Divergent

JAG VET, hur försenad recension som helst, döda mig inte.
Av Veronica Roth
Titel: Divergent
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 487
Utgiven: 2011
Förlag: Katherine Tegen Books
Första meningen: There is one mirror in my house

Världen Beatrice lever i är rätt så skum, i någon rätt så avlägsen framtid, där allt är uppdelat i fem olika falanger (vi använder det asroliga svenska ordet som finns i den översatta upplagan, för att det låter så roligt XD). Alla människor växer upp i olika falanger, Beatrice tillexempel har vuxit upp med sina föräldrar och sin bror i Abnegation, som är den falang där alla godhjärtade som BARA tänker på andra finns. Sen när man har fyllt sexton, på den stora ceremonin, så ska man välja den falang man ska tränas och leva hela sitt liv i. Och nästan alltid så väljer man den falang man vuxit upp i. Men Beatrice känner sig lite osäker. Hon känner sig inte lika "god" som hon borde göra.
Men tillslut kommer dagen då man ska genomgå det speciella testet där man går igenom ett slags prov för att se vilken falang man ska passa i. Tyvärr går allt inte riktigt som planerat. Beatrice får ett rätt så oväntat resultat. Hon passar som väntat i Abnegation. Men också i Dauntless (de modiga) och Eurudite (de smarta). Hon får veta av personen som håller just hennes test, Tori, att hon är Divergent, alltså en sån person som passar i flera falanger.Och att det är extremt farligt och att hon aldrig får berätta för någon annan.
Sen är dagen hon ska välja falang äntligen här. Och Beatrice gör ett val som förvånar alla, till och med henne själv. Hon väljer till allas förvåning Dauntless, ett val som förändrar hennes liv totalt. Hon byter namn till Tris, skaffar en tatuering och hoppar ner från ett tak, vilket är ungefär vad man gör hos Dauntless. Hon får nu börja med en stenhård träning. Allt hänger på att hon satsar allt, annars riskerar hon att bli en av de falanglösa, som alla hatar och som lever på vad de kan hitta på gatorna. Tris får för en gångs skull vänner, och träffar den mystiske tränaren Four. Men något skumt ligger i luften, det bästa vore nog att ligga lågt och hålla tyst, men ibland får man faktiskt riskera vissa saker för de man älskar.
_____________________________________________________________________________

Jaha. Nu har jag ÄNTLIGEN läst den boken, som alla andra har läst utom jag *stolt*. Gud vad jag känner mig bildad nu.
Jag hade rätt så höga förväntningar, eftersom den verkade vara som en blandning mellan Hungerspelen och Delirium. Jag började läsa Delirium för ett tag sen, men då blev det min födelsedag, så då kunde jag inte låta bli att läsa de underbara böckerna jag fick som födelsedagspaket. Jag gillade den inte så mycket, men tja, det är ju inte Delirium boken är på.

I början verkade den lite sådär, lite för lik Delirium, och så verkade verkligen de där Abnegation-typerna otroligt frustrerande, inte undra på att Tris ville dra därifrån. Jag har alltid hatat goda människor, yuck.
Och allvarligt, på vilket sätt är det MODIGT att hoppa av från ett rullande tåg till ett hustak, det är ju bara korkat. Och att ALLTID tala sanning....D: Hjälp. Vad hemskt det skulle vara. Och de smarta (Eurudite) visade sig vara de elakaste, så var skulle jag passa in i D:? Amity? Nja, gå omkring och plocka äpplen och leva i love, peace and understanding hela livet är inte precis mitt val av livsstil, vad händer om man vill ge någon ett gott välförtjänt kokt stryk då?

Men sen när hon valt Dauntless och mött Will och Christina och FOUR (framför allt) så blev allting så himla awesome att jag aldrig ville sluta utan bara ville äta upp boken. Allvarligt, Four är nog en av de coolaste manliga karaktärerna NÅGONSIN. Han är mystisk, ascool, rolig och bäst. Och Christina som är om möjligt ännu coolare. Och Will som är så underbart söt. Jag har fortfarande svårt att smälta att den där hemska Peter faktisk var så himla hemskt som han faktiskt var, han är ju helt omänsklig, för att inte tala om Eric. Okej, Peter är ioförsig mer sadistisk, så han är värst.

Dauntless-lägret påminner mig lite om Camp Half Blood från Percy Jackson, de tränar från morgon till kväll, och har dessutom en sån där skojig flaggtävling. Och även om jag kanske inte är så förtjust i någon av falangerna, så älskar jag världen Veronica Roth skapat. Så fantastisk och trovärdig (typ). Okej, jag undrar verkligen vad som finns bortom hela det här samhället, eller är det HELA världen? Det har jag svårt att tro, men det förklarars nog i senare böcker.

Och Tris. Bästa. Berättarrösten. Någonsin, nästan. Hon känns så mänsklig och det är lätt att känna igen sig i henne. En bok utan en enda "normal" karaktär är inte rolig, det är ju meningen att läsaren ska kunna koppla sig till en av karaktärerna, och jag är väldigt glad att det är Tris, för hon är så underbar att läsa om. Hon är inte god hela tiden, men ändå väldigt sympatisk. Hon är smart, ger kanske inte ett så jätte här-kommer-jag-och-hej-vad-jag-är-glad-intryck, men det hade nog inte vart så roligt. Och hon och Four passar så bra tillsammans.

Mitten av boken var alltså den bästa delen, det fanns många intressanta scener, och även om jag liksom kände på mig att det skulle bli ett ganska kaotiskt slut (typ världen går under) så kände man hur Veronica byggde på stämningen så...tja...(Karin vet inte riktigt vad hon ville komma med denna mening och kom därför inte på något bra sätt att avsluta den)
Och så kom jag dock till slutet. Okej, STOR spoilervarning: DOG WILL? D: Varför sköt hon inte bara honom i BENET eller något annat. Nej. Jag vägrar tro det. Will lever, punkt slut. Och jag tyckte det var lite synd att de olika falangerna hamnade i upplösningstillstånd redan i första boken, i Hungerspelen väntade de ju till alldeles i slutet av tvåan. Aja. Slut på SPOILER

Slutsats: Lätt att komma in i, underbar berättarröst, fantastisk värld, underbara bikaraktärer, älskar språket men dock så levde slutet inte upp till mina förväntningar vilket var väldigt synd eftersom det är en viktig del av boken.

City of Bones kommer på svenska!

Okej, jag vet inte om jag är helt efter nu, och om alla i hela världen vet detta utom jag, men i alla fall. En i klassen informerade mig. Jo, CITY OF BONES KOMMER PÅ SVENSKA :D Ja, jag har redan läst serien på engelska, men det är ändå roligt att den ÄNTLIGEN kommer på svenska. Det är väl egentligen väntat eftersom filmen kommer i Augusti, så får de mer biobesökare om alla läst boken.

Så här ser alltså den svenska versionen ut. De har behållit det snygga originalomslaget, vilket var vad jag väntade mig. Och heter alltså "Stad av Skuggor", fråga mig inte varför. Varför "Stad av Ben" inte var tillräckligt bra är ett mysterium för mig. Det andra låter väl bättre, antar jag. En sak som däremot är ännu konstigare är att de behåller namnet "The Mortal Instruments" på serien. Vadå, ska de kalla dem "The Mortal Instruments" i hela boken? Det kommer ju se askonstigt ut. City of Ashes ska ges ut på svenska i höst, och City of Glass våren 2014. De kommer heta, som förväntat "Stad av Aska" och "Stad av Glas". Stad av Skuggor går att köpa på Bokus den 5 Juni i år, vilket är ungefär två månader innan biopremiären.

Anna klädd i blod

Av Kendare Blake
Titel: Anna Klädd i Blod
Original Titel: Anna Dressed in Blood
Del: 1
Serie: JA
Sidor: 282
Utgiven: 2011
Förlag: Fenix
Första meningen: Det flottiga, bakåtstrukna håret är dödsavslöjande - och då skojar jag inte.

Cas är en spökjägare vars jobb är att hitta spöken som hemsöker och dödar folk, och döda dem. Trodde ni kanske de var genomskinliga så man inte kunde röra dem? Pfft, då trodde ni fel. På utsidan kan han verka som en rätt normal tonåring, men han stannar aldrig tillräckligt länge på ett ställe för att hinna få några vänner. Hela hans liv har egentligen gått ut på att hämnas sin far, som också var en spökjägare, men som blev dödad på ett rätt otrevligt sätt av ett rätt så otrevligt spöke.
Och nu har Cas kommit för att döda Henne. Anna. Anna klädd i blod. Som slitit alla som hon fått tag i stycken och som har en fruktansvärd historia bakom sig som ingen vet om. Om han klarar henne så vet han att han är redo att möta spöket som dödade hans far (att han inte har någon aning om var det spöket är någonstans är ett senare problem).
Men Anna är starkare än vad han trott. Mycket starkare. Kanske till och med för stark?
Och dessutom får Cas några vänner, som han faktiskt kan lita på. Han kanske inte ens vill flytta igen. Allt hänger på om Anna dödar honom eller om han dödar henne.
Och, dessutom, av någon helkonstig anledning, så väljer Anna att inte döda honom när hon hade chansen. Frågan är bara varför.
______________________________________________________________________________

Ehehehe...jag har en pinsam sak att avslöja. Jag har totalt undvikit att läsa recensioner på boken, jag har bara läst omdömet (som är det viktigaste) och jag hade inte ens läst baksidan på boken (eller jag hade gjort det, men inte särskilt noggrant tydligen), men var det bara jag som var helt bombsäker på att Cas var en tjej? D:
Jag fattade det inte ens förrän efter typ tio sidor. Eller, efter tio sidor började jag misstänka att något var mysko, och vi sida femton blev jag säker. Ingen tjej kan heta Theseus Cassio.

Och när jag fick veta att Cas var en kille (*mindblow*) blev plötsligt historien mycket intressantare. För det första älskar jag hans berättarröst. Den låter så fin och äkta. Låter som en typ jag skulle kunna lite på utan att blinka. Dessutom så älskar jag hans relation med sin mamma. Det är ärligt talat inte ofta man ser en kille som bor ensam med sin mamma, alla andra möjliga kombinationer, men just son och mor brukar vara ovanlig.

Och relationen mellan Cas och Anna är ju bara för underbar. Från början tyckte jag bara hon var ett monster, och jag trodde att hon var helt ond igenom och att hela boken skulle gå ut på att hitta något hemskt sätt att döda henne på. Men sen när jag fattade att hon faktiskt hade känslor, så blev det hela om möjligt ÄNNU mer intressantare. Alltså, boken bara steg och steg i mina ögon. Slutet var en riktig nagelbitare, man kunde inte sluta läsa. Och jag ville inte att den skulle ta slut D:

Men den är egentligen rätt så hemsk. Jag tänkte inte så mycket på det, men allvarligt, folk blir slitna i stycken. Om den här blir en film kommer jag blunda hela tiden (skojar bara, men jag kommer antagligen spy upp mina inälvor). Författaren kunde gjort lik-scenerna läskigare än vad de var. I slutet blev den lite så där härligt creepy så som jag ville att den skulle vara. Men den kunde gott fått vara det under hela boken. Den var inte tillräckligt läskig, helt enkelt. Jag vet att det egentligen inte är en skräckhistoria, men i alla fall, JAG var sugen på att läsa något läskigt.

Men boken var verkligen bra. Jag blev imponerad, den var mycket bättre än vad jag trodde den skulle vara (kan ha varit för att jag trodde huvudpersonen var en tjej *klantig*) och språket var mysigt och spännande, och man var som i en speciell stämning under hela boken. Jag skulle rekommendera den till de som letar efter en välskriven, lite creepy och otroligt spännande bok om spöken, spökjägare, och annat.

Minnesvärda citat:

"Land of the Dead? Är det sånt du drömmer om?" frågade hon. "Killen som jobbar med att döda spöken."
"Nej, Jag drömmer om pingviner som bygger broar. Fråga mig inte varför."

"Ditt svin - du har ätit upp min katt!"

Nightshade

Av Andrea Cremer
Titel: Nightshade
Del: 1
Serie: JA. Men namnet har jag ingen aning om.
Sidor: 452
Utgiven: 2007
Förlag: speak
Första meningen: I'd always welcomed war, but in battle my passion rose unbidden.

Calla Nightshade har alltid vetat vad hennes liv gått ut på. Eftersom hon är en varulv, och dessutom alfa, så får man liksom vänja sig vid att ens framtid bestäms innan ens födsel. Hennes liv är väl utstakat framför henne. Hon ska gifta sig med Ren, och de ska tillsammans för första gången på jättelänge bilda en ny flock. Innan var det bara Callas flock, Nightshade, och Rens flock, Bane, som fanns. Men det ska ändras. Men allt förändras helt när hon bestämmer sig för att rädda en stackars campare som anfalls av en björn. Vilket är totalt förbjudet. Och hon byter form framför honom. Och på det sättet ligger Calla riktigt illa ute. Men det blir värre. Calla var såklart säker på att hon aldrig skulle få se den där camparen igen. Men så börjar han plötsligt på samma skola som Calla. Hans namn är Shay, och är helt förståeligt lite förvirrad och har en del frågor att fråga Calla. Och Calla känner sig konstigt dragen till denna människopojke, vilket hon absolut inte borde. När de börjar träffas i smyg börjar Calla bli osäker på om allt hon levt och trott på i hela sitt liv bara varit den "rätta vägen", eller bara en bluff. Men vågor hon riskera allt, stå emot de som är starkare henne, dra in de hon älskar i knipa, och antagligen bli avrättad på kuppen?
____________________________________________________________________________

Jahapp. Detta är alltså den framröstade boken som ni ville ha recenserad. Wellwell, here it is.

Alltså, i början trodde jag faktiskt inte att den där camparen skulle komma med igen. När de bara sa "campare" tänket jag mer på en medelålders gubbe som bara var otroligt korkad. Men när de beskrev att han var otroligt snygg (fortfarande korkad), gick det upp ett ljus. Ah, det är en SÅN bok, tänkte jag. Jättesnygg, vad hade jag väntat mig.
Men efter ett tag började jag gilla den OTROLIGT mycket. Jag bara WOW vad Calla är cool, och hennes lillebror är ju bara så söt, och Ren är också cool han med, och ALLA andra är också coola, utom Shay såklart, för han är ju värsta stalkern, usch.

Ungefär så. Men allvarligt, jag älskade både Rens och Callas egna små "flockar" eller vad man ska kalla det.
Men. Sen. Så kom det dåliga. Shay kom med. Okej, alla Shay-fans, lägg ner yxorna, men jag gillade honom inte. Inte alls. Så tråkig karaktär, blä. Varför kan du inte bara vart nöjd med Ren, Calla D: Han var så mycket mer intressant. Och skärp dig, du kan inte vara ihop med två samtidigt, det är ju äckligt. Och så blev jag så himla störd på att han HELA tiden blev sur på att Calla och Ren var ihop, och tjatade hela tiden på att "amen, det är inte så farligt, varför gör du inte bara slut med honom och säger nej, vad är problemet?" Och det enda jag kunde se var en stor neongul skylt som hängde ovanför honom där det stod "KORKAD" med stora bokstäver.

Hoppas han dör. Eller förresten inte, då blir han värsta martyren, och det vore värre. Ren förtjänar i alla fall att bli lycklig, tycker jag.
Och när Calla och Shay var i grottan och blev anfallda, och Calla låg i underläge, vad hände? Jo, såklart, den store starke Shay kommer. Och jag tänkte "Om han räddar henne så slår jag boken i marken".
Så det enda jag klagar på är själva kärleken i historien. Och att Calla blir mindre cool med snygga killar i närheten som börjar på S.

Okej, till det bra. Språket är otroligt bra och lätt att komma in i, och även om jag först tyckte det var synd att det "bara" var varulvar med, så verkar det vara en ascool värld, och Andrea avslöjade alldeles lagom mycket, så jag kan längta till att få läsa lite mer om Searchers i Wolfsbane, vilket ska bli väldigt roligt. Och jag älskar Calla, eftersom hon är så stark och står för vad hon tycker, och klarar av att göra saker själv. Jag vill verkligen se mer av Callas flock, typ Ansel, Bryn och Mason. Och Ren. Så jag tänker absolut skaffa Wolfsbane, och hoppas på att Shay stiger lite i mina ögon.

Mest intressanta karaktären: Calla och Ren.

Tja, 100 år hit eller dit, vad spelar roll?

Ehum, nu ska jag ta upp ett väldigt seriöst ämne. Nämligen de snygga manliga huvudpersonerna i allehanda böcker. Det finns en hel del saker man kan klaga på. För det första:

Att alla ska vara så äckligt snygga

De är alltid otroligt snygga. Varför? Jo, fast alla människor fortfarande tjatar om att utseendet inte spelar någon roll, så gör det ändå det. Ta t.ex. The mortal instruments, Anna and the French Kiss eller Twilight som exempel. Om Jace, Edward och St Clair hade varit fula som stryk. Typ jättetjocka, inget hår, två tänder och alldeles för stora fötter, men ändå hade haft samma personlighet, vem hade gillat dem då? Vem hade ens velat läsa boken? Ni måste hålla med om att det finns en hel del sanning i det. Gah, det är så otroligt frustrerande, varför finns det inte mer Ringaren i Notre Dame historier? Men hallå, måste de alltid vara helt perfekta? Killen är alltid onaturligt sexig och snygg. Seriöst.

Det här mysko med åldersskillnader

Och nu måste jag nämna en sak som är ännu konstigare. Ni vet alla klassiker? Som Jane Austens Stolthet och Fördom, Förnuft och Känsla eller Emma? Eller som Charlotte Brontës Jane Eyre? Ålderskillnaden mellan tjejen och killen brukar var rätt så stor. Ta t.ex. Emma, där är det cirka 16 år mellan Emma och Mr Knightley. Och det första alla tänker är:

Yuck! 16 ÅR? Det är ju typ förbjudet, han är ju en pedofil, fyfan vad hemskt, Jane Austen är pervers, herregud.

Okej, jag vet att antagligen ingen tänker så hemska tankar, men det finns säkert någon. För det första var det helt normalt på den tiden att man gjorde så. Och för det andra, hur tänker ni egentligen D: Ta t.ex. The Mortal Instruments och Twilight som exempel! Mellan Alec och Magnus är det 800 (!) års skillnad, och mellan Bella och Edward ungefär 100. Men ingen verkar bry sig. Alla tycker bara de är söta och gulliga (med Alec och Magnus kan jag hålla med, bästa paret någonsin). Men om Edward och Magnus hade varit två asgamla gubbar som var helrynkiga som knappt kunde gå av reumatism, skulle man tyckt det var gulligt då då? Skulle inte tro det.

Och nu har vi inte ens börjat prata om tjejerna.

Ja, jättegulligt, eller hur?

Happy Bookaholic!

Vad älskar du med att köpa nya böcker? 
Tja, själv börjar jag nästan dregla när jag ser alla nya snygga omslag som jag har att sätte in i bokhyllan. Och så älskar jag att man kan ta sin tid, jag skulle kunna gå omkring i timmar utan att få tråkigt, och gå igenom varenda bok. Och så känns det alltid så beskyddande när gigantiska bokhyllor reser sig omkring en.

Hur ofta köper du nya böcker? 
Mer ofta än vad jag borde, tyvärr XD Vi köper online lite titt som tätt, och varje gång vi är på stan eller någon annanstans och vi får syn på en bokhandel så måste man liksom gå in...

Fysisk bokaffär eller bokhandlar online - vad föredrar du?
Fysisk bokaffär, helt klart. Visst går det snabbare med online, men fysisk bokaffär är mysigare.

Har du någon favoritbokaffär?
Science Fiction-Bokhandeln. Den är så stor och har både svenska och engelska och serier och både nya och gamla böcker :D Och så har de dessutom filmer.

Brukar du förbeställa böcker?
Nope, vi väntar alltid.

Har du en månadsbudget för bokinköp, som du inte får överskrida? 
Nej, det är inte JAG som betalar XD

Bokköpstopp - är det något för dig? 
Pfft, aldrig i livet.

 

Hur stor är din bokönskelista?
GIGANTISK. Skojar bara, nu för tillfället är jag faktiskt rätt så nöjd med det jag har, även om det finns flera böcker jag vill ha.
 Vilka tre böcker (från din önskelista eller förbeställningslista) vill du äga NU?
Clockwork Princess (den måsteväl räknas, [bubble] och Profetens Tid (och med NU menar jag den här sekunden, jag ändrar mig hela tiden.

Vem taggar du vidare?
Jag tror de flesta har gjort det redan, så jag taggar alla som inte gjort det än *lat*.

Vad ska jag läsa nu?

Jepp, jag är klar med [Buzz] som det för övrigt kommer en recension på snart. Men nu ärdet så, att jag inte vet vad jag ska läsa nu. Och jag tänkte, att om jag nu har tråkigt, varför kan jag inte låta andra hjälpa mig välja :D Här är de jag funderar på att läsa:


Japp, det är de ni har att välja på. Vilken vill ni helst se recenserad? Man kan bara rösta en gång.

Vilken bok vill ni se recenserad?
	Divergent av Veronica Roth
	A Storm of Swords av R.R. Martin
	Nightshade av Andrea Cremer
	Anna kladd i blod av Kendare Blake
	The Hobbit av J.R.R. Tolkien
	Timeless av Gail Carriger
	Rubinrod av Kerstin Gier
	Vindens Namn Del 2 av Patrick Rothfuss
pollcode.com free polls

Två böcker- Samma omslag?

Hallåj. För några dagar sen var jag i Science Fiction-Bokhandeln (och jag har såklart glömt berätta vad det var jag köpte...det får bli en överraskning) och då när jag gick omkring bland fantasyhyllorna fick jag syn på de tiotusen böckerna som finns av Robin Hobb. Och vad såg jag då? Jo, en av böckerna hade precis samma omslag som en annan bok jag har...

 



Tronen av Drakben; Simon Snölock av Tad Williams. Visst är det en slående likhet? Exakt samma bild, bara spegelvänd och med en liten annan färgsättning. Jag undrar vem det var som var först.

Jag älskar så när man hittar två böcker med samma omslag, håller ni inte med? Är väldigt stolt över att jag och syrran upptäckte det XD

Clockwork Prince

Av Cassandra Clare

Titel: Clockwork Prince

Serie: The Infernal Devices

Del: 2

Sidor: 495

Utgiven: 2011

Förlag: Walker Books

Första meningen: The fog was thick, muffling sound and sight.

Spoilervarning för de som inte läst Clockwork Angel!

Mortmain är fortfarande lös, men ingen har någon aning om var han är. Tillsammans med sin armé av maskindrivna människo-prototyper är han rent livsfarlig och måste stoppas. Tessas bror Nate finns säkert också i faggorna sen han anslutit sig till Mortmain.
Inte nog med det så är det dessutom rätt så stor chans att Charlotte förlorar hela Institutet. Andra Shadowhunters, speciellt familjen Lightwood, tar chansen när de står på ruinens brant att anklaga dem för vårdslöshet och annat. På det sättet får de en deadline. De måste hitta Mortmain inom två veckor annars så går Institutet till familjen Lightwood.
Men varje spår de följer leder någon annanstans, och Mortmain är i princip omöjlig att hitta. Dessutom måste Tessa och Sophie dras med Lightwoods söner, Gabriel och Gideon, som ska lära dem att slåss och försvara sig.
Tessa känner sig dessutom plötsligt mer dragen åt den dödsdömde Jem, men hennes känslor för Will går fortfarande inte att bortses ifrån. Trots alla hans förolämpningar och jag-hatar-världen-attityd så tror ändå Tessa att det finns ett hjärta där bakom. Men Wills värld håller nästan på att bryta ihop. Den vägg som han så länge kämpat för att bevara är på väg ner. Och det hela blir inte bättre av att de upptäcker att de har en förrädare ibland dem.
____________________________________________________________________________

SÅKLART är boken inte i samma format som resten av böckerna, SUCK. Om det finns någon som har alla i The Mortal Instruments och The Infernal Devices i samma storlek, tell me, för jag börjar tveka på att det överhuvudtaget är möjligt.

Jag gillade ettan, Clockwork Angel, även om den inte var lika bra som TMI så gillade jag stilen (för 1800-talet är så underbart att läsa om, ta Soulless tillexempel!), och eftersom Magnus var med (förlåt för att jag tjatar om honom men det är svårt att låta bli) så ville jag gärna fortsätta att läsa. Och tvåan var bra. Riktigt bra, till och med. Fortfarande inte lika bra som TMI, fast den har jag ioförsig läst fem böcker av, och den här bara två. Om jag bara läst de två första i TMI kunde vi ha börjat snacka jämförelse, men så är inte fallet.

Det bra: Jem var med mycket mer. Och Magnus. Och en alldeles ny underbar karaktär kom med, varulven Woolsey Scott. Han påminde mig lite om Akeldama i Soulless :D
Och nu fick man äntligen se Magnus och Camille i samma scen, jag älskar den scenen. Jag kan se den framför mig.
Tillbaka till Jem. Han var med mer, och behövde inte spela den snälla gulliga Jem som gör vad man säger åt honom att göra hela tiden. Ioförsig var han inte det i Clockwork Angel heller för den delen, men det finns vissa stunder som det känns som om Will får alla rappa ironiska repliker. Och eftersom jag älskar Jem så var det underbart att se mer av honom.

Och så fick man se en liten annan sida av Will. Han har som vanligt de flesta coola replikerna men nu fick man i alla fall en bra enledning till varför han beter sig som ett svin lite då och då.
Och nu det lite mindre bra: Jag har fortfarande inget bra grepp om Mortmain. Jag vill KÄNNA skurkarna, inte bara veta att han finns där någonstans och är jättedum. Herregud, jag tjatar nästan alltid om det här när jag läst en bok. Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter. En ultimat skurk med en cool personlighet som man inte bara får se i två sekunder och sen försvinner så det enda man vet om personen är att han är superelak. Jag menar, ta Thomas i Downton Abbey, jag ÄLSKAR honom, men han är ett totalt svin, men det är en cool karaktär, helt enkelt.

Nu hoppas jag verkligen att trean kommer vara superepisk och att det kommer vara väldigt mycket fyrverkerier i slutet och verkligen WOW så hela serien lyfts upp till den mest ultimata serien någonsin. Det kanske är lite mycket att hoppas på, men något åt det hållet i alla fall. Tyvärr är jag ganska säker på att en hel del roliga karaktärer kommer dö. Den enda personen jag vet inte kommer dö är Magnus O_o Jag tror jag kommer vara nöjd på de flesta fronterna, men att den ändå kommer krossa mitt hjärta så jag gråter häcken av mig, eller något liknande. Ungefär så som jag kände när jag läste Vindens Namn. Men nu är det väl bara att vänta...

Favoritkaraktär: Magnus, ofc, och Jem. Jag gillade även Woolsey en hel del, men han var inte med så mycket, förhoppningsvis kommer han var med i Clockwork Princess mycket.
Citat:
”Reparations,” said Jem very suddenly, setting down the pen he was holding.
Will looked at him in puzzlement. ”Is this a game? We just blurt out whatever word comes next to mind? In that case mine’s ´genuphobia´ It means an unreasonably fear of knees.”

He carried a pipe in his left hand, and as he examined Will at his leisure, he exhaled sending a cloud of sweet-smelling, cough-induced smoke. "Finally broke down and admitted you're in love with me, have you?" He inquired of Will. "I do enjoy these suprise midnight declarations." He leaned against the doorway and waved a languid ringed hand. "Go along, have at it."
Övrigt: Den tredje och avslutande delen Clockwork Princess ska väl komma ut snart? Eller har den det? Nää, det skulle jag nog veta...

North and South

Av Elizabeth Gaskell
Titel: North and South
Skriven: 1855
Sidor: 403
Språk: Engelska
Förlag: Wordsworth Classics
Första meningen: "Edith!" said Margaret, gently, "Edith!"

Margaret lever ett väldigt lugnt och stillsamt liv i den lilla byn på landet som heter Helstone. Allt är idylliskt, och även om man kan bli lite trött på det, så har hon alltid sin kusin Edith i London att åka och hälsa på. Men Margaret är väldigt nöjd med sitt lilla liv på landet. Hennes mamma är inte lika förtjust, och skulle nog helst vilja flytta till en lite större stad. Men eftersom de andra i familjen älskar Helstone så har det inte blivit tal om det.
Margarets pappa är byns präst, och en dag kommer han med beskedet, totalt oväntat, att de ska flytta. Men inte till någon trevlig stad i söder. Utan till industristaden Milton, som ligger långt norrut där det varken finns några baler eller fester så långt ögat kan nå, där alla antingen är arbetare eller chef över arbetarna. Och eftersom Margarets pappa inte kan jobba som präst måste han jobba som någon slags lärare för olika privatelever, vilket ger dem betydligt mindre inkomst än innan.
Huvudindustrin i Milton är dess stora bomulls-fabriker, vilket gör flera arbetare sjuka på grund av all bomull som flyger omkring i luften. En dag möter Margaret en arbetarflicka som heter Bessy, som lider av precis den sjukdomen, som hostar hela tiden, och antagligen inte har särskilt mycket tid kvar tid att leva. De blir vänner, och Margaret möter även Bessys far, Nicholas Higgins.
Men hon möter även den bistra typen John Thornton, en av hennes fars "elever" som han brukar ha långa diskussioner med. Han är en från början rätt fattig typ som jobbat upp sig till det han är idag: En förmögen bomullsfabrik-ägare. Margaret gillar honom INTE, utan tycker däremot att han är otrevlig och självisk.
Snart inser Margaret att södern är raka motsatsen till norden. I Milton måste man arbeta för att överleva, och lägga titlarna åt sidan. Och trots Mr Thorntons otrevliga sätt och till synes hårda beteende, kan den stela masken dölja helt andra känslor....
_________________________________________________________________________________

*puh* vad svårt det är att göra en recension på den här boken, man vill inte avslöja för mycket, men man vill inte göra den för ytlig. Nåja, det får bli som det blir.
Jag orkar inte ens tänka på hur länge min syrra tjatat på att jag ska läsa den. Hon borde belöna mig genom att läsa ut TMI, precis som HON lovat D:
Jag har ju sett filmen, heh, och den tyckte jag var helt FANTASTISK. Och jag har faktiskt läst halva Hustrur och döttrar, som är av samma författare, så varken boken eller författaren var särskilt okänd för mig.

En sak som jag tycker är fantastiskt med boken är att det inte bara är ljust och hallelujah hela tiden, som de flesta andra klassiker, utan att det faktiskt handlar om en arbetarstad med många fattiga människor. I t.ex. Hustrur och döttrar, Stolthet och Fördom och Emma känns det som om det är sommar och ljust ute hela tiden (okej, nu räknar vi inte med Svindlande höjder).

Om man älskar engelsk dialekt så kommer man helt klart gilla boken. Alla arbetare som bor i Milton har världens kraftigaste Darkshire-dialekt. Det är nästan svårt att fatta vad de säger O.o Här kommer ett exempel på en typisk mening av Nicholas Higgins:

"I know naught of your ways down South. I have heerd they´re a pack of spiritless,down-trodden men;welly clemmed to death: too much dazed wi´ clemming to know they´re put upon. Now, it´s not so here. We know when we´re put opon; and we´en too much blood in us to stand it. We just tahe our hands fro´ our  looms and say,"Yo´may clem us, but yo´ll not put upon us, my masters!"And be danged to´em, they shan´t this time!"
Och det är när han pratar som tydligast. De använder väldigt mycket yo' iställey för you, men det ser väldigt roligt ut :)
Och av alla kärlekshistorier i klassiker, så är detta min favorit. Älskar Mr Thornton, mer än Margaret, som jag ändå gillar. Han är lite som Mr Darcy, fast bättre. Nåja, jag kanske borde läsa Stolthet och Fördom innan jag bestämmer mig.
Det finns väldigt många långa diskussioner, och det kan säkert ha gått en sida innan en person hunnit säga sitt. Det är därför det blir lite problematiskt om det kommer så många politiska utläggningar om de samtidigt skrivs på dialekt.

Jag gillade verkligen boken, men jag vet inte om jag är för påverkad av att jag sett filmen. Jag vet inte vad jag hade tyckt om boken om jag inte sett filmen innan. Men av de klassiker jag läst så kommer den på delad första plats, tillsammans med De Tre Musketörerna, och nu känner jag mig verkligen sugen på att läsa fler.
Ursäkta om recensionen blev lite kort eller jobbig, jag är så fruktansvärt trött O_o
Mysig bok att läsa, jag antar att det blir en hel del omläsningar. Rätt så komplicerad engelska, inte jätte, men lite åtminstone, så om ni är nybörjare på engelska, börja inte med att läsa boken. Men det är väldigt skumt att den inte blivit översatt till svenska, eller har den det? Kanske lite svårt att skriva engelsk dialekt på svenska?
Nu kom jag in på ett sidospår, förlåt. Boken är väldigt mysig, och jag gillade den verkligen, och den rekommenderas varmt om man gillar kärlekshistorier som inte BARA handlar om kärlek, och som gillar engelska klassiker. Slut.

Ännu en tävling!

Jepp, nu är det Maddies Bokblogg som har en tävling. Man kan välja mellan att vinna två olika bokpaket, så kolla gärna in den, vet jag! Här kommer du till tävlingen!

The Hobbit



Regissör: Peter Jackson
Titel: The Hobbit: An unexpected journey
Utgiven (eller vad man nu säger): December 2012, antar jag.
Skådespelare: Richard Armitage, Ian McKellen, Martin Freeman, Cate Blanchett, Andy Serkis
Språk: Engelska

Behöver jag ens skriva om handlingen? Jag tror de flesta vet vad den handlar om, i alla fall de som läser den här. Men, lite kortfattat:
Bilbo Baggins är en stillsam Hob som dricker sitt te och röker pipa och i princip aldrig lämnar byn, precis som alla andra hober. Tills någon knackar på och det kommer tretton dvärgar instormade, plus trollkarlen Gandalf. Helt utan att fråga länsar de hans skafferier och vill dessutom ha med honom på ett äventyr som inbrottstjuv för att ta tillbaka dvärgkungariket Erebor som tagits över av draken Smaug. Bilbos första tanke: pfft, aldrig i livet. Men efter lite eftertanke följer han med i alla fall till dvärgarnas förvåning. På det sättet börjar en fullkomligt Epic resa genom berg, skogar och underjordiska gångar. Och vad det nu var för hob som lämnade sitt hem för att åka ut på äventyr, vet vi inte, utom att han inte kommer var densamma när han kommer tillbaka. Det vill säga, om han gör det.
_____________________________________________________________________________

Jag ska säga sanningen. Jag var mer sugen på att se den här på bio än jag var när jag skulle se Hungerspelem. Förlåt mig D: Men det är något med mig och episka fantasyhistorier, jag blir euforisk bara jag hör ordet O_o

I alla fall, innan jag berättar lite mer allmänt om filmen vill jag bara gå igenom några av karaktärerna, för jag måste bara skriva lite om dem.

Bilbo Baggins (Martin Freeman)

I princip alla skådespelare som finns med i den här har jag sett i andra filmer, och Martin Freeman är inget undantag, jag har t.ex. sett tv-serien Sherlock där han är med. I alla fall, tillbaka till The Hobbit. Jag tycker Martin var grymt bra i rollen, jag kan inte komma på någon annan som skulle kunna passa bättre i rollen. Älskar hans ansiktsuttryck ;D

Och jag gillade verkligen Bilbo i den här för man märker verkligen att han förändras genom filmen. Från att vara en vanlig hob som är precis som alla andra och som aldrig skulle ge sig ut på äventyr ändras han till en helt annan person.

 

Thorin Oakenshield (Richard Armitage)

Richard Armitage :D Jag har liksom en liten svag punkt för honom ;D Gissa om jag blev glad när jag fick veta att han skulle spela Thorin. Han är en perfekt ersättare till Aragorn som den romantiserade, snygga hjälten. Och han sjöng. HAN SJÖNG.

Han ska då alltid spela såna bistra typer, exempel: North and South, Miss Marple.

Thorin är alltså dvärgarnas ledare, och dvärgprins. När Bilbo först kommer med på resan är han först väldigt skeptisk och tror att han inte kommer vara till någon nytta överhuvudtaget. Scenen när Balin berättade om det där slaget och man får se Thorin stå på en klippa och titta melankoliskt ut med vinden som blåser i håret trodde jag nästan att jag skulle börja skratta för att hon såg så typiskt vackert lidande ut, men det gjorde jag inte, för när Richard Armitage spelar honom så ser det bara naturligt och gripande ut. Fast lite skoj var det XP

Gollum (Andy Serkis)

Okej, om det var någon som var fullkomligt fenomenal i filmen, så var det nog Andy Serkis som Gollum. Bästa scenen i boken var när Bilbo och Gollum var i grottan och gissade gåtor. Jag älskar när har sina inre dialoger mellan Gollum och Smeagol. Andy Serkis har en sån perfekt röst för rollen och man verkligen att han satsade på sin karaktär. Om man jämför med Sagan om Ringen så är den här mycket mer Gollums berättelse, han har fler scener (i alla fall en väldigt lång scen) och många fler roliga repliker. Okej, han är med rätt så mycket i Sagan om Ringen, men i den här är han oslagbar.

Radagast (Sylvester McCoy)

Jag måste bara skriva om Radagast. Han ska ju egentligen inte vara med i filmen, men han var så underbar. Hur kan man INTE älska någon som har ett fågelbo i håret och som har en släde som dras av kaniner? Och som nästan offrar livet för en igelkott (Radagast: SEBASTIAN! D:). Gandalf berättar ju att det finns fem trollkarlar. Två blåa, en vit (Saruman), en grå (Gandalf) och en brun (Radagast). Det är väldigt intressant att de har olika färger (fast det är lite mysko att Gandalf inte kommer ihåg de blåas namn, om de bara finns fem trollkarlar borde det ju inte vara så svårt att komma ihåg vad de heter...). Och Radagast är en sån gullig trollkarl, och ser helt sjabbig ut bredvid Gandalf (som i sin tur ser ganska sjabbig ut jämfört med Saruman) och har dessutom en sån gullig mössa ;D.

Dvärgarna (trodde ni att jag skulle skriva alla skådespelare, pfft, de är ju faktiskt rätt så många. Okej då, det står på bilden)

Jag skriver om resten om dvärgarna som en enhet, det blir för mycket om jag tar en dvärg i taget, suck. Jag vet inte om man ser vad det står så mycket, men man får gissa lite, kul va?

Åh, dvärgarna är så fina ^^ Med sina skägg och yxor. Jag älskade deras entrée i boken, och den var precis lika bra i filmen. Älskar Bilbos förvirrade uttryck när alla bara ploppar in en efter en.

Men var det bara jag som märkte att det fanns två dvärgar som varken fick konstiga skägg, näsor, hakor, eller annat? Thorin och Kili (Okej, Fili var inte heller särskilt ändrad, men i alla fall). Thorin ska ju vara som Aragorn ersättare, och då skulle det bara se konstigt ut om han hade en gigantisk rund näsa eller något sånt. Och Kili...? De behövde väl lite snygga unga killar för att piffa uppberättelsen, aja. Eftersom Aidan Turner, som spelar Kili, ska spela Luke i City of Bones, så förlåter jag honom XP.

Fast det känns lite synd att deras motiv till hela uppdraget inte är precis så hjältemodigt man kunde hoppats. Det enda de vill ha är guld, guld och guld. De är ju därför de ger sig ut på det där äventyret, och visst, det kan verka väldigt hjältemodigt med att de ska tillbaka deras kungadöme och döda draken som dödat så många människor, det tycker jag också, men ändå.

Och egentligen så är det en ganska grabbig berättelse, i alla fall om man ser det ur karaktärernas perspektiv. Inte EN ENDA kvinna i hela fördömda boken. Visst, de tog med lilla Galadriel för att piffa upp det hela, men hon ska inte ens vara med överhuvudtaget. Appropå Galadriel, varför har de tagit med personer som inte ska vara med? Jag tror inte heller Radagast skulle vara med, jag har för mig att han bara skulle nämnas. Och Galadriel ska inte heller vara med.

Och Legolas? LEGOLAS? Why? Jag fattar inte hur de ska lyckas få in honom.

Bara skojar, jag tror jag vet. De kommer ju till skogsalverna, alltså till Legolas farsa, och då om någonstans så måste ju han komma med då.

Gud vad jag längtar till den scenen XP Men jag får väl vänta till nästa december, snyft.

Men, det är helt otroliga miljövidder. Så himla coola miljöer, och så himla vackert. Scenen med stenjättarna var ju helt otrolig.

Och, fast ni kanske tycker jag låter skeptisk, så älskade jag filmen. Den var precis lika bra som Sagan om Ringen. Och jag blev bara så glad när Frodo kom med i början :D Och trots att den här filmen var fantastisk, så tror jag den andra filmen kommer vara den bästa. Jag längtar efter att se Mikael Persbrandt.

Och jag vet att flera har tyckt att fighterna har varit alldeles för röriga och utdragna. Okej, de var rätt så långa, men inte så överdrivet långa. Och en sak jag blev imponerad var över hur lite jag blev snurrig av vinklarna, etc. Jag blev, konstigt nog, inte ett dugg snurrig eller illamående av fightscenerna. Men det kanske bara var jag, eller för att jag såg den utan 3D eller 48fps eller för att det var en ganska liten bio.

(SPOILER FÖR DE SOM INTE LÄST HELA BILBO!)

Och så en sista sak. Är det bara jag som nästan kan börja gråta när jag tänker på hur det kommer sluta? Jag menar, Thorin, Kili och Fili kommer dö...mina favoritdvärgar...Och Bilbo som blir helt korrumperad av ringen att han nästan blir galen, när han är så rolig och bekymmerslös i filmen. Kolla på hur han är i Sagan om Ringen-filmerna! Det känns bara hemskt.
(SLUT PÅ SPOILER)

Och så den absoluta sista saken. Det var ett väldigt effektfullt slut. Jag visste att det skulle bli ungefär så som de blev, väldigt coolt, säger jag bara, jag kan inte vänta tills nästa december!

Hejdå.

SLUT

Låter det bra?

Jo, jag kom precis på en sak. Jag har sett EN MASSA filmer. Ni ANAR inte ens. Jag har ju ingen TV (tråkigt, vad ska jag med den till) (alltså jag HAR ju en apparat, men inga kanaler eller sånt) så då fördriver man sin tid genom att se filmer. Och eftersom jag sett rätt så många filmer av alla slags slag, så tänkte jag att jag skulle recensera någon lite då och då, blir det bra? Lite filmtips, typ. Jag måste dessutom ändå skriva en recension på The Hobbit (ehe...var det så länge sen jag såg den? Några veckor säger du? Pfft, jag är aldrig försenad, det vet du) så då kan jag ändå hålla i vanan. Det kommer inte bli SÅ mycket recensioner på filmer, inte så att jag byter namn på bloggen till något skumt som Bok och filmrecensioner AB, eller något liknande. Och då blir det inte bara filmer på böcker, men antagligen en hel del.
Vad tycker ni om det då?

Vindens namn

Av Patrick Rothfuss
Titel: Vindens namn
Serie: Berättelsen om kungadråparen
Del: 1
Utgiven: 2007
Sidor: 391
Språk: Svenska
Förlag: Ponto Pocket
Första meningen: Det var kväll igen.

Han har många namn. Några av dem är Maedre, Dulator och Shadicar. Han har kallats Kvothe den blodlöse, Kvothe den lärde och Kvothe kungadråpare. Men hans namn är egentligen bara Kvothe. Mannen, myten, legenden. Personen som sparkades ut ur Universitetet när han knappt var lika gammal som de som brukar komma in. Personen som alla känner till, och som alla vet är död som en sten.
Men vad de inte vet att han är livs levande och äger en liten krog mitt ute i ingenstans, där han kallar sig Kote. Ingen vet ju egentligen hur han ser ut, så han lever tyst med sin lärling Bast, som är den enda som vet om hans identitet.
Tills Krönikören kommer. Han samlar alla möjliga historier, och har äntligen lyckats hitta Kvothe. Och tänker inte ge sig förrän han har hans historia i gott förvar.
Kvothe går med på att ge honom tre dagar. Varken mer eller mindre. De flesta brukar för det mesta bara behöva en timme, men Kvothes historia är inte som alla andra.
Han berättar om sin lyckliga barndom med sina föräldrar, när han bodde med ett teatersällskap, och där han mötte Abenthy, som lärde honom sympateti och andra grejer. Men vars barndom snabbt tog slut när teatersällskapet överfalls av de fruktansvärda chandrierna och bara lämnade honom kvar. Han berättar om när han tvingades överleva på Tarbeans gator och fick tigga, svälta och stjäla för att överleva. Och när han kom in på Universitetet när han egentligen borde ha flera år kvar innan han skulle kunna komma in. Allt för att söka så mycket information om de som mördat hans föräldrar som möjligt så han äntligen ska kunna få sin hämnd.
___________________________________________________________________________
Jag skulle vilja säga att jag trodde att boken skulle vara sådär, men när jag läste boken så blev jag bara WOW, vad bra den är, men så var den inte. Jag visste redan att den skulle vara bra.
Missförstå mig inte, jag visste att den skulle vara bra, men inte så makalöst freakin' awesome AMAZING som den faktiskt var! (det finns ina bra svenska ord, tyvärr)

Nu ska jag förklara. Min syrra älskade den, och jag ville verkligen läsa den, men jag var fortfarande lite skeptiskt. Eftersom Kvothe berättar alltihop trodde jag att det skulle vara jobbigt eftersom man då vet hur det slutar, alltså att han är i det stånd han är i "nutiden". Jag trodde bara att den skulle krossa mitt hjärta om han får vänner och någon han älskar, när det ändå slutar med att han sitter där helt ensam på sin krog med bara Bast som sällskap.

Visst har man en liten melankolisk känsla när man läser den, men det är en del av upplevelsen. Hans berättarröst är helt otrolig. Jag har aldrig älskat en berättarröst som när jag läst den här boken. Han är sådär bittert medveten om vad han förlorat och upplevt, i vissa fall skulle jag tycka han var lite melodramatisk, men hans berättarröst låter fruktansvärt levande och äkta, och utelämnar inte något, utan berättar sanningen om hur det faktiskt var. Och jag gillar idén att varje bok är för varje dag som han berättar.
Och det är fantastiskt hur Rothfuss byter mellan berättelsen och nutiden. Han byter inte så ofta så man tappar helt stinget på att läsa berättelsen för att han drar en tillbaka till verkligheten hela tiden, men så att man förstår att livet där går vidare. Det är vid de tillfällena jag blir lite melankolisk.

Jag fattar inte varför Sverige alltid delar upp episka fantasyberättelser i två delar, är det för att de tror att ingen vill läse dem om de är för tjocka?
Magifenomenet är också unikt. Istället för lite vift på trollstavar så verkar det mer verklighetstroligt. Riktig fysik och komplicerade grejer.
Det var inte tråkigt en enda gång. Nu kanske ni fått uppfattningen av att det är en väldigt dyster bok, men då har ni fel. Den var rolig flera gånger (appropå det, hoppas Elodin kommer med mer, han är helt oslagbar, säger jag bara) och framkallar alla känslor ungefär samtidigt. Fast jag misstänker fortfarande att den kommer krossa mitt hjärta på ett eller annat sätt.

Och Kvothe är inte helt perfekt, om ni trodde det. Nåja, i mina ögon, men det är bland annat för att han gör fel ibland. Eftersom han är så fruktansvärt smart så tänkte jag att det vore lite tråkigt om han alltid är den smarta och intelligenta som gör rätt hela tiden. Men när han kommer till Universitetet så kommer det folk som är (hur säger man "far more superior" på svenska D:) ja, mycket smartare än honom. Ni som älskar fantasy MÅSTE läsa den här (nej mina vänner, det är inget tillbedjande, detta är ett hot, om ni inte gör det...), den ligger på samma nivå som Game of Thrones, fast på ett helt annat sätt, de är ju helt olika. Detta var total. Kärlek. Vid. Första. Ögonkastet. Om ni inte gillade recensionen så borde ni i alla fall ge boken en stor chans, den förtjänar det absolut. Om jag hade gett betyg hade den helt klart fått 11/10.
Bara läs boken. Slut.

Favoritkaraktär: Kvothe, helt klart.
Citat:
Medan jag låg där och räknade mina välsignelser och mina knäckta revben steg Elodin in i mitt synfält.
Han tittade ner på mig. "Gratulerar", sade han. "Det där var det dummaste jag någonsin sett." Hans ansiktsuttryck var en blandning av vördnad och klentro. "Någonsin."

Krönikörens panna rynkades. "Exakt vad menar ni?"
Kvothe satt tyst en lång stund och tittade ned på sina händer. "Vet ni hur många gånger jag har fått stryk i livet?"
Krönikören skakade på huvudet.
Kvothe tittade upp, flinade och ryckte nonchalant på axlarna. "Det gör inte jag heller. Man skulle ju tro att sådant ska fastna i ens minne. Man skulle ju tro att jag minns hur många ben jag brutit. Man skulle ju tro att jag kunde komma ihåg stygnen och bandagen." Han skakade på huvudet. "Det gör jag inte. Jag kommer ihåg den där lilla pojken som grät i mörkret. Klart som en klockas klang efter alla dessa år."
Krönikören rynkade pannan. "Ni sade ju själv att det inte fanns någonting ni kunde ha gjort."
"Det fanns det", sade Kvothe allvarligt, "och det gjorde jag inte. Jag valde och jag ångrar det än idag. Ben läker. Ånger bär man med sig för evigt."

Övrigt: Hittils finns det fyra böcker i serien (svenskt sätt åsido), Vindens namn del 2 och En vis mans fruktan del 1 och 2. Den sista boken har inte kommit ut, och jag misstänker att det kommer dröja ett tag, det tog visst väldigt lång tid att skriva den.

Två flugor i en smäll, huh?

 

Jepp, idag avklarade jag den dagliga motioneringen med en tur till Gripholms slott. Vi tog dessutom en liten tur i den PYTTELILLA byn (borde inte ens få kallas by, snarare stor hussamling), och vad hittade vi där? Jo, en bokhandel. Och vi var såklart TVUNGNA att gå in och reka lite. Först trodde jag att det bara skulle vara tråkiga böcker, det verkade varar en väldigt liten butik, och små byar brukar det inte finnas så många nya böcker (jag har säkert fel, men det har varit så i de byar jag varit i O.o). Men vad fick man se? Jo, en hel del böcker som jag till och med ville ha! Jag skulle egentligen inte köpa något, men jag kunde inte låta blir, så detta köpte jag:

 

Två flugor i en smäll? Jag har hört VÄLDIGT mycket gott om Divergent, som ska vara superbra, och när den fanns i en box tillsammans med tvåan, hur kunde jag låta bli? Dessutom fanns det en liten supertunn extrabok med lite extramaterial, gud vad roligt :D Det ska verkligen bli roligt att läsa dem, bara de är så bra som det sägs...