Incarceron

Incarceron? Paradis? Du måste skämta.
Av Catherine Fisher

Titel: Incarceron

Serie: Japp, men inget speciellt namn, vad jag vet. Skumma-fängelse-serien, kanske?

Sidor: 442

Utgiven: 2007

Förlag: Firebird

Första meningen: Finn had been flung on his face and chained to the stone slabs of the transitway.

 

Finn kommer inte ihåg sin barndom, han bara vaknade upp i Incarceron för tre år sen, och varit tvungen att klära sig bäst han kunde. Han kommer inte ihåg någonting, och hela sitt liv har han bott i det massiva fängelset Incarceron, där invånarna bor i cellar eller bara ute i vildmarken. Och ingen har någonsin hittat någon väg ut. Flera tror inte ens att det finns något utanför Incarceron, att Incarceron är själva världen. Men Finn är inte en av dem. Han tror dessutom att han från början kommit Utifrån. Flera personer har hört talas om Incarcerons barn, som skapas nere i Incarcerons inre. En sån person tror de att Finn är, men det håller han inte med om. Han drömmer om att Rymma någongång, vilket kan bli lite svårt eftersom 1. Han har ingen aning om var utgången är. 2. Antagligen skulle bli stoppad av ledaren för den gruppen Finn tillhör, eller 2. Bli dödad av Incarceron som antagligen inte skulle bli så jätteförtjust om nån försökte rymma ifrån den.
Men under en räd hittar Finn en kristallnyckel, som ska hjälpa honom att Rymma.
Claudias far är väktaren av Incarceron. Själv har hon lärt sig ända från födseln att Incarceron är ett paradis, där allting är helt underbart, så som alla Utanför tror. Hon är tvungen att gifta sig med den jobbiga prinsen Caspar, fast hon egentligen var förlovad med hans halvbror som sen dog. Giles, som hon skulle gift sig med, föll av hästen och dog. Men Claudia tror inte att det var någon olycka, och hon tänker försöka bevisa det, allt för att inte gifta sig med Caspar. Själv hittar hon också en kristallnyckel när hon smyger in i sin pappas arbetsrum. Tack vare dessa två nycklar lyckas Claudia och Finn få kontakt med varandra.
Båda har numera samma mål, att få Finn ur fängelset, om nu det är möjligt. Och hur hittar man ett så gigantiskt fängelse som Incarceron, det borde väl inte vara så svårt att missa? Snart så börjar Claudia inse att det paradis hon hört talas om kanske egentligen är ett enda stort experiment som gått fruktansvärt fel.
________________________________________________________________________________

Jag måste bara säga att jag var VÄLDIGT förvirrad i början. Så om ni också gör det så behöver ni inte känna er helt bakom flötet eller dåliga på engelska. För det första så har jag fortfarande inte fattat vem Jormanric var, bortsett från att han typ var någon slags ledare för någon slags grupp (vad säger detta om mitt korttidsminne?). Sen fattade jag inte så mycket om själva fängelset heller, hur det såg ut och hur folk levde. Fanns det städer, eller var det fullt med celler, eller är det bokstavligt talat som en hel värld med städer, celler OCH vildmark där man kan gå omkring. Och så till råga på allt så kommer Claudia och bara "Hur kan man vilja rymma från en Perfekt Värld" till Finn, och då började undra om vi egentligen pratade om samma sak och om jag helt enkelt bara missuppfattat hela boken och kanske borde sätta mig i ett hörn och skämmas. Men sen klarnade allt. Lite. Jag förstod iallafall att när Claudia pratade om en "perfekt" värld så var det meningen att man skulle fatta (vilket jag inte gjorde) att alla Utanför fått lära sig att Inarceron är rena rama paradiset.

Ärligt talat så var den rätt så seg i början. Jag blev trött på i princip alla utom Jakob, man KAN inte bli sur på honom, han är nästan äckligt snäll. Jag blev trött på Claudia, Finn, Keiro, Claudias pappa, Gildas, Caspar, etc.
Usch, Caspar och drottningen påminner läskigt mycket om Cersei och Joffrey i A Game of Thrones. Läskigt. Fast som tur var, inte lika hemska. Det finns nog inte någon människa som kan vara lika vidrig som Joffrey. Men nu var det inte Game of Thrones vi skulle snacka om.
Iallafall, men efter kanske 100 sidor så började det likna något. Så fort jag fick reda på att (Spoiler) Giles antagligen inte var död (slut på spoiler) så var jag helt fast! Det var ju väldigt enkelt att (SPOILER) fatta att Finn var Giles, det tog cirka en halv sekund att lista ut, men det var ändå en intressant utveckling, jag hade egentligen aldrig tänkt tanken att han INTE varit död. (slut på spoiler)

Så om den känns seg i början så lovar jag att den blir bättre senare! Fast senare i boken återkom förvirringen när Finn och compani hamnar hos den där skumma typen, var de i himlen då? Typ Laputa XD Och jag blev ganska chockad när de kom med de där antydningarna att Claudia och Jakob...usch, säger jag bara, så orättvist, Jakob som inte skulle döda en mygga ens. Fick mig att hata Caspar ännu mer, men han känns bara väldigt patetisk, så han är nästan bara jobbig.

Började tycka om Keiro mer och mer. I början väntade jag bara på att han skulle förråda dem och vissa hur sopprotig (där lärde ni er ett nytt ord, grattis) han egentligen var, men när han inte gjorde det steg han i graderna, jag hoppas han får en egen berättarröst så småningom. Tänk om han och Attia får egna kapitel, det skulle vara roligt.
Varför blir jag alltid så fruktansvärt irriterad när någon författare får en sån unik idé (som att skriva om ett fängelse) som jag velat komma på? VARJE GÅNG säer jag för mig själv "jaha, men NU finns det allt inga mer unika grejer att skriva om" och så kommer det VARJE gång något nytt. Suck.

Favoritkaraktär: Keiro och Jakob
Citat: Hitta inget speciellt...
Jag blev inspirerad av:

• Fängelset

Övrigt: Del två heter Sapphique, och det är ganska så troligt att Incarceron kommer bli film.