhet, målningar, fin natur, dans, när någon ger mig beröm, hoppa runt hysteriskt, skratta så hårt att man inte kan sluta och alla tror man är sinnessjuk, te, m.m.

Jag håller med Elisabeth och säger att ni som inte fått någon nominering än kan sno en av mig, och att ni kan känna att ni HELT KLART förtjänar den, för ni är awesome :D

Howl's Moving Castle

(Jag har så himla många recensioner att skriva nu, så jag ska bara göra det enkelt för mig och kopiera handlingen från goodreads eller någon annanstans på de kommande recensionerna, okej?)

Av Diana Wynne Jones
Titel: Howl's Moving Castle
Serie: Howl's Moving Castle #1
Sidor: 329
Utgiven: 1986
Förlag: HarperCollins
Första meningen: In the land of Ingary, where such things as seven-league boots and cloaks of invisibility really exists, it is quite a misfortune to be born the eldest of three.

(Handling kopierat från goodreads)

Sophie lived in the town of Market Chipping, which was in Ingary, a land in which anything could happen, and often did - especially when the Witch of the Waste got her dander up. Which was often.

As her younger sisters set out to seek their fortunes, Sophie stayed in her father's hat shop. Which proved most unadventurous, until the Witch of the Waste came in to buy a bonnet, but was not pleased. Which is why she turned Sophie into an old lady. Which was spiteful witchery.

Now Sophie must seek her own fortune. Which means striking a bargain with the lecherous Wizard Howl. Which means entering his ever-moving castle, taming a blue fire-demon, and meeting the Witch of the Waste head-on. Which was more than Sophie bargained for....
_______________________________________________________________________________

Ni som sett filmen vet hur himla awesome den är, så då är det nästan svårt att tro att boken skulle vara ens i närheten av bokens awesomeness. Jag brukar försöka undvika att se filmen innan boken, eftersom man nästan alltid bara ser bilden av filmen i huvudet när man läser boken, och inte kan skaffa en egen uppfattning kring boken. Men så blir det INTE om man läser boken. För boken är, på något mystiskt sätt, lite BÄTTRE än filmen!

Jag älskar Sophies berättarröst och Dianas skrivsätt. Den påminner lite om The Princess Bride, samma mysighet och humor. Och eftersom The Princess Bride var ett mästerverk så kan jag bara säga att, ja, det är den här boken också.
En stor skillnad mellan boken och filmen är att Sophie inte börjar gilla Howl förrän efter en rätt så lång tid. Hon tycker däremot att han är asjobbig och barnslig, och han tycker hon är irriterande och ivägen. Det här var bara en av de stora skillnaderna som finns mellan filmen och boken, här är några:

I boken är det inte ens ett krig. I filmen är det ju värsta världskriget, vilket en stor del av berättelsen cirklar runt, men i boken är det ingenting sånt.

I boken är inte Ödehäxan riktigt som i filmen (vill helst inte spoilra filmen). Hon är bara väldigt elak.

I boken spelar Sophies systrar (i filmen har hon bara en, i boken två) mycket större roller, och är faktiskt med ganska mycket.

I filmen framstår Howl som en orolig själ med ett stort monster inom sig, i boken är han bara en dramatisk, gnällig snubbe.

I filmen framstår Sophie som värsta Benjamin Button, det gör hon inte i boken.

OCH, en väldigt viktig sak som jag tycker de borde haft med i filmen, var att Howl egentligen skulle komma från "vår" värld, från Wales, till och med. Det är dit den "svarta" dörren leder till, och det är en sak jag tycker var väldigt intressant med boken.

Calcifer är lika underbar som i filmen, utan honom vore boken inte alls lika bra. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla en demon så mycket. Slutet tyckte jag däremot kom lite för snabbt, det var som om allt hände på de två sista sidorna. Det kändes lite hastigt nerskrivet, så när man var klar så var man liksom "Va? Är den slut?".

Jag skulle kunna ha skrivit mer, men jag är så trött. Jag ska absolut läsa de två andra böckerna, enligt Vera var tvåan också läsvärd den med, så det ska bli roligt. Trots en del olikheter mellan boken och filmen är jag säker på att de som älskat filmen kommer älska boken. Den är ÄNNU bättre än boken, och man får mer insikt i Sophies karaktär och man börjar älska henne ännu mer. Alla karaktärer är som regnbågar, otroligt färgstarka och roliga, och själva idén är bara helt fantastisk.


Mest intressanta karaktär: Sophie
Citat värda att skriva ner:

Go to bed, you fool," Calcifer said sleepily. "You're drunk."
"Who, me?" said Howl. "I assure you, my friends, I am cone sold stober." He got up and stalked upstairs, feeling for the wall as if he thought it might escape him unless he kept in touch with it. His bedroom door did escape him.

Jag är TILLBAKA

Och det var INTE kul i Amsterdam ska jag säga. För det var SVINKALLT.

Okej, det var inte snö som det här Nordpolen-landet (VARFÖR flyttade jag hit? Jag tar livet av mig på det här sättet D:)

Skojar bara, det var askul, bortsett från pissvädret och att flera museum som skulle ha öppnat var stängda.

Och så CYKLAR tydligen alla i Amsterdam. Om jag skulle räkna upp hur många gånger jag vart nära att bli påkörd av en galen cyklist så skulle det ta forever.

MEN, vet ni vad? Jag hittade två superbra bokhandlar.

De hade de originella namnen "The English Bookstore" och "The American Bookstore".

Och, wow, när jag gick i den amerikanska var det som att träda in i himlen. Snyggaste bokhandeln någonsin, den var t.o.m. bättre än Science Fiction-bokhandeln!

Och jag kunde inte låta bli att köpa lite böcker. Okej, ganska många, för att vara exakt. Det blev inte mindre än 5 böcker på den amerikanska och 6 på den engelska. Men jag orkar inte visa alla, så det blir endast de jag köpte på den amerikanska. Varsågod:

 

Kan ni FATTA hur glad jag är? Jag har första delen i Gail Carrigers nya serie! (recension på den kommer väl snart) Jag har sista delen i The Infernal Devices! Jag har en bok av TIM BURTON. Jag har en fortsättning på Howl's Moving Castle!

Hallelujah!

För att fira måste jag bara visa några av de fantastiska bilder som finns i boken av Tim Burton:

 

Och vad upptäcker jag när jag kommer hem? Jag har blivit nominerad till Liebster Blog Award! TVÅ gånger.

Tack snälla söta Alba och Liv :D Gud vad jag är glad. Woohoo.

Jag ska svara på frågorna och nominera några egna, men jag ska göra det senare. För jag har FEM recensioner att skriva, dessa:

• Howl's Moving Castle
• Across the Universe
• Insurgent
• The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
• Etiquette & Espionage

De kommer förhoppningsvis upp inom en snar framtid! Ha det bra!

 

P.S. Har ni sett den nya CoB-trailern? SÅ BRA, men varför var bara Magnus med en gång? D:

 

Jag ska till Amsterdam!!

Yes, och jag kommer först hem på torsdag. Jag ville helst hinna göra recension på The Host (filmen, alltså) och Howl's moving castle (boken) innan jag åker, men jag kommer inte hinna det. Och jag LOVAR, att från och med nu ska jag bli lite aktivare, för jag har inte bloggat särskilt aktivt på ett tag nu, förlåt...
I alla fall, GLAD PÅSK XD

Ett episkt slut på en episk serie- Timeless

Av Gail Carriger
Titel: Timeless
Serie: The Parasol Protectorate #5
Sidor: 386
Utgiven: 2012
Förlag: Orbit
Första meningen: I said no such thing." grumblwd Lord Maccon, allowing himself, begrudgingly, to be trussed in a new evening jacket.

Kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Alexia lever ett väldigt trevligt liv i London med sin man, eftersom de varit tvungna att flytta tillsammans med hela flocken till London på grund av att Woolsey nu för tiden är helt upptaget av vampyrer (helt deras eget fel). Alexia och Conalls dotter, Prudence, trivs med att ha Lord Akeldama som styvfar även om det kan innebära vissa katastrofer då och då. Det är inte lätt att ha en dotter som stjäl skinnet av folk (inte helt bokstavligt) så fort hon rör vid dem. Vilket innebär ett problem eftersom Prudence inte kan komma i kontakt med sin far efter solen gått ner eftersom hon då förvandlas till en liten vargunge och Conall blir en vanlig dödlig, samma problem är det med Lord Akeldama fast hela tiden.
Livet går vidare som vanligt, hur vanligt det nu kan bli i Alexias tillstånd, ända tills en rad av händelser förändrar allting abrupt. För det första kommer Sidheag Kingair, alfa för Kingair-flocken i Skottland (Conalls barnbarnsbarnbarns..(etc)) med underliga nyheter. Hennes Beta Dubh skickades iväg till Egypten för att utreda en sak angående en mumie, och är nu spårlöst försvunnen.
Och inte nog med det så dyker Countess Nadasdy upp och berättar att vampyrdrottningen för vampyrgruppen i Alexandria, Egypten, befaller Alexia att komma dit tillsammans med Prudence.
Alexia har inte precis något val i sammanhanget, men aldrig i livet att hon tänker resa ensam. Tillsammans med henne och Prudence följer såklart Lord Maccon med, och
så Alexias typ-vän Madame Lefoux. Och så såklart Alexias ständiga följeslagare och vän Ivy Hisselpenny, ackompanjerad av sin man, sina tvillingar och deras teatersällskap.
Det blir en rätt kaotisk resa, men under tiden gör de en hel del upptäckter. Saker som har att göra med underlig pest som tyckts ha sträckt sig ut över ett större område än tidigare, och såklart något som har att göra med något Alexias klantiga far gjorde i sin ungdom. Om det är något Alexia inte kan motstå så är det ett mysterium, även om det kan innebära fara för alla inblandade, och framför allt, hon själv.
___________________________________________________________________________

Ni vet det där ögonblicket när man inser att man just läst sista boken på en serie man älskar? Jag gråter inombords D: Ungefär.

Jag hade rätt så höga förväntningar på boken, sista boken är nästan viktigast. Det är då alla lösa trådar ska lösas upp, då man hoppas på att ens favoritkaraktärer får ett lyckligt slut eller åtminstone överlever. Och jag vet inte om det bara är jag men boken fyllde verkligen upp mina förväntningar. Jag tyckte den var så. Himla. Bra.

Om det är något jag ska klaga på är det väl att den gick lite seg början. Visst var det roligt när de jagade Prudence omkring och hälsade på Nadasdy, men tempot var ändå lite segt. Det kan ju ha varit eftersom jag började läsa den direkt efter Heartless men sen kom fram till att jag ville vänta lite med den, dessutom orkar man inte läsa tre böcker i en serie på raken.
Men när Alexia åkte med allihopa till Egypten flöt tempot på igen. Jag älskar Ivy, och att se henne som dominerande tvåbarnsmamma ombord på en båt till Egypten är något man inte kan missa.

En sak jag blev glad över var att de ofta bytta mellan Alexias PoV till Biffys, där han är i London. Aw, jag har älskat Biffy ända sen trean då han började komma med lite mer, och jag älskar att läsa hans delar. Bytet mellan de två PoV går väldigt smidigt, och det är inte så att det alltid slutar med en cliffhanger, men det händer i alla fall något som får en att vilja fortsätta läsa.

STOR SPOILERVARNING: Vad det bara jag som faktiskt trodde att Conall dog? Jag grät nästan, snacka om att verkligen vara inne i boken. Det kändes så verkligt, och när jag tänkte efter så lät det dessutom som en sak Carriger skulle kunna utsätta sina läsare för. Det har dött så himla lite folk i berättelsen, när man tänker efter, och jag trodde VERKLIGEN att han var död. Ingen skulle väl egentligen överleva det där?

Jag älskade slutet. Man blev matad med ledtrådar lite då och då som man hade en aning om hur det hela skulle sluta. Men jag blev ändå rätt förvånad och överraskad. Slutet var en salig blandning, inte för lyckligt men inte för tragiskt. Carriger lämnade ändå berättelsen rätt så öppen, ingen epilog eller sånt där hon skrev typ "då levde de lyckliga i alla sina dagar" eller skrev hur livet flöt på efter Timeless. Det finns så många saker jag vill skriva om, men det innebär kopiöst mycket spoilers, så nej.

Jag är inte säker, jag kan ha fel, jag har så dålig koll, men jag har för mig att Carriger sagt någonting om att skriva ännu en serie som typ ska handla om Prudence? Om hon gör det tänker jag absolut läsa den, och jag hoppas verkligen att den blir lika bra som denna. Det är alltid sorgligt när man läst ut en så bra serie, jag kommer sakna alla karaktärer, humorn, berättarsättet och 1800-tals miljön, men jag kan alltid läsa om dem, vilket jag är säker på att jag kommer göra flera gånger. Enligt mig var Timeless en värdig avslutning på serien och varenda sekund jag läste njöt jag av. Den var otroligt spännande hela tiden

Citat:
"I never gossip. I observe. And then relay my observations to practically everyone."    

Scotsmen, she had occasion to observe, often did have nice knees. Perhaps that was why they insisted upon kilts          

Nya böcker och lite annat smått och gott.

Ahaha, det var längesen jag fick ett bokpaket, gud vad roligt.
Det kanske bara är jag, men jag har inget stort behov av att hela tiden köpa böcker som är splitternya eller just de böckerna som fått bäst betyg.

Eller, tja, det påverkar ju en hel del, men ändå, jag gillar att skapa en egen uppfattning.

Men det finns massor med böcker jag älskar som ingen läser "nu för tiden" för att de skrev för 50+ år sen. Som alla hundra klassiker Jag är rentav chockad när jag frågade de i min klass och flera INTE VISSTE VEM VARKEN JANE EYRE ELLER SHERLOCK HOLMES var. Allvarligt, det är ju fan basics. Åtminstone Sherlock Holmes, det är ju som att känna till Peter Pan. What is the world coming to? D:

Eller deckare, det känns som jag nästan aldrig sett recensioner på deckare. Typ Agatha Christie. Hur kan man ens ÖVERLEVA utan Poirot och Miss Marple? Eller typ Reginald Hill och hundra andra.

Okej, tillbaka till bokpaketet. Jag vet, en av böckerna är faktiskt relativt ny, men jag kunde inte låta bli. Här är de alltså:

Across the Universe av Beth Revis

 

The Great Dune Triology av Frank Herbet

För er som inte vet så är det här en science-fiction triologi, typ Star Wars, fast böcker. De är ganska gamla, men pappa sa att de var ett måste för att han gillade dem i sin ungdom.

Det syns inte, men den här boken är GIGANTISK och lika tjock som typ tre game of thrones böcker (okej, jag överdriver lite).

 

Howl's Moving Castle av Diana Wynne Jones

Har ni sett Hayao Miyazakis genialiska filmatisering (på svenska: Det levande slottet) så känner ni till den här boken. Vill SÅ gärna läsa den, så fort jag är klar med Heartless. Enligt Vera som läser den just nu liknar skrivsättet lite som The Princess Bride som jag älskade, så jag har ganska höga förväntningar.

SE FILMEN

Darkside

Av Tom Becker
Titel: Darkside
Serie: Darkside #1
Sidor: 233
Utgiven: 2007
Förlag: B Wahlströms
Första meningen: Ricky Thomas önskade att han stannat kvar i sängen.

Jonathan bor i ett relativt ensamt hus i London. Hans pappa håller sig ofta i sitt arbetsrum, och får då och då attacker som tvingar honom att stanna på sjukhus, för det mesta i flera veckor. Så Jonathan har lärt sig att klara sig ensam, han springer hellre på gatorna än är i skolan. Och just under en sån dag, då han egentligen borde vara i skolan, så upptäcker han att han är förföljd. Av en kvinna som heter Marianne vars hår alltid tycks byta färg, och hennes två medhjälpare, varav en är en smal skräckinjagande jätte och den andra är en liten hoppande dvärg.
Utan att själv förstå det dras Jonathan in i en helt annan värld. När han passar på att rota igenom sin pappas grejer upptäcker han något ställe som kallas "Darkside". Men vad som tycks vara rent strunt tycks vara lika verkligt som att solen går upp på morgonen.
Londons mörka spegelbild, en plats som ligger precis under London som ingen lyckas hitta. En plats utan regler, där folk blir mördade mitt på gatorna utan att någon bryr sig. En plats i 1800-tals stil där alla världens värsta skurkar bor.
Väl i Darkside får han tag i privatdetektiven Carnegie, en skum typ men som ändå verkar helt okej jämfört med alla andra galningar i Darkside. Tillsammans försöker de komma på de mörka hemligheterna kring Jonathans far och försvunna mamma, som tydligen har något med Darkside att göra. Men det finns vissa i Darkside man inte vill komma på kant med. Jonathan har redan skaffat sig ett dussin mäktiga fiender som inte skulle blinka om de var tvungna att döda honom. Och det absolut värsta stället att vara på i den situationen är tyvärr just där han är- Darkside, platsen där mardrömmar blir till verklighet.
______________________________________________________________________________

Dun dun DUN *dramatisk musik* Jag kan inte fatta att det inte gjorts en film av den här. Den skulle vara sån himla bra. 1800-tals stil och bra skådespelare + den underbara storyn. Vad kan slå fel? Jag vet att den här boken egentligen räknas mer som en Middlegrade book, men det är faktiskt bevisat att i 99% av fallen är de SUPERBRA (och har mycket snyggare omslag). Jag tyckte det absolut var dags för en omläsning, eftersom det är en bok som jag verkligen gillade.

Okej, jag vet, Darkside är en hemsk plats där folk mördas/mosas eller blir uppätna jämt och ständigt, men ändå kan jag inte låta bli att önska att jag kunde vara där XD Det skulle vara så häftigt. Det är en sån underbar idé med ett ställe under London där massor med skurkar som var för farliga för att vara i "Lightside" hamnade. Och alla som lever där är alltså deras ättlingar. Speciellt älskar jag att deras "kung" är ättlingen till Jack Uppskäraren. Han borde kännas sig hedrad. Men hur vanliga människor lyckades bli vampyrer och varulvar (eller typ såna som Lucien...hjälp) under så kort tid är ett mysterium. Det verkar ju inte som om Darkside funnits särskilt länge, om Thomas Uppskäraren ska vara barnbarn till Jack Uppskäraren. Men det måste väl varit på 1800-talet, så de kanske är därför de stannat kvar i själva stilen. Inte vet jag.

Sen måste jag bara kommentera Carnegies awesomeness. Han är så underbar på ett skruttigt och vilddjurs-aktigt sätt. Utan honom vore berättelsen inte i närheten av att vara så bra som den är. Han är så fantastisk som biperson!
Man märker att författaren sett allting framför sig när han skrev boken. Språket är väldigt enkelt och det är lätt att hänga med, inte allt för många lång komplicerade beskrivningar, lite som en (lång) beskrivning av en film. Det är väl det enda minus jag kan hitta.
Gillar faktiskt omslaget, bra gjort Sverige. Det ser sådär mysigt och mystiskt ut som det ska vara, dessutom är jag VÄLDIGT fäst vid illustrerade omslag som inte är foton.

Jag skulle önska att man får reda lite mer om vissa karaktärer, t.ex. Vendetta och Carnegie, deras bakgrunder och sånt. Okej, lite hyckleri här, jag HAR ju trots allt läst hela serien och vet vad som händer, men whatever.
Boken passar även för de som bara vill läsa YA-böcker. Den är rolig, det finns en hel del intressanta karaktärer, hela idén är helt fantastiskt, och man får inte tråkigt en enda gång.

Mest intressanta karaktär: Carnegie

Ingen vanlig idag inte!

 

Herregud, säger jag bara. Nu har jag haft den här eländiga bokbloggen i ett HELT JÄVLA ÅR, nästan svårt att tänka sig. Det har vart otroligt kul, jag har lärt känna MASSOR med helsköna bokbloggare, och läst ännu fler fantastiska böcker. Om jag inte hade börjat bokblogga hade jag antagligen inte ens börjat läsa på engelska, vilket jag är väldigt glad över att jag gjort. Framför allt vill jag tacka mina kompisar i Lux, Liv tillexempel, om hon inte startat en egen bokblogg hade jag antagligen inte ens kommit på tanken XD Jag har blivit lite som en ny, förhoppningsvis bättre, människa under tiden jag bloggat. Jag har gått igenom min första tonårskris, jag har flyttat till ett helt NYTT LAND (Sverige skrämmer skiten ur mig, ska ni veta)

Och för att fira bloggens ettårsdag, vad ska jag göra då? Jo, skriva tre försenade recensioner, ehe, och antagligen börja läsa Leviathan, äntligen.

För att fira ska jag göra en lista med de 15 bästa böckerna jag läst HELA det här året. Omläsningar räknas inte. Det var OTROLIGT svårt att göra den här listan, så svårt att välja bort en del av dem. Så om någon av era favoritböcker inte finns med så kanske det var precis så de inte kom med, inte vet jag.

Lägg speciellt märke till att det var totalt Omöjligt att bestämma de fem bästa, för att inte tala om den allra bästa. Så de på sista raden har inte egentligen någon riktig ordning, för alla var otroligt bra, så det var omöjligt att sätta dem i någon som helst slags ordning.

              15                            14                           13                            12                          11


               10                             9                              8                              7                            6


            5                              4                             3                              2                                1


Och eftersom det är en sån speciell dag idag så bjuder jag på ett musiktips:

Krigarhjärta

Av Henrik Larsson
Titel: Krigarhjärta
Serie: Blodsarvet #1
Del: 1
Sidor: 570
Utgiven: 2008
Förlag: Månpocket
Första meningen: De första, gripbara minnena jag har av mitt liv är bland de allra blodigaste.

Nioårige Erik har aldrig vart som de andra barnen. Han har alltid varit utanför, och ofta blivit tillsagd att hålla sig undan för att han "skrämde de andra barnen". Men hans liv tar en dramatisk vändning när ett söderländskt följe attackerar och bränner hela hans by. Och på något sätt, antagligen påverkad av chocken, så bestämmer sig Erik att han vill följa med dessa skumma söderländska typer. Och deras ledare, Tolke, verkar bli intresserad av Erik, och låter honom följa med.
Det är en lång resa mellan Nordland och Söderland, speciellt påfrestande som inte är van vid klimatet där. Men Erik blir förvånansvärt väl behandlad jämnfört med andra fångar i följet. På vägen möter han bland annat Vanja Ossiandotter, den antagligen snyggaste tjejen han någonsin sett. Tyvärr också hennes bror Karl, som inte bara är hemsk och sadistisk, utan dessutom skjuter bort halva Eriks öra. På det sättet svär Erik på att han en dag ska döda honom, trots att han bara är nio år.
Och även om Erik behandlats annorlunda är han fortfarande en fånge, och förs som slav till stenbrottet i Stensala. Där ska han "kånka" som det kallas ända tills han stupar. Åren går, och Erik blir starkare och starkare, och får dessutom en bästa vän, tjejtjusaren Loke. Men Erik har inga som helst planer på att stanna i stenbrottet i hela sitt liv. Hela sitt liv har han känt på sig att han varit något mer än en vanlig bondpojke. Men han minns ingenting från att Tolke och hans män förde bort honom, det är bara en massa suddiga minnen. Och de måste funnits någon anledning till att hans fostermor hellre offrade sitt liv än berättade sanningen om Eriks ursprung. Han är inte bara mycket längre än en ovanligt lång nordman, men var kommer han från i så fall? Vad han än är så har ödet i alla fall något mycket större i beredskap än att han ska bära sten resten av sitt liv.
______________________________________________________________________________

Efter cirka fyra års mellanrum tyckte jag att det var dags för en liten omläsning, speciellt nu när den tredje och avslutande delen ÄNTLIGEN kommit ut. Den har suttit länge orörd i bokhyllan och borrat hål i nacken på mig. Och när jag läser den förvånas jag över hur OTROLIGT bra den är (och sen är jag också liiite stolt över att jag läste den här boken när jag var så liten XD)

Det är helt otroligt hur världen plötsligt känns mindre viktigare när man läser den här boken. Den påminner lite om Game of Thrones, själva känslan och berättelsetypen. Fast med en aning färre huvudpersoner. Det verkar vara en rätt så stor värld, för jag vägrar tro att det inte finns något bortom Söderland och Nordland, vilket är de enda länderna som nämns, utom Isöarna, då. Jag var först lite besviken när jag läste den första gången för att den kändes väldigt...tja, svensk (ugh) Väldigt viking-aktig. Jag brukar inte gilla den nordiska andan i böcker, men i den här boken passade det perfekt. Söderland kompenserade Nordland så himla bra.

Okej, karaktärerna. Erik tyckte jag väldigt mycket om, men han är VÄLDIGT björnaktig, stor och stark (och lite korkad XD). Men jag gillade honom mer och mer (eller snarare, det gick lite upp och ner, vissa ögonblick blev jag sur på honom). Eftersom boken är så lång, och man får se honom växa upp, så börjar man bli så van vid honom att det känns som om man känt honom hela livet.
Och Loke, kära kära Loke, gud vad jag älskar honom. Så intressant karaktär. Det är sån bra idé med det döda ögat och allt det där. Tycker så otroligt synd om honom ibland (speciellt under tvåan). Och så är det så sorgligt att tänka på hur han är i början av Krigarhjärta. Han är så munter och bekymmerslös, men sen när man får reda på att han har ett dött öga så blir han bara bittrare och bittrare, och är sällan särskilt glad igen.

För att inte tala om Tolke. Hur tragisk kan man bli? Det är nästan löjligt. Han blir bara konstigare och konstigare. Han börjar skrämma mig...Är det möjligt för en människa att ändra sig så mycket D:
Vanja är otroligt söt, och cool, och motsatsen till en svag jungfru som behöver räddas hela tiden. Hon är så stark och modig, och så snäll.
Att ha en sinnesjuk sadist som skurk kanske inte är mitt favoritval (påminner mig om Jeoffrey, yuck).

När jag tänker efter så är de nästan över hälften av boken i Stensala som slavar, och det är underligt hur fort tiden tycks gå. Man har aldrig tråkigt, och språket är relativt enkelt och fylld av underbara beskrivningar. Rekommenderas för de som gillar Game of Thrones-liknande böcker, som tycks svälja en med hull och hår. Jag ska läsa del två, men första vill jag bara läsa om Darkside-serien (recension på de två första böckerna kommer snart).
LÄS!

Andra delar i serien:

Divergent

JAG VET, hur försenad recension som helst, döda mig inte.
Av Veronica Roth
Titel: Divergent
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 487
Utgiven: 2011
Förlag: Katherine Tegen Books
Första meningen: There is one mirror in my house

Världen Beatrice lever i är rätt så skum, i någon rätt så avlägsen framtid, där allt är uppdelat i fem olika falanger (vi använder det asroliga svenska ordet som finns i den översatta upplagan, för att det låter så roligt XD). Alla människor växer upp i olika falanger, Beatrice tillexempel har vuxit upp med sina föräldrar och sin bror i Abnegation, som är den falang där alla godhjärtade som BARA tänker på andra finns. Sen när man har fyllt sexton, på den stora ceremonin, så ska man välja den falang man ska tränas och leva hela sitt liv i. Och nästan alltid så väljer man den falang man vuxit upp i. Men Beatrice känner sig lite osäker. Hon känner sig inte lika "god" som hon borde göra.
Men tillslut kommer dagen då man ska genomgå det speciella testet där man går igenom ett slags prov för att se vilken falang man ska passa i. Tyvärr går allt inte riktigt som planerat. Beatrice får ett rätt så oväntat resultat. Hon passar som väntat i Abnegation. Men också i Dauntless (de modiga) och Eurudite (de smarta). Hon får veta av personen som håller just hennes test, Tori, att hon är Divergent, alltså en sån person som passar i flera falanger.Och att det är extremt farligt och att hon aldrig får berätta för någon annan.
Sen är dagen hon ska välja falang äntligen här. Och Beatrice gör ett val som förvånar alla, till och med henne själv. Hon väljer till allas förvåning Dauntless, ett val som förändrar hennes liv totalt. Hon byter namn till Tris, skaffar en tatuering och hoppar ner från ett tak, vilket är ungefär vad man gör hos Dauntless. Hon får nu börja med en stenhård träning. Allt hänger på att hon satsar allt, annars riskerar hon att bli en av de falanglösa, som alla hatar och som lever på vad de kan hitta på gatorna. Tris får för en gångs skull vänner, och träffar den mystiske tränaren Four. Men något skumt ligger i luften, det bästa vore nog att ligga lågt och hålla tyst, men ibland får man faktiskt riskera vissa saker för de man älskar.
_____________________________________________________________________________

Jaha. Nu har jag ÄNTLIGEN läst den boken, som alla andra har läst utom jag *stolt*. Gud vad jag känner mig bildad nu.
Jag hade rätt så höga förväntningar, eftersom den verkade vara som en blandning mellan Hungerspelen och Delirium. Jag började läsa Delirium för ett tag sen, men då blev det min födelsedag, så då kunde jag inte låta bli att läsa de underbara böckerna jag fick som födelsedagspaket. Jag gillade den inte så mycket, men tja, det är ju inte Delirium boken är på.

I början verkade den lite sådär, lite för lik Delirium, och så verkade verkligen de där Abnegation-typerna otroligt frustrerande, inte undra på att Tris ville dra därifrån. Jag har alltid hatat goda människor, yuck.
Och allvarligt, på vilket sätt är det MODIGT att hoppa av från ett rullande tåg till ett hustak, det är ju bara korkat. Och att ALLTID tala sanning....D: Hjälp. Vad hemskt det skulle vara. Och de smarta (Eurudite) visade sig vara de elakaste, så var skulle jag passa in i D:? Amity? Nja, gå omkring och plocka äpplen och leva i love, peace and understanding hela livet är inte precis mitt val av livsstil, vad händer om man vill ge någon ett gott välförtjänt kokt stryk då?

Men sen när hon valt Dauntless och mött Will och Christina och FOUR (framför allt) så blev allting så himla awesome att jag aldrig ville sluta utan bara ville äta upp boken. Allvarligt, Four är nog en av de coolaste manliga karaktärerna NÅGONSIN. Han är mystisk, ascool, rolig och bäst. Och Christina som är om möjligt ännu coolare. Och Will som är så underbart söt. Jag har fortfarande svårt att smälta att den där hemska Peter faktisk var så himla hemskt som han faktiskt var, han är ju helt omänsklig, för att inte tala om Eric. Okej, Peter är ioförsig mer sadistisk, så han är värst.

Dauntless-lägret påminner mig lite om Camp Half Blood från Percy Jackson, de tränar från morgon till kväll, och har dessutom en sån där skojig flaggtävling. Och även om jag kanske inte är så förtjust i någon av falangerna, så älskar jag världen Veronica Roth skapat. Så fantastisk och trovärdig (typ). Okej, jag undrar verkligen vad som finns bortom hela det här samhället, eller är det HELA världen? Det har jag svårt att tro, men det förklarars nog i senare böcker.

Och Tris. Bästa. Berättarrösten. Någonsin, nästan. Hon känns så mänsklig och det är lätt att känna igen sig i henne. En bok utan en enda "normal" karaktär är inte rolig, det är ju meningen att läsaren ska kunna koppla sig till en av karaktärerna, och jag är väldigt glad att det är Tris, för hon är så underbar att läsa om. Hon är inte god hela tiden, men ändå väldigt sympatisk. Hon är smart, ger kanske inte ett så jätte här-kommer-jag-och-hej-vad-jag-är-glad-intryck, men det hade nog inte vart så roligt. Och hon och Four passar så bra tillsammans.

Mitten av boken var alltså den bästa delen, det fanns många intressanta scener, och även om jag liksom kände på mig att det skulle bli ett ganska kaotiskt slut (typ världen går under) så kände man hur Veronica byggde på stämningen så...tja...(Karin vet inte riktigt vad hon ville komma med denna mening och kom därför inte på något bra sätt att avsluta den)
Och så kom jag dock till slutet. Okej, STOR spoilervarning: DOG WILL? D: Varför sköt hon inte bara honom i BENET eller något annat. Nej. Jag vägrar tro det. Will lever, punkt slut. Och jag tyckte det var lite synd att de olika falangerna hamnade i upplösningstillstånd redan i första boken, i Hungerspelen väntade de ju till alldeles i slutet av tvåan. Aja. Slut på SPOILER

Slutsats: Lätt att komma in i, underbar berättarröst, fantastisk värld, underbara bikaraktärer, älskar språket men dock så levde slutet inte upp till mina förväntningar vilket var väldigt synd eftersom det är en viktig del av boken.

City of Bones kommer på svenska!

Okej, jag vet inte om jag är helt efter nu, och om alla i hela världen vet detta utom jag, men i alla fall. En i klassen informerade mig. Jo, CITY OF BONES KOMMER PÅ SVENSKA :D Ja, jag har redan läst serien på engelska, men det är ändå roligt att den ÄNTLIGEN kommer på svenska. Det är väl egentligen väntat eftersom filmen kommer i Augusti, så får de mer biobesökare om alla läst boken.

Så här ser alltså den svenska versionen ut. De har behållit det snygga originalomslaget, vilket var vad jag väntade mig. Och heter alltså "Stad av Skuggor", fråga mig inte varför. Varför "Stad av Ben" inte var tillräckligt bra är ett mysterium för mig. Det andra låter väl bättre, antar jag. En sak som däremot är ännu konstigare är att de behåller namnet "The Mortal Instruments" på serien. Vadå, ska de kalla dem "The Mortal Instruments" i hela boken? Det kommer ju se askonstigt ut. City of Ashes ska ges ut på svenska i höst, och City of Glass våren 2014. De kommer heta, som förväntat "Stad av Aska" och "Stad av Glas". Stad av Skuggor går att köpa på Bokus den 5 Juni i år, vilket är ungefär två månader innan biopremiären.

Anna klädd i blod

Av Kendare Blake
Titel: Anna Klädd i Blod
Original Titel: Anna Dressed in Blood
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 282
Utgiven: 2011
Förlag: Fenix
Första meningen: Det flottiga, bakåtstrukna håret är dödsavslöjande - och då skojar jag inte.

Cas är en spökjägare vars jobb är att hitta spöken som hemsöker och dödar folk, och döda dem. Trodde ni kanske de var genomskinliga så man inte kunde röra dem? Pfft, då trodde ni fel. På utsidan kan han verka som en rätt normal tonåring, men han stannar aldrig tillräckligt länge på ett ställe för att hinna få några vänner. Hela hans liv har egentligen gått ut på att hämnas sin far, som också var en spökjägare, men som blev dödad på ett rätt otrevligt sätt av ett rätt så otrevligt spöke.
Och nu har Cas kommit för att döda Henne. Anna. Anna klädd i blod. Som slitit alla som hon fått tag i stycken och som har en fruktansvärd historia bakom sig som ingen vet om. Om han klarar henne så vet han att han är redo att möta spöket som dödade hans far (att han inte har någon aning om var det spöket är någonstans är ett senare problem).
Men Anna är starkare än vad han trott. Mycket starkare. Kanske till och med för stark?
Och dessutom får Cas några vänner, som han faktiskt kan lita på. Han kanske inte ens vill flytta igen. Allt hänger på om Anna dödar honom eller om han dödar henne.
Och, dessutom, av någon helkonstig anledning, så väljer Anna att inte döda honom när hon hade chansen. Frågan är bara varför.
______________________________________________________________________________

Ehehehe...jag har en pinsam sak att avslöja. Jag har totalt undvikit att läsa recensioner på boken, jag har bara läst omdömet (som är det viktigaste) och jag hade inte ens läst baksidan på boken (eller jag hade gjort det, men inte särskilt noggrant tydligen), men var det bara jag som var helt bombsäker på att Cas var en tjej? D:
Jag fattade det inte ens förrän efter typ tio sidor. Eller, efter tio sidor började jag misstänka att något var mysko, och vi sida femton blev jag säker. Ingen tjej kan heta Theseus Cassio.

Och när jag fick veta att Cas var en kille (*mindblow*) blev plötsligt historien mycket intressantare. För det första älskar jag hans berättarröst. Den låter så fin och äkta. Låter som en typ jag skulle kunna lite på utan att blinka. Dessutom så älskar jag hans relation med sin mamma. Det är ärligt talat inte ofta man ser en kille som bor ensam med sin mamma, alla andra möjliga kombinationer, men just son och mor brukar vara ovanlig.

Och relationen mellan Cas och Anna är ju bara för underbar. Från början tyckte jag bara hon var ett monster, och jag trodde att hon var helt ond igenom och att hela boken skulle gå ut på att hitta något hemskt sätt att döda henne på. Men sen när jag fattade att hon faktiskt hade känslor, så blev det hela om möjligt ÄNNU mer intressantare. Alltså, boken bara steg och steg i mina ögon. Slutet var en riktig nagelbitare, man kunde inte sluta läsa. Och jag ville inte att den skulle ta slut D:

Men den är egentligen rätt så hemsk. Jag tänkte inte så mycket på det, men allvarligt, folk blir slitna i stycken. Om den här blir en film kommer jag blunda hela tiden (skojar bara, men jag kommer antagligen spy upp mina inälvor). Författaren kunde gjort lik-scenerna läskigare än vad de var. I slutet blev den lite så där härligt creepy så som jag ville att den skulle vara. Men den kunde gott fått vara det under hela boken. Den var inte tillräckligt läskig, helt enkelt. Jag vet att det egentligen inte är en skräckhistoria, men i alla fall, JAG var sugen på att läsa något läskigt.

Men boken var verkligen bra. Jag blev imponerad, den var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara (kan ha varit för att jag trodde huvudpersonen var en tjej *klantig*) och språket var mysigt och spännande, och man var som i en speciell stämning under hela boken. Jag skulle rekommendera den till de som letar efter en välskriven, lite creepy och otroligt spännande bok om spöken, spökjägare, och annat.

Minnesvärda citat:

"Land of the Dead? Är det sånt du drömmer om?" frågade hon. "Killen som jobbar med att döda spöken."
"Nej, Jag drömmer om pingviner som bygger broar. Fråga mig inte varför."

"Ditt svin - du har ätit upp min katt!"

Nightshade

Av Andrea Cremer
Titel: Nightshade
Del: 1
Serie: JA. Men namnet har jag ingen aning om.
Sidor: 452
Utgiven: 2007
Förlag: speak
Första meningen: I'd always welcomed war, but in battle my passion rose unbidden.

Calla Nightshade har alltid vetat vad hennes liv gått ut på. Eftersom hon är en varulv, och dessutom alfa, så får man liksom vänja sig vid att ens framtid bestäms innan ens födsel. Hennes liv är väl utstakat framför henne. Hon ska gifta sig med Ren, och de ska tillsammans för första gången på jättelänge bilda en ny flock. Innan var det bara Callas flock, Nightshade, och Rens flock, Bane, som fanns. Men det ska ändras. Men allt förändras helt när hon bestämmer sig för att rädda en stackars campare som anfalls av en björn. Vilket är totalt förbjudet. Och hon byter form framför honom. Och på det sättet ligger Calla riktigt illa ute. Men det blir värre. Calla var såklart säker på att hon aldrig skulle få se den där camparen igen. Men så börjar han plötsligt på samma skola som Calla. Hans namn är Shay, och är helt förståeligt lite förvirrad och har en del frågor att fråga Calla. Och Calla känner sig konstigt dragen till denna människopojke, vilket hon absolut inte borde. När de börjar träffas i smyg börjar Calla bli osäker på om allt hon levt och trott på i hela sitt liv bara varit den "rätta vägen", eller bara en bluff. Men vågor hon riskera allt, stå emot de som är starkare henne, dra in de hon älskar i knipa, och antagligen bli avrättad på kuppen?
____________________________________________________________________________

Jahapp. Detta är alltså den framröstade boken som ni ville ha recenserad. Wellwell, here it is.

Alltså, i början trodde jag faktiskt inte att den där camparen skulle komma med igen. När de bara sa "campare" tänket jag mer på en medelålders gubbe som bara var otroligt korkad. Men när de beskrev att han var otroligt snygg (fortfarande korkad), gick det upp ett ljus. Ah, det är en SÅN bok, tänkte jag. Jättesnygg, vad hade jag väntat mig.
Men efter ett tag började jag gilla den OTROLIGT mycket. Jag bara WOW vad Calla är cool, och hennes lillebror är ju bara så söt, och Ren är också cool han med, och ALLA andra är också coola, utom Shay såklart, för han är ju värsta stalkern, usch.

Ungefär så. Men allvarligt, jag älskade både Rens och Callas egna små "flockar" eller vad man ska kalla det.
Men. Sen. Så kom det dåliga. Shay kom med. Okej, alla Shay-fans, lägg ner yxorna, men jag gillade honom inte. Inte alls. Så tråkig karaktär, blä. Varför kan du inte bara vart nöjd med Ren, Calla D: Han var så mycket mer intressant. Och skärp dig, du kan inte vara ihop med två samtidigt, det är ju äckligt. Och så blev jag så himla störd på att han HELA tiden blev sur på att Calla och Ren var ihop, och tjatade hela tiden på att "amen, det är inte så farligt, varför gör du inte bara slut med honom och säger nej, vad är problemet?" Och det enda jag kunde se var en stor neongul skylt som hängde ovanför honom där det stod "KORKAD" med stora bokstäver.

Hoppas han dör. Eller förresten inte, då blir han värsta martyren, och det vore värre. Ren förtjänar i alla fall att bli lycklig, tycker jag.
Och när Calla och Shay var i grottan och blev anfallda, och Calla låg i underläge, vad hände? Jo, såklart, den store starke Shay kommer. Och jag tänkte "Om han räddar henne så slår jag boken i marken".
Så det enda jag klagar på är själva kärleken i historien. Och att Calla blir mindre cool med snygga killar i närheten som börjar på S.

Okej, till det bra. Språket är otroligt bra och lätt att komma in i, och även om jag först tyckte det var synd att det "bara" var varulvar med, så verkar det vara en ascool värld, och Andrea avslöjade alldeles lagom mycket, så jag kan längta till att få läsa lite mer om Searchers i Wolfsbane, vilket ska bli väldigt roligt. Och jag älskar Calla, eftersom hon är så stark och står för vad hon tycker, och klarar av att göra saker själv. Jag vill verkligen se mer av Callas flock, typ Ansel, Bryn och Mason. Och Ren. Så jag tänker absolut skaffa Wolfsbane, och hoppas på att Shay stiger lite i mina ögon.

Mest intressanta karaktären: Calla och Ren.

Tja, 100 år hit eller dit, vad spelar roll?

Ehum, nu ska jag ta upp ett väldigt seriöst ämne. Nämligen de snygga manliga huvudpersonerna i allehanda böcker. Det finns en hel del saker man kan klaga på. För det första:

Att alla ska vara så äckligt snygga

De är alltid otroligt snygga. Varför? Jo, fast alla människor fortfarande tjatar om att utseendet inte spelar någon roll, så gör det ändå det. Ta t.ex. The mortal instruments, Anna and the French Kiss eller Twilight som exempel. Om Jace, Edward och St Clair hade varit fula som stryk. Typ jättetjocka, inget hår, två tänder och alldeles för stora fötter, men ändå hade haft samma personlighet, vem hade gillat dem då? Vem hade ens velat läsa boken? Ni måste hålla med om att det finns en hel del sanning i det. Gah, det är så otroligt frustrerande, varför finns det inte mer Ringaren i Notre Dame historier? Men hallå, måste de alltid vara helt perfekta? Killen är alltid onaturligt sexig och snygg. Seriöst.

Det här mysko med åldersskillnader

Och nu måste jag nämna en sak som är ännu konstigare. Ni vet alla klassiker? Som Jane Austens Stolthet och Fördom, Förnuft och Känsla eller Emma? Eller som Charlotte Brontës Jane Eyre? Ålderskillnaden mellan tjejen och killen brukar var rätt så stor. Ta t.ex. Emma, där är det cirka 16 år mellan Emma och Mr Knightley. Och det första alla tänker är:

Yuck! 16 ÅR? Det är ju typ förbjudet, han är ju en pedofil, fyfan vad hemskt, Jane Austen är pervers, herregud.

Okej, jag vet att antagligen ingen tänker så hemska tankar, men det finns säkert någon. För det första var det helt normalt på den tiden att man gjorde så. Och för det andra, hur tänker ni egentligen D: Ta t.ex. The Mortal Instruments och Twilight som exempel! Mellan Alec och Magnus är det 800 (!) års skillnad, och mellan Bella och Edward ungefär 100. Men ingen verkar bry sig. Alla tycker bara de är söta och gulliga (med Alec och Magnus kan jag hålla med, bästa paret någonsin). Men om Edward och Magnus hade varit två asgamla gubbar som var helrynkiga som knappt kunde gå av reumatism, skulle man tyckt det var gulligt då då? Skulle inte tro det.

Och nu har vi inte ens börjat prata om tjejerna.

Ja, jättegulligt, eller hur?