The Fault in Our Stars

Av John Green
Titel: The Fault in Our Stars
Utgiven: 2012
Sidor: 312
Förlag: Dutton Books
Första Meningen: Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit of my abundant free time to thinking about death.

Hazel har cancer. Även om hon är sjutton år och fortfarande lever, så har hennes livslängd alltid varit begränsad. Alla vet att hon kommer dö, det kan vara inom något år, eller om en vecka, men det är sånt man får lära sig att leva med när man knappt kan andas utan med hjälp av en maskin. Hon går inte i skolan. Hon har nästan inga vänner, men verkar egentligen inte behöva några. För det mesta sitter hon bara och läser.
Hennes mamma är en sån aktivist som vill muntra upp stämningen och tänka optimistiskt hela tiden. Alltså har hon fått med sig Hazel på en Cancer Kid Support Group, där Hazel ska umgås med andra cancerdrabbade barn, och lära sig hantera cancern. Suck, Stön, och Blä, tycker Hazel. Hon vet att det inte kommer hjälpa.
Men en dag så dyker en kille upp i gruppen. Augustus Waters. En skitsnygg kille med bara ett ben, som har en protes. Redan första dagen spenderar han tiden med att stirra på henne. Redan första dagen komemr han och frågar om hon vill komma och se på film hemma hos honom. En unik vänskap bildas. Att vara med Augustus är som att åka berg-och-dalbana. De har djupa konversationer, sitter och spelar Tv-spel, och spekulerar kring andra saker. Hazel inser att hon faktsikt verkligen gillar Augustus, och att han dessutom verkar gilla henne. Men är det någon idé att bli kär när tiden kanske håller på att rinna ut?

_________________________________________________________________________________

 

Jag har BARA hört väldigt gott om den här boken, men, lite korkad som jag är, så hade jag ingen aning om vad den handlade om när jag köpte den. Jag har bara, hehe, läst omdömena till boken, så jag hade ingen aning om vad skulle handla om, jag visste bara att alla tyckte den var bra.
Och sen när jag öppnade boken och såg att de handlade om en tjej med cancer, så var jag fast direkt.

Redan vid första meningen förstod jag att det skulle bli en minnesvärd bok, jag menar, se på den! Man skrattar ju nästan vid första meningen. Åh, Hazels berättarröst är så otroligt rolig och fin. När man läser blir man totalt uppslukad, man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser. Jag undrar verkligen hur John Green lyckades få den här cancergrejen så fantastikt trovärdigt och hemskt samtidigt. Jag har ju förstås inte haft cancer, så jag vet inte riktigt hur det är. Om jag har rätt så har John Green inte heller cancer, men ändå får han till det så...riktigt. Fast han har säkert forskat om ämnet och pratat med cancerdrabbade människor. När författare skriver böcker om folk med någon hemsk sjukdom (vilket inte händer särskilt ofta) så romantiserar de nästan alltid hela idéen av hemskheterna. Men här så...ja, iallafall, jag vet inte hur jag ska förklara det utan att det låter flummigt, men jag tror ni fattar.

Och Augustus, gud vilken fantastisk karaktär! I början tyckte jag sådär om honom, man brukar ju faktiskt inte gå fram till folk första dagen och säga "Ska du komma hem till mig?", så då tyckte jag han mest var påflugen och valde henne för hennes utseende, men det var bara de typ två första sidorna han var med. Sen så ÄLSKADE jag honom. Han är så fruktansvärt rolig och underbar och när han är med Hazel är det som en explosion mellan två superfantastiska karaktärer att allt blir dubbelfantastiskt!
Isaac gillar jag också väldigt mycket! När han (SPOILER) läste upp sin lilla tacktal till Augustus så typ grät jag, den var så otroligt fin och rolig och passade så bra in, snyft.(Slut på SPOILER) Vad det bara jag som blev liite chockad i slutet? (SPOILER) Jag menar, man visste ju att det skulle bli lite Romeo och Julia drama, jag visste ju att en av dem skulle dö, men jag var typ ganska säker på att det skulle vara Haxel O.o Augustus hade ju inte cancer, och sen bara är det HAN som dör, snyft. (Slut på SPOILER)

Handlingen är också fantastisk (för att göra en lång historia kort, boken är fantastisk). Det finns inte särskilt många böcker om barn med cancer. Och jag älskar delen då de åkte till Amsterdam. Visst, Peter van Houten var ett svin, men han var en väldigt bra karaktär som behövdes till berättelsen. Dialogerna var underbara, och nu känns det som om jag bara skriver ineffektivt, jag vill bara egentligen få fram ett budskap: Boken är jävligt läsvärd och alla med sinne för böcker borde läsa den, älska den, gråta över den och skratta över den. Tack för mig.

Favoritkaraktär: Typ alla. Hazel, Augustus, Isaac.
Citat:
Gus: "It tastes like..."
Me: "Food."
Gus: "Yes, precisely. It tastes like food, excellently prepared. But it does not taste, how do I put this delicately...?"
Me:"It does not taste like God Himself cooked heaven into a series of five diches which were then served to you accompanied by several luminous balls of fermented, bubbly plasma while actual and literal flower petals floated down all around your canal-side dinner table."
Gus: "Nicely phrased."
Gus's father: "Our children are wierd."
My dad: "Nicely phrased."
Jag blev inspirerad av:

• Handlingen
• Karaktärerna
• Känslan

Övrigt: Har blivit översatt till svenska ganska nyligen. På svenska heter den "Förr eller senare så exploderar jag".