Genom dina ögon

(Kort recension, jag är så trött...)

Av Stephanie Meyer
Titel: Genom dina ögon
Original Titel: The Host
Utgiven: 2008
Sidor: 606
Förlag: Ponto Pocket
Första Meningen: Helarens namn var Korsar Djupa Vatten

Det är i framtiden, och planeten Jorden har invaderats av en ras som kallas Själarna. De har redan tagit över flera planeter, och de bosätter sig i människors (och andra varelsers) medvetande och tar över människans kropp, och själva människan försvinner helt.
Världen är nu egentligen mycket bättre, det finns inga krig, inga pengar, och Själarna vet inte ens vad ordet svek, ondska, sorg och bråk betyder, och de talar ALLTID sanning.
En dag kommer Själen Vandraren, som varit på nästan alla planeter och är lite av en legend, till Jorden i en kryotank. Vandraren förs in i flickan Melanie Stryders kropp, och blir inte lite förvånad när Melanie visar sånt motstånd. Istället för att försvinna helt så stannar Melanie kvar, som en liten röst i bakhuvudet. Varenda tanke Melanie tänker, ser också Vandraren lika tydligt som om det varit på film. Och ett ansikte som dyker upp hela tiden i Melanies medvetande är en kille, mannen hon älskar, Jared. Hon tänker på honom dag och natt, men också på sin älskade lillebror Jamie. Melanie fyller Vandraren med massor med minnen från hur det var innan Melanie blev fångad av sökarna.
Tillslut kan inte Vandraren se skillnad på sina egna känslor och minnen och Melanies, och tillsammans ge de ut sig på en färd för att hitta mannen de båda älskar.
___________________________________________________________________________________

Ja, det blir lite kort om handlingen, men det här är min TREDJE recension idag, och jag har FORTFARANDE 6 böcker kvar att recensera från Grekland, stön...jag fattar inte hur jag orkar med!
Iallafall, jag har varit lite sugen på den här länge men av någon anledning så har jag aldrig köpt den, och det var på håret att jag inte tog med den till Grekland, men jag tog med den iallafall och började läsa den typ sista dagen.

Idén är verkligen unik, så himla bra idé!! Varför kom inte jag på den? När Vandraren förklarade om alla andra planeter och hur det var att leva där var ju så bra! Riktigt intressant, där har Stephanie Meyer gjort ett riktigt bra jobb. Och att dessa Själar är helt igenom goda får mig att börja fundera; var det bra eller dåligt att de invaderade Jorden? Ja, det är synd om människorna, men världen blev ju på ett sätt bättre.

Vissa karaktärer var lite störiga, tillexempel att Vandraren ska vara så helt igenomgod. Karaktärer som jag gillade var Jamie, Jeb och Melanie. Det var lite många personer att hålla reda på, de kunde varit lite mindre.

Det var väldigt mycket beskrivningar, vilket jag gillar. Det kanske blev liiite tröttsamt i längden, men jag gillade det.

Slutet var väldigt bra, det gjorde så läsupplevelsen var värt läsningen. Men nu så har jag fått veta att Stephanie Meyer skriver åp en fortsättning och att det kanske ska bli en triologi :O Undrar vad den ska handla om då?

Bröllopsfixaren

20 Juli (Greklandläsningen 5)

Av Marita Conlon-McKenna
Titel: Bröllopsfixaren
Original Titel: The Matchmaker
Utgiven: 2008
Sidor: 380
Förlag: Norstedts
Första Meningen: Maggie Ryan tycker att hon hade parat ihop saker och ting hela livet.

Maggie Ryan har ALLTID parat ihop saker, allt från strumpor och klädnypor till möbler och människor. Hon kan helt enkelt inte rå för det. Och de som tar upp det mesta av hennes funderingar och beskymmer är hennes döttrar.
Maggie Ryan har tre döttrar; Grace, Anna och Sarah. Grace har hängett sig totalt till sitt arbete och kan knappt tänka på annat. Hon är den äldsta dottern och har ett bra jobb där hon är rikligt uppskattad som arkitekt.
Anna, den mellersta dottern, har helt gått vilse i det akademiska, och läser och jobbar hela tiden och håller föreläsningar var och varannan dag. Hennes lägenhet ligger i kaos med böcker och papper överallt.
Sarah, den yngsta dottern, har helt andra problem. För det är hennes lilla sexåriga dotter Evie som tar upp all hennes tid. Sarah fick Evie när hon var nitton, och fadern till Evie stack till Italien. Sarah älskar Evie över allt annat, och vet inget bättre än att ta hand om henne. Hon har skaffat några småjobb några gånger i veckan, och bor i sin mammas källare gratis, eftersom hon inte har råd med något annat.
Tre stycken välmående, snälla och snygga döttrar, finns det något bättre? Jo, tre stycken välmående, snälla och snygga gifta döttrar. Alla tre är ogifta, och verkar inte ha några planer på att sätta sig tillrätta inom en snar framtid, och de börjar ju närma sig trettio!
Men Maggie är en tävlingsmänniska, hon ska minsann hitta några lämpliga kandidater. Och när en ny, snygg, svinrik och framför allt ogift miljonär flyttar in i grannhuset öppnar sig helt nya möjligheter, dessutom ska ju en ny kille flytta in i deras lilla stuga som de hyr ut ibland, synd bara att han redan har en flickvän...
Att para ihop män med sina döttrar visar sig vara svårare än hon trott, men hon låter sig inte nedslås, hon ska minsann inte ge upp förrän de har de där fördömda ringarna på fingrarna!
______________________________________________________________________________________

När jag läste En liten hattaffär på hörnet så tyckte jag den var jättebra; den var mysig, härlig, och fick en att bli glad, så hur kunde jag låta bli att köpa en till bok av samma författare? Egentligen ville jag också köpa Sommarbruden, men den var svindyr för den hade inte kommit ut i pocket.

Den här boken är, precis som En liten hattaffär på hörnet, en typisk feel-good roman. Man blir så glad av att läsa den, och efteråt känner man sig helt upprymd och euforisk, nästan lite läskigt. Den var också ganska förutsigbar, eller, inte ganska, väldigt förutsigbar. Men jag tror det typ var meningen. Vanligtvis så borde jg avsky boken och tycka att den var jättetråkig, men det gör jag inte ;O För den är så mysig och underbar att man inte kan något annat än älska den.

Och personerna, jag menar, alla är ju så underbara! Min favorit av syster-trion är nog Sarah, för hon är så snäll (och då menar jag verkligen SNÄLL) och kreativ, och Evie är ju bara så himla gullig, jag älskar henne. Det är verkligen underligt att Sarah inte fått något bra jobb förut, hon är ju så trevlig och kreativ, och när väl är inne inåt, då gör hon det verkligen. Jag menar, ta ett exempel, då (lite spoilervarning) Evie ska ha sitt barnkalas, hon ansträngde sig verkligen! De flesta skulle bara tagit med alla ungar på McDonalds eller på bio, men Sarah planerade allt i minsta detalj, och det blev så fint efteråt... (slut på spoiler)

Boken utspelar sig också i Irland, och det ger en mysig och gammeldags stil. Det är ganska många olika historier som berättas, inte bara de tre döttrarnas, även om berättelsen såklart är mer fokuserad på den delen. Det var kanske lite många personer, men jag hade aldrig svårt för att komma ihåg vem som var vem.
Många tycker att boken är fruktansvärt tråkig och förutsigbar, men jag gillade den faktiskt. Är det inte poängen med feel-good romaner att man ska kunna list ut slutet? Iallafall, JAG blev iallafall glad av boken.

Monstrets dotter

19 Juli (Greklandläsningen 4)

Av Kristin Cashore
Titel: Monstrets dotter
Original Titel: Fire
Serie: De Utvalda
Del: 2
Utgiven: 2009
Sidor: 494
Förlag: Bokförlaget Semic
Första Meningen: Larch tänkte ofta att om det inte hade varit för hans nyfödde son, skulle han aldrig ha överlevt sin hustru Mikras död.

VARNING FÖR SPOILERS FÖR DE SOM INTE LÄST TANKELÄSAREN!
          
Flamma har alltid förbluffat folk med sin otroliga skönhet. Men folk har också avskytt henne på grund av den. För hon är en av de så kallade monstren- de som kan få alla att göra exakt vad som helst; få dem att dansa polka, låtsas vara en flodhäst eller kasta sig på ett spjut, alltså vad som helst. För det mesta brukar hon dölja sitt röda hår, så människorna blir lite mindre påverkade.
Hon är det enda mänskliga monstret som finns kvar, men det finns också fåglar, leoparder, katter och andra djur, alla i de mest fantasifulla färger.
Men det är inte bara därför flera personer hatar henne- det är också på grund av hennes pappa, Cansrel. Han var rådgivare åt kungen och manipulerade honom totalt, och fick honom att ta droger och sen dö. Kort sammanfattning: Riket låg i kaos. Tills galningen själv begick självmord.
Den nye unge kungen Nash försöker fortfarande samla ihop spillrorna efter Cansrels förstörelse tillsammans med sin bror Brigan.
Flamma bor i landet Dells långt upp i norr, nära gränsen till Pikkia. Hon bor där min sin mycket goda vän Archer, som är son till Lord Brocker, som är krympling. Flamma har vuxit upp tillsammans med Archer, och han är en av hennes bästa vänner, även om Archer gillar henne på ett helt annat sätt än vad hon gillar honom...
Men hon vill inte alls vara ett monster, hon vill vara som alla andra, men det är svårt när alla andra monster vill döda henne på fläcken, och alla människor vill döda henne eller gifta sig med henne, de blir som slavar i hennes närvaro.
Men när kungen en dag frågar henne om hon vill komma till King City för att förhöra olika fångar, och försöka få reda på något om deras fiender, är hon inte sen med att tacka ja. Kan hennes förmågor, som känns som snarare en förbannelse, användas till något bra?
En lång färd börjar, och dag och natt vaktas hon av vakter, som ska vakta henne mot de andra vakterna iallafall de får för sig att döda henne. Med på resan finns också kungens lillebror, Brigan, som verkligen inte gillar Flamma, om det är på grund av hennes krafter eller på grund av att hennes far fick Brigans far att bli en galen knäppgök, är svårt att säga.
Men när de väl kommer fram, inser Flamma att det inte var så lätt som hon trodde att förhöra fångar, och dessutom blir kungen helt galen i henne, och friar till henne titt som tätt. Kommer Flammas val ha stor betydelse i kriget som närmar sig?
______________________________________________________________________________________________

Ännu en fantastisk bok av Kristin Cashore i serien De Utvalda! Jag har verkligen längtat efter att läsa den här boken, och den överträffade faktiskt mina förväntningar lite.

Jag älskar idén med monstren, så coolt! Visserligen är det väldigt tråkigt att Flamma ska vara så SNYGG, usch, jag blir galen på detta. Men bortsett från det är det en väldigt bra idé. Jag gillar att det finns monster av alla djur, och att de är så färgglada.
Karaktärerna är något av det bästa, alla är så speciella och unika, man kan inte låta bli att gilla de flesta (märk mina ord; de flesta). Den personen jag gillar mest är iallafall Garan, han är lite bister om man inte riktigt känner honom, men han är väldigt snäll och rolig när man väl fått känna honom, och han är så roligt sarkastisk ;)

Men en sak som jag tycker är så dåligt, som det också var i Tankeläsaren, att man får veta så lite om skurkarna! Skurkarna är ju de mest intressanta karaktärerna, och så får man knappt se skymten av dem! Visst, alla säger "Åh, de är jättedumma, de vill ta över världen, de är elaka", och sen tycker man det räcker. Originellt, liksom...Alltså, skurkarna borde varit med mycket mer, så man fick veta deras personligheter, etc.

Jag har ännu inte lyckats komma fram till om jag gillar den här bättre än Tankeläsaren, för båda är så olika. Enligt de flesta så är Monstrets dotter bättre, men jag tyckte iallafall bättre om Tankeläsaren, jag tyckte det var roligare karaktärer där. Men det är ändå svårt att bestämma, alla andra i universum verkar tycka att Monstrets dotter är mycket bättre, så det får diskuteras...

Jag vet ju att Tankeläsaren och Bitterblue (del tre, den har inte kommit på svenska än) kommer hänga ihop, och därför trodde jag att den här inte skulle ha någonting med Tankeläsaren att göra, men där hade jag fel ;) Jag tycker det var (Spoilervarning) väldigt intressant att Leck var med, och att man fick se en del av hans uppväxt i prologen. Men då undrar jag bara en sak, om Leck var typ 11 i Monstrets dotter, då måste ju Flamma vart runt 30 i Tankeläsaren? Och så går det ju några år mellan Tankeläsaren och Bitterblue, då kommer väl hon vara i typ 35 års åldern? (Slut på spoiler!)

Ibland blev jag liiite irriterad på Flamma, men jag blev ändå ganska förtjust i henne i slutet. Det var lätt att komma in i boken, och man är knappt medveten om resten av planeten när man läser den. Boken var jättebra, det är en fantastisk värld man slungas in i och jag rekommenderar den varmt!

Tävling!

Ja, ni fattar titeln, det finns en tävling där man kan vinna "Jag väntar under mossan" på bloggen En plats i bokhyllan! Här hittar du tävlingen!

Dödsmässa

18 Juli (Greklandläsningen 3)

Av Reginald Hill
Titel: Dödsmässa
Original Titel: Midnight Fugue
Serie: har inget namn
Del: 22
Utgiven: 2009
Sidor: 390
Förlag: Månpocket
Första Meningen: Midnatt.
Inte särskilt stor spoilervarning, böckerna hänger inte ihop, bara pyttepyttelite

Andy Dalziel är nu äntligen tillbaka i spelet efter att ha vilat ut sig på Avalonkliniken efter att nästan ha dött i en explosion (även om det inte blev en särskilt avslappnad tid med tanke på att personer blev mördade) (Döden löser alla problem). Fast Andy känner sig en aning nervös över att återgå till polisstationen. Nu måste han kämpa stenhårt för att få tillbaka all respekt han haft och visa sig som den rätte ledaren.
För att lugna ner sig en aning så åker han till kyrkan, han har egentligen ingenting att göra där eftersom han inte är det minsta religiös, men det kändes helt enkelt som det rätta. Men på väg till kyrkan märker han inte att han blir förföljd av en mycket snygg, blond kvinna. Kvinnan är i sin tur förföljd (häner ni med?) av en annan bil, med två mycket mystiska typer. Typerna heter Bill och Bull. Nej, bara skojade, de heter Vincent och Fleur. De är tvillingar, även om de är nästan varandras motsatser. Fleur är smart, Vincent är helt dum i huvudet.
Iallafall, inne i kyrkan träffas alltså Andy Dalziel den blonda kvinnan, hon heter Gina Wolfe, för första gången. Hon ber honom hjälpa henne med försvinnandet av hennes man, Alex Wolfe, så att hon kan få honom dödförklarad (chansen att han lever är liten) och ärva hans pengar och hus, och dessutom få gifta sig med mannen hon älskar. Problemet är bara att Alex Wolfe försvann för sju år sen. Det visar sig att Alex var polis innan han försvann, och han och Ginas relation blev lite ihoptrasslad efter att deras sexåriga dotter dog i leukemi. Det visar sig också att Alex var ledare för en grupp som försökte komma åt en affärsman, Goldie Gidman, som påstods ha gjort hemska och skumma saker för att uppnå sin rikedom. Men operationen misslyckades, och det påstods att Alex gav information till Goldie och fick pengar i utbyte, och på det viset fick de aldrig tag i Goldie.
Även om det antagligen är omöjligt så tar sig Dalziel an uppdraget, och börjar göra efterforskningar.
Samtidigt inser journalisten Gwyn Jones att han kommit en historia om Goldie Gidman hack i häl, och är inte sen med att utnyttja sina journalistfärdigheter och börjar undersöka.
Och den hänsynslöse Goldie Gidman, som är svinrik och vars son antagligen snart ska bli den nya premiärministern, gör allt för att det ska gå efter hans pipa, och är inte sen med att ta i med hårdhandskarna för att få saker han inte vill att folk ska rota i dolda.
Snart kommer Pascoe och Dalziel inse att saker som hållts dolda i flera år snart kommer flytande upp till ytan, saker som kommer få fleras liv vända upp-och-ner.
______________________________________________________________________________

Ännu en deckare av Reginald Hill.
Jag gillar verkligen idén med att hela boken utspelar sig under en enda dag, och att det står tiden då kapitlet utspelar sig i början av varje kapitel. Men det känns som om det tog mycket längre tid, och inte bara en dag. Det hände så mycket, det känns konstigt att allt bara utspelade sig under EN dag. Och så känns det lite som om det vore småpotatis för Andy Dalziel. Jag menar, de flesta deckare utspelar sig i flera veckor, iallafall några dagar, men eftersom den här utspelar sig under EN dag, så känns det som det som om det vore ett ganska obetydligt fall, Kom och gick, lätt bortglömt, typ.

Scenen då Gina Wolfe förklarade allt med sambandet mellan Goldie (vad sjutton är det för namn egentligen?) Gidman och Alex Wolfe fick jag läsa om flera gånger innan jag fattade allt. Jag har fortfarande inte fattat allt, så det kan finnas lite fel när det gäller handlingen. Det är en så kallad affärshistoria. Man fick verkligen läsa noggrant för att fatta, om man missade så mycket som en rad fattade man ingenting senare i boken. Det kunde varit lite mer mystik och intriger än massor med business.

Jag gilladee verkligen slutet. Det var nästan den bästa biten, jag (MEGASTOR SPOILERVARNING!!!) älskar när hon Maggie berättar att hon är dotter till dem Goldie dödade, och att hon eldar upp honom efteråt. Så himla ondskefullt och kraftfullt! Det skulle jag aldrig kunnat lista ut...(SLUT PÅ SPOILER)

Boken är ändå inte en riktig mordhistoria, och den är väldigt unik på sitt sätt. Den är lite tråkig eftersom det är omöjligt att försöka lista ut hur den slutar, det är helt omöjligt, om man inte bestämmer sig för att läsa de fem sista sidorna först.

Boken var inte lika bra som Döden löser alla problem, men den var ändå helt okej. Den var inte heller lika rolig, men det fanns vissa stunder i boken då jag började skratta...tillexempel scenen med tanten och Andy, alldeles i början. Det skulle varit roligt om Pascoe varit med lite mer, och jag skulle gärna vilja läsa en bok om Dalziel och Pascoe då de jobbar tillsammans, i de böckerna jag har läst har de knappt gjort det. I Döden löser alla problem låg han inne på klinik och fick inte vara med, och i den här...så gör det iallafall inte det, pascoe är typ sur på Dalziel för det mesta, och Dalziel jobbar mer ensam.

De glömda berättelserna

17 Juli (greklandläsningen 2)

Av John Flanagan
Titel: De glömda berättelserna
Original Titel: The Lost Stories
Serie: Spejarens lärling
Del: 11
Utgiven: 2011
Sidor: 414
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Första Meningen: Professor Giles MacFarlane stönade lågt när han äntligen kunde räta på sin ömmande rygg.

SPOILERVARNING!

Professorn Giles MacFarlane har länge befunnit sig på utgrävningarna till slottet i Redmont och dess omgivningar, så som det såg ut i Aralauen för flera hundra år sen! Men en dag kommer hans unga och ivriga assistent och berättar att de funnit en liten stuga utanför byn och slottet, i en glänta i skogen. Och vad hittar de i ruinerna av den gamla stugan om inte flera stycken berättelser från de gamla Aralauen! De har funnit Aralauens glömda berättelser!

                                                        ~~~~*~~~~

Will, som nu är spejare på egen hand och nu bor i Halts lilla stuga tillsammans med Tug och hans hund Onyx, fortsätter sitt jobb som spejare i Redmont nu när Halt gift sig och numera bor med sin fru Lady Pauline i slottet. Det kungliga bröllopet mellan hans bästa vän Horace och hans väldigt goda vän prinsessan Cassandra (fast han kallar henne fortfarande Evanlyn) närmar sig, och det är Wills jobb att hålla ett tal för de nygifta.
Men en dag dyker Wills gamle läromästare Halt upp i Wills lilla stuga. Han ser oroad och skuldmedveten ut, och förklarar att han kommit för att förklara något han borde ha förklarat för längesen...sanningen om Wills pappa och mamma, som han aldrig fick träffa.
Och lite senare så ryktas det om att plundrare dykt upp vid kusten, och planerar att tända eldar så alla skepp förliser mot klipporna. Sen kan plundrarna bara roffa åt sig det som finns kvar.
Och hur gick det egentligen till när Halt och Crowley träffades för första gången, och hur Halt blev spejare från första början, han var ju kunglig och bodde dessutom i ett annat land?
Och vad höll egentligen spejaren Gilan på med efter dagen vid trestegspasset, då Cassandra och Will kidnappades och Halt gav sig ut för att leta efter dem? Fick han någonsin tag på Morgaraths närmsta hantlangare, Foldar?
Och kommer det kungliga bröllopet bli av, trots att underliga saker börjar hända, är det någon som vill sabotera hela bröllopet?
________________________________________________________________________________

Ja, det är lite svårt att förklara handlingen eftersom boken är uppdelad i många korta äventyr, så det är svårt att berätta om den ena utan att avslöja den andra, osv.

Jag förväntade mig kanske inte lika mycket som av de andra böckerna i serien, eftersom avsnitten i boken är rätt så korta, och då brukar man inte kunna beskriva allt lika bra. Men boken var faktiskt lite bättre än vad jag hade väntat mig. Visst, avsnitten var ganska korta, men det var fortfarande en fröjd att läsa. Många av avsnitten har jag själv undrat över, tillexempel hur det gick till när Will blev föräldralös och hur Halt och Crowley träffades. Men boken kunde ha varit minst dubbelt så lång om författaren ansträngt sig lite.

Min favoritdel var iallafall då man fick veta hur Crowley och Halt träffades. Fast jag har lite svårt att se en ung Halt framför mig, det känns som om han föddes lika gammal som han var i första boken. Det var också intressant att tänka sig Crowley som ung med rött hår och häftigt temperament, han och Halt balanserar verkligen varandra väldigt bra.

Som vanligt var det väldigt roligt att läsa på grund av John Flanagans underbara humor. Det gick inte en enda scen utan Halt då jag inte skrattade. Scenerna då skandierna är med är också riktigt roliga. Av någon anledning känns det lite som om skandierna är som mina förfäder, eftersom de är väldigt inspirerade av nordens vikingar.

Slutet var riktigt bra, och alla, och då menar jag alla, lösa trådar knöts ihop. Allting föll på plats, och det fanns inget mer jag ville tillägga eller fråga, så det var ett väldigt passande slut på serien. Men det kändes lite som om allting gjorts lite i all hast, som om han inte ansträngde sig lika mycket som i de andra böckerna, men han kanske är lite trött på serien nu när han skrivit elva böcker.
En sak som jag verkligen gillade med slutet var att han gav antydan om att han ska skriva en ny serie om samma land! Och att den ska handla om en skandier som är hälften aralauer och hälften skandier. Hoppashoppashoppas...

City of Fallen Angels

16 Juli (Greklandläsningen 1)

Av Cassandra Clare
Titel: City of Fallen Angels
Serie: The Mortal Instruments
Del: 4
Utgiven: 2011
Sidor: 434
Förlag: Walker Books
Första Meningen: "Just coffee, please."

VARNING FÖR SPOILERS!

Efter att Clary räddat Jaces liv med hjälp av ängeln Raziel, och dessutom dödat sin ondskefulla pappa, Valentine, i Idris, så flyter livet på som vanligt. Clarys mamma ska nu äntligen gifta sig med varulven Luke, som varit som en far för Clary eftersom hennes biologiska pappa för totalt sinnessjuk, och dessutom så påstods det att han dött.
Clary tränar för att bli en Shadowhunter som Jace, Isabelle och Alec, även fast hon ligger efter med flera år. Hon hennes relation med Jace blir bara till det bättre, och de är äntligen ett riktigt par.
Simon försöker också leva ett så normalt liv han kan- även om det är svårt när man är vampyr och har hela frysen fullproppad med blodflaskor. Han har dessutom inlett en relation med både Shadowhuntern Isabelle OCH varulven Maia samtidigt, och de två tjejerna vet fortfarande inte om att de dejtar samma kille.
Men plötsligt så börjar Jace hålla sig borta från Clary. Han undviker henne och när de ses ser han plågad och arg ut, och Clary börjar tvivla om han faktiskt älskar henne trots allt.
Och så söker vampyren Camille, en väldigt gammal vampyr, upp Simon, och ber honom hjälpa henne att ta tillbaka hennes plats som rättmättig ledare av vampyrklanen som numera vampyren Raphael är ledare för. Frågan är bara varför hon frågar honom? SWom tur är så har Simon Cains märke som skyddar honom från att bli skadad av någon över huvud taget. Men tydligen så vet inte alla det, Simon blir helt plötsligt attackerad lite då och då, och fast han hatar det så slutar det i ett blodbad, men det är inte hans blod som spills. istället är det attackerarna som i princip sprängs i bitar på grund av hans märke i pannan.
Sebastians kropp är ännu inte än återfunnen, vilket oroar de flesta, och samtidigt som Clarys kärleksliv blir mer ihoptrasslat så inser hon försent att hennes handlingar har satt igång en kedja av händelser som kommer förändra alla inblandandes liv för alltid.
_____________________________________________________________________________________

Jag måste bara nämna först att jag blev helt förtvivlad för man kan inte få denna bok av samma förlag och i samma storlek som de andra böckerna!!!! Ahrg, jag blir galen! Världen är för jävlig.

Eftersom City of Glass var absolut den hittils bästa i serien (jag menar, GUD, den var ju så bra! Och slutet, jag menar, nej förresten, jag menar ingenting, LÄS BOKEN!) så hade jag inte lika stora förväntningar och jag förväntade mig inte att den skulle vara lika bra som City of Glass. Det var den inte heller, kan jag avslöja.

Ärligt talat så börjar Clarys och Jaces kärlekshistoria bli väldigt utdragen, usch! Jag menar, när man fick veta att Jace och Clary INTE var syskon, då öpnades det ju nya möjligheter och alla blev jätteglada, etc (även om det var ganska uppenbart, vilken kärlekshistoria skulle sluta så?), men nu så uppstår det ÄNDÅ problem, jag fattar inte hur de bär sig åt. Man måste nästan vara intelligent för att skapa så många problem åt sig själv.

Det var skojigt att Simon var med så mycket, han var ju med mest i typ hela boken ;) Jag gillade honom ända från början, men nu gillar jag honom ännu mer ;) Jag blev nästan lite tårögd när (varning för spoilers!) Simons mamma hittade blodflaskorna och vägrade erkänna att Simon var hennes son utan att han blivit ersatt av något monster eller något (slut på spoiler). Jag hoppas verkligen att Simon (spoiler igen) blir ihop med Isabelle någon gång, de passar så bra ihop och deras historia är nästan mysigare än Clarys och jaces eftersom deras börjar bli så utdragen (slut på spoiler igen). Han har verkligen utvecklats från ettan till nu. Innan han blev vampr var jag lite orolig över att han skulle försvinna eftersom han egentligen bara var en människa, men så blev han vampyr och då var det frid och fröjd igen ;)

Och (Hurraaaaa!!) Magnus var med mycket! Yey, jag älskar honom! Han är helt klart min favoritkaraktär! Hans och Alecs kärlekshistoria är ju så fin...Tyvärr har jag en känsla av att han kommer dö innan serien är slut, snyft...
Nåja, man kan ju alltid hoppas, och det ska jag absolut göra!

Dialogerna är som vanligt väldigt roliga, jag tycker det är väldigt roligt när Simon och Jace pratar, båda gillar egentligen inte varandra (även om jag tror de gör det) särskilt mycket, och de båda är så roligt sarkastiska ;) Jag älskar verkligen Jaces humor.

Handlingen var inte lika rolig som i tillexempel City of Glass, men den hade sina stunder.  Men vissa delar flöt ihop i varandra så det blev lite rörigt. Jag tycker de kunde skippat hälften av Clarys förtvivlade stunder då hon tror att Jace inte älskar henne längre och ersatt dem med roligare scener.

Och slutet, jag menar, vad i (nej, behärska dig, jag ska inte svära, jag måste vara ett bra föredöme för mina läsare) är det för slut?!?! Det var ju i princip två sidor kvar, och allt var frid och fröjd, och så (Spoilervarning!) kommer plötsligt Sebastian och typ tar över Jace eller något annat konstigt, blev Jace ond nu eller what? (Slut på spoiler) Måste börja läsa del fem snart!

Har ni saknat mig?

Ja, jag är tillbaka! Efter två veckor av slappandes så känner jag mig relativt avslappnad, och jag ska nog fortsätta slappa tills skolan börjar ;)
Iallafall, jag har som sagt läst i princip hela tiden, och nu har jag 11 böcker att recensera, men jag vet inte om jag ska göra vanliga recensioner eller göra elva små, men vi får se vad jag orkar.
Skönt att vara hemma, iallafall ;)

Bloggen tar semester!

...i två hela veckor! Jag ska åka till Grekland, och jag ska inte ha med någon dator (internet skulle ändå inte funka där) och det bokstavligt talat ENDA vi ska göra är att läsa, bada, sova, äta. Framför allt läsa!!!!
Nå, önska mig lycka till, och när jag kommer tillbaka kommer jag ha många recensioner att dela med mig av ;)

Cirkeln

Av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Titel: Cirkeln
Utgiven: 2011
Sidor: 515
Serie: Tja, den har inget speciellt namn, vad jag vet.
Del. 1
Förlag: rabén & Sjögren
Första Meningen: Hon väntar på ett svar men Elias vet inte vad han ska säga.

Engelsfors. Vackert namn, risig stad. Mitt ute i ingenstans, där det inte händer NÅGONTING. Eller, det trodde alla iallafall.
Minoo är den självklara besserwissen. Hon är den som alltid räcker upp handen på lektionerna, och får toppbetyg i alla ämnen. Men hon skyltar ändå inte direkt om det, och hon ligger inte överdrivet högt upp i rangordningen.
Tvärt om är det för Vanessa, som är snygg, populär och har en pojkvän som redan tagit studenten. Hennes i princip enda problem är att hennes fosterpappa helt klart går henne på nerverna.
Anna-Karin, ligger helt klart längst ner i rangordningen. Hon är känd som fettot som luktar bondgård och har varit mobboffret i nio långa år.
Ida är den populära tjejen som roar sig med att mobba såna som Anna-Karin, när hon inte är upptagen med att titta och beundra sig själv i spegeln.
Linnéa, den snygga tjejen som ingen vill ha med och göra och som det ryktas med att hon knarkar, och vars mamma är död och vars pappa är alkolist.
Och så Rebecka, godheten själv. Hon som alla tycker om. Och som nyss fått den hon älskar som pojkvän- Gustaf. Livet kunde inte varit bättre.
Dessa sex tjejer, som inte har något gemensamt, vars liv kommer ändras så abrupt så att ingenting någonsin kommer bli sig likt igen.
Allting börjar med den dagen då en kille som heter Elias hittas mördad på en av skoltoaletterna. Självmord, det är ingen tvivel om saken. Bara en påstår något annat- Linnéa. Elias bästa vän, de var som syskon till allt annat än blodet. Och nu blir plötsligt alla som mobbat Elias i flera år plötsligt jätteledsna över Elias död.
Och en dag, då en blodröd måne skiner över staden, dras dessa sex tjejer av en underlig kraft mot samma ställe, den gamla dansbanan. De får inte reda på särskilt mycket, och det har ingen aning om varför de är där, utom en sak- utan varandra kan de inte överleva.
 ____________________________________________________________________________________

Ja, man har ju hört rätt så mycket om den här boken, så jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Flygande kvastar, trollspön och spetsiga hattar, kanske? Iallafall något åt Harry Potter-hållet. Men så var det iallafall inte. Jag tyckte det var riktigt coolt med de där böckerna med massor med oläsbara tecken, och mönsterfinnaren, men det där med elementen var kanske inte så jätteoriginellt. Och det var förvånansvärt mycket hjärta och smärta- scener för att vara en magibok (eller var ska  man säga? Nåväl, ni fattar vad jag menar). Boken fokuser alltså inte helt och hållet på trollkarlsfinesserna. Ibland tycker jag det är ganska trevligt, och det är väl meningen att man ska se in i livet hos vanliga femtonåringar också, och se allt ur deras synpunkt, men ibland undrar jag om inte det fattas åtminstone en magisk kvast här och där.
För att vara kortfattad- det hade varit roligare med fler magi-scener.

Den var förvånansvärt realistisk, man fick verkligen kolla in en vanlig femtonåringsliv, och hur olika liv man kan ha. De man fick bäst livssyn på var nog Minoo, Vanessa och Anna-Karin, och det var ganska roligt att jämföra de olika karaktärerna.
Jag blev galen på varje karaktär minst två gånger i hela boken, för det mesta mer. Men allvarligt, de klantar till det så mycket ibland! Och en sak jag tyckte var lite konstig var att man aldrig fick vara med Ida eller Linnéa och se deras syn på saken, men det skulle kanske blivit lite rörigt. Det skulle kanske inte vara lika många överraskningar i boken om man fick höra vad alla tänkte och gjorde.

Inledningen var fruktansvärt bra, jag kom in direkt när Elias gick omkring i korridorerna, jag fick en sån mysrysig känsla av den ;)

Jag tyckte boken var väldigt bra, och ett bra och unikt tillskott till den svenska ungdomslitteraturen, men jag kan inte säga att jag blev helt galen i den. Visst, jag gillar själva helheten, men när jag läste ut den förvånades jag lite över att det hade hänt så lite på de 515 sidorna. Men jag gillar som vanligt den parallella världen, det får magin att verka lite verkligare. Jag är sugen på att läsa Eld (som jag köpte för jättelängesen, så jag skulle slippa köpa den när jag läst boken, då skulle den istället bara sitta i bokhylla och vänta ;) och jag väntar mig något lite mer storslaget den här gången (jag menar inte att boken INTE var det, men det blir inte roligt att läsa om spänningen sjunker med varje bok, om ni förstår vad jag menar)
Rekommenderas mycket, passar till de som gillar att läsa om magi, men samtidigt om lite realistiska saker ;)

Förlåt mig, Gud...

Jag har hunnit med två dödssynder sen igår;
1. Jag dödade en insekt med mitt exemplar av Cirkeln, förlåt! Jag tog det närmsta jag hade till hand. SOm tur är så blev det inget märke, iallafall inget som jag kunde se.
2. Ja, hehe. Jag skulle ju inte köpa mer böcker, hehe. Och vad gjorde jag igår? Jo, jag gick på stan och köpte TIO NYA BÖCKER! Fy mig (är superglad, men får låtsas att jag inte är det) Men jag tänker inte berätta vilka det är, det får bli en överraskning från min sida istället, hähä...

(antal olästa böcker i min bokhylla har höjt sig från 34 till 46 på ca två dagar, hjälp! Om ni är bra på matte kan ni räkna ut att det borde bli 50 olästa böcker, men tänk på att fyra av böckerna hamnade i syrrans bokhylla, jag kan ju inte roffa åt mig alla böcker!)

Spelkortsmysteriet

Av Jostein Gaarder
Titel: Spelkortsmysterier
Original titel: Kabalmysteriet
Utgiven: 1992
Sidor: 355
Förlag: En bok för alla
Första Meningen: Den stora resan till filosofernas hemland startade i Arendal, en gammal hamnstad på Sørlandet.

Hans Thomas och hans filosofiskt intresserade pappa har länge klarat sig utan mamma eller hustru. Närmare bestämt åtta år. Hon stack för åtta år sen för att "hitta sig själv", vilket måste ta väldigt lång tid, med tanke på att hon inte dykt upp på åtta år. Men en dag när en moster vart på besök på Kreta, tog hon med sig en modetidning därifrån, och vem fanns inte på framsidan om det inte var Hans Thomas mamma, livs levande?
Alltså bestämmer sig Hans Thomas och hans pappa ("farsan") att ge sig ut och åka bil till Grekland, ända från Arendal i Norge, och rädda mamman som gått vilse i modevärlden för att hitta sig själv, och ta med henne tillbaka till Norge.
På vägen på en gammal bensinmack får Hans Thomas ett förstoringsglas av en mystisk dvärg.
Lite senare i den lilla byn Dorf i Schweiz så får Hans Thomas fyra bullar av en mystisk (och kanske lite knäpp?) bagare, som ger instruktioner om att Hans Thomas ska öppna den största bullen sist, alldeles ensam.
När han då gör detta upptäcker han en liten liten bok i bullen. Och när han börjar läsa märker han att boken på något konstigt sätt är sammanlänkat med hans eget liv.
Boken är skriven av samma bagare som den han fick bullarna av. Bull-boken handlar om Hans, från Tyskland, som en dag råkar ut för skeppsbrott. Han är den ende som överlever, och lyckas ta sig ombord på en av livbåtarna. Länge lever han på det lilla vatten han har kvar, och lite skorpor, utan att se land så långt ögat kan nå.
När allt verkar som mest hopplöst, och när den sista droppen vatten försvunnit, vad får han då se? Jo, en liten ö! Hans gissar att det är Amerika, eller kanske till och med Afrika, som han kommit till.
Men när han landstiger på ön märker han att ön är allt annat än vanlig. Fjärilar, stora som fåglar flyger omkring, och de låter konstigt nog som små kvittrande fåglar. Träd och andra växter han aldrig hört talas om. Han stöter också på konstiga hästliknande varelser- med sex ben! Då förstår Hans, att detta inte är en ö som finns utritad på någon karta.
Han möter också en gammal gubbe, Frode heter han, som också vart med om ett skeppsbrott och kommit till ön. Som sällskap hade han bara en fransk kortlek. Under de många åren blev Frode oerhört ensam, och började fantisera att alla spelkort var olika personer, som han kunde prata med. Gissa om han blev förvånad när korten fick liv och kom promenerande som om de redan bott där i flera år. Av Frode lär sig alla korten olika egenskaper, som att baka eller blåsa glas. Länge levde de i en idyll, ända tills Jokern kom, och förstörde idyllen.
Hans Thomas läser och förundras, kan det verkligen vara en slump att han fick ett förstoringsglas precis innan han fick den pyttelilla boken? Han läser när han får chansen, och när farsan inte är i närheten. Är det verkligen en slump att boken på något sätt sammanflätas med hans eget liv och luffande genom Europa? Ska man tro på slumpen, eller kan det vara så att ödet bestämt allt?
_____________________________________________________________________________

Det är verkligen fantastiskt hur författaren får allting att hänga ihop. Tillexempel det där med kortspelskalendern, det är ju alldeles fantastiskt! Och att ingen kommit på det förut, det känns nästan som om det redan var bestämt då den första kortleken gjordes, men det tror jag inte. Jag blev verkligen imponerad. Allting hänger ihop, må vara på ett ytterst komplicerat sätt, men det gör det. Man blir så fascinerad över Josteins sätt att skriva. Språket är inte särskilt komplicerat, med många svåra ord eller så, men man måste ändå fundera lite över vad som sägs. Det filosofiska språket i boken får en att börja undra över hur allt hänger ihop. När man hör ordet "filosofi" såt tänker man på "Vad är meningen med livet" och massor med gamla gubbar som sitter och tänker men ändå aldrig kommer fram till någonting, men man får en hel annan uppfattning om man läser boken.
Boken är så speciell, det är verkligen svårt att förklara, man färdas med Hans Thomas och hans resa genom i Europa samtidigt som man är med Frode och alla kortspel i den andra världen. Och man får ta del av mysterierna på ett verkligen speciellt sätt, och fast man tror att författaren bara babblar på och egentligen inte vet vad han pratar om, så blir allting mycket klarare i slutet.
Det skule var omöjligt att dela in den här boken i en speciell genre, eftersom den är helt sin egen. Man får lite Alice i Underlandet känsla när man läser boken, på grund av alla spelkort som lever.
Man börjar verkligen bli lite intresserad av filosofi när man läser den här boken, och jag gillar verkligen sättet boken är uppbyggd, med en slags parallellvärld.
Ursäkta mig, men den här boken är faktiskt fantastisk.
Sammanfattning; en intelligent, filosofisk och spännande bok där man får tänka till lite och ta del av historien på ett ovanligt sett, kort sagt helt underbar!

Nytt utseende!

Ja, nu har jag för tredje gången bytt utseende på min blogg, hehe...
Jag blev lite Alice i Underlandet insspirerad när jag läste Spelkortsmysteriet, och så blev det så här ;) När jag bytt utseende för kanske femte gången kanske jag gör ett inlägg om min header genom tiderna, böra för att se skillnaderna. Förhoppningsvis så dröjer det ett tag.
Ville bara varna er så ni inte tror ni kommit till fel blogg när ni kikar in, men lugna er, ni har inte kommit till någon illegal spelhåla bara för att det är spelkort i bakgrunden, vill jag bara påpeka ;)

Ja, så var det ju det här med att inte köpa fler böcker...

Jag har räknat antalet olästa böcker i min bokhylla, och det blev 34 stycken. I min syrras är det säkert många fler, så det dröjer nog innan det blir några omläsningar.
Men igår så åkte min syrra in till stan med mormor, och de köpte lite böcker, till min stora förtjusning. Men jag får INTE läsa någon av dem (!), för jag måste vänta eftersom de kommit med den dåliga idén att allt ska läsas på vår lilla resa till Grekland (det blir för övrigt ingen bloggning då) Det blev sammanlagt bara sex böcker.
Här är de böcker vi köpte:

Jaaaaaa!!!!!! Äntligen har vi den elfte boken i serien Spejarens lärling! Det är den sista och avslutande delen i serien, vilket känns lite sorgligt.
Det verkar vara en sån del där alla lösa trådar sys ihop. John Flanagan ispirerades tydligen av läsarbrev där de skrivit olika frågor gällande serien till att skriva den sista delen i Spejarens lärling. Det känns lite synd, att det inte finns någon direkt historia, men det kanske det finns iallafall, jag har ju inte läst den än ;)





VARNING FÖR MASSA SPOILERS!!

Ja, jag blev så himla fäst vid serien, trean var ju så himla bra, så jag kunde ju inte låta bli att be min syrra att köpa fyran och femman ;) Synd bara att hon inte hittade femman, så den får jag väl vänta på, suck...
Jag undrar lite vem det är som ska vara skurken i den här.
Antagligen Sebastian, han skulle verkligen passa.
Det här blir den första boken i serien då man ser ansiktet på någon på omslaget. Hoppas de fortsätter behålla sina snygga omslagtill sexan- City of Heavenly Fire.

SLUT PÅ SPOILERS

Ja, om ni kanske kommer ihåg det så skrev jag om den här och en annan bok i ett annat inlägg, jag skrev att jag väldigt gärna ville ha den.
Det är samma författare som skrivit en liten hattaffär på hörnet (min recension på den är här) som jag blev väldigt förtjust i, så jag tycker det ska bli väldigt spännande att se hur den här är.
Handlingen påminner lite om Emma av Jane Austen, iallafall titeln. Det är en feel-good bok, det ser man ju nästan åp omslaget. Den handlar om mamma som upptar hela sin tid med att hitta lämpliga mankandidater till sina döttrar. De verkar inte överentusiastiska, och mamman behöver verkligen rycka in. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig...





Ja, syskonen Brontë skrev ju alla varsin bestseller. Jane Eyre och Svindlade Höjder är väl de mest kända. Men lilla Anne Brontë skrev också en bok. Den verkar ganska bra, faktiskt. Jag tror det handlar om en guvernant som skriver om vad som händer i de två hemmen där hon arbetar. Den första familjen är överklass och ser ner på Agnes, och barnen är i princip omöjliga att lära någonting. Men i den andra familjen möts av helt andra problem...
Jag är ganska nyfiken, det finns inte så mycket fakta om den på baksidan, men jaja.






Jag tror det var Liv som tipsade om boken. Den ser ju tämligen dyster ut, men alla böcker måste väl inte handla om får som skuttar omkring på en grön äng, eller?
Samuel verkar bära på hela världens sorger samtidigt, han ligger längst ner i "rangordningen" och är dessutom hemligt kär i klassens drottning, Emelie, men han har en plan. Han ska följa med på klassresan, men han planerar inte att komma tillbaka...
Ja, det lät ju muntert. Av någon anledning så får jag en känsla av att han mördar alla åp klassresan, och sen tar han livet av sig, eller något.



Det här är typ som en historia i bakgrunden till Twilight 3- Ljudet av ditt hjärta.
Boken är ganska kort, och den handlar om tjejen Bree som är en av de nyfödda vampyrer som ska döda familjen Cullen i tredje boken. Hon är den där lilla flickan som Volturi kommer och dödar, efter att familjen Cullen bestämt sig för att ta henne under sina vingar. Så slutet på den här boken är rätt så förutsigbart, jag tror att det kanske kommer fällas tårar under läsningen, det var så synd om henne ;( Och att det står att hon möter någon som heter Diego som hon börjar tycka om gör ju inte saken bättra :(

City of Glass

Av Cassandra Clare
Titel: City of Glass
Serie: The Mortal Instruments
Del: 3
Utgiven: 2009
Sidor: 541
Förlag: Margaret K. McElderry Books
Första Meningen: The cold snap of the previous week was over; the sun was shining brightly as Clary hurried across Luke's dusty front yard, the hood of her jacket up to keep her hair from blowing across her face.

STOR SPOILERVARNING FÖR DE SOM INTE LÄST DE TVÅ FÖRSTA BÖCKERNA I SERIEN!

Clary har nu äntligen fått reda på hur hon ska kunna hjälpa sin mamma. En kvinna som tydligen heter Madeleine och som tydligen känner hennes mamma dök upp och berättade att den enda som kan hjälpa henne är trollkarlen Ragnor Fell, mannen som kastade förtrollningen som gjorde att hennes mamma kom i det skicket hon är i just nu. För att hitta Ragnor Fell måste de resa till Idris- platsen där de flesta Shadowhunters växer upp, dit inga människor kan komma . Hon har planerat att resa dit i sällskap med Jace och familjen Lightwood, som har ett hus där, och så ska de träffa sin släkt, osv.
Konstigt nog så gillar Jace inte alls idén, och bönade och bad i princip på sina bara knän att hon skulle stanna hemma i New York, men Clary vägrade. Den senaste månaden har ju varit allt annat än normal, och då har hon ju varit i new York, så hur skulle det kunna vara farligare i Idris?
Men dagen de skulle åka så händer något. När Simon är ute och promenerar så får han syn på Jace och familjen Lightwood, flera timmar innan de egentligen skulle åka, fullt uppe med att ta sig genom en portal till Idris- utan Clary.
Jace hade tydligen menat allvar, och gått så långt att han tänker åka utan Clary. Men innan de hinner in i portalen anfalls de av the Forsaken. Simon blir allvarligt skadad, så de tvingas ta med honom in i portalen, till Idris.
Ni kan gissa om Clary blir förvirrad när alla åkt utan henne, men det stoppar henne inte. Istället skapar hon en egen portal, fast det är totalt förbjudet, och på det viset kommer hon till Idris, tillsammans med Luke, som tog tag i hennes arm precis innan hon steg in i portalen, så han råkade hänga med.
Det sägs att Valentine finns någonstans i Idris, letandes efter den sista av the Mortal Instruments. Och när han gjort det, kommer helvetet att bryta ut, lugnt sagt.
I Idris träffar Clary Sebastian, en kille som verkar gilla Clary och försöker hjälpa henne att hitta Ragnor Fell. Han känns konstigt nog lite bekant, hur nu det är möjligt.
Simon, som egentligen inte får vara i Idris, kastas i en fängelsehåla fast han egentligen skulle ta sig hem med hjälp av the Clave. Istället blir han fånge, eftersom the Clave och den nya Inquisitor är misstänksam eftersom han är en vampyr som kan färdas i solljus.
Och samidigt så verkar det som om krig drar ihop sig, Valentine har lyckats hämta tusentals av olika demoner, som är redo att döda varenda Nephilim i hela Idris, kanske till och med hela världen.
_________________________________________________________________________

Jag ska sluta med att skriva hur deprimerad jag är över handlingen, ni har väl annat att göra än att läsa det, det är ju recensionen ni vill höra. Eller läsa.
Jag gillar verkligen idén med att något som heter Idris finns, det är ju typ som Shadowhuntarnas sommarställe, typ. Av någon anledning kan jag inte sluta tänka på små röda stugor me flaggstångar och grönyt gräs, osv. Hehe...
Cassandra Clare har ju planerat allting så bra! Tillexempel att Idris finns någonstans i världen, det är inte så att man kommer till en annan planet eller så. Det är bara så att människor inte kan se den. Om de råkar klampa in i Idris, förs de automatiskt över till andra sidan, och de märker ingenting. Jag kan inte låta bli att undra om att när jag tar ett steg så går jag egentligen över en annan värld, i princip, fast jag inte märker något.

En sak som jag verkligen gillade med boken var att man fick vara lite mer med alla personerna, och man fick reda på lite mer om deras personligheter och så. Deras spirituella sida kanske dyker upp när de kommer till stället där de vuxit upp? Och man fick äntligen lite klarhet i den där komplicerade historien med att Jace och Clary är barn till Valentine, hur henns mamma kunde gilla honom överhuvudtaget, och andra grejer. Jag är nu rätt så säker på att jag fattat allt.

Jag började verkligen gilla alla personer mer, nu när man fick se en lite mer personligare sida av dem. Och Magnus var med ganska mycket, Yey. Jag började gilla Alec och Isabelle mycket mer i den här boken.
Boken påminner mig nästan lite om Harry Potter, de letar ju efter dödsrelikerna, och nu letar de efter the Mortal Instruments.

Den var lite sorglig, också. Speciellt när (MEGASTOR spoilervarning, till och med för de som läst de två första böckerna) Max dog, hur kunde han? Han var ju bara ett litet barn! Påminner mig verkligen om Hungerspelen då Prim dog... (slut på spoiler)
Jag blev faktiskt lite överraskad på den här boken. Ettan var ju super, tåan likaså, men den här var ännu bättre!!! Det fanns fler coola dialoger, och som sagt fick man lära känna mer om personerna.
Och jag gillar verkligen slutet, skulle nästan passa som ett bra slut för hela serien. Nu när det finns två delar till och den sjätte har inte kommit ännu, de blir det ju bara störrre och större chans att någon av mina favoritkaraktärer dör...

Tävling hos Boktjuven!

Vill bara tipsa om en tävling hos Boktjuven, här är tävlingen, gå in och va med du också ;)

(lite information)

Saknar du lite läsning i sommar? Då kan du vara med i Boktjuvens sommarutlottning. Jag lottar ut ett paket med två begagnade böcker, Geim - av Anders De La Motte och Hungerspelen av Suzanne Collins (Del 1 i trilogin). Väldigt spännande böcker båda!

I paketet ingår också ett helt oläst exemplar av tidningen Skriva. Jag anmälde intresse för ett gratisnummer av Skriva på a siten Booked och fick det. Men jag hade visst råkat glömma att jag samtidigt hade tecknat en prenumeration. Så jag fick två nummer. :) Men nu kan du få det ena. Gör så här:

1. Anslut dig till Boktjuven med google friends connect

2. Skriv ett inlägg på din blogg där du länkar till tävlingen.

3. Klart! Nej förresten, sedan får du vänta lite också. Jag drar en vinnare på lördag, den 14 juli

City of Ashes

Av Cassandra Clare
Titel: City of Ashes
Serie: The Mortal Instruments
Del: 2
Utgiven: 2008
Sidor: 453
Förlag: Margaret K. McElderry Books
Första Meningen: The formidable glass-and-steel structure rose from its position on Front Street like a glittering needle threading the sky.

STOR SPOILERVARNING!!!! LÄS INTE OM NI INTE LÄST DEL ETT!!!!

Clary försöker fortfarande leva ett normalt liv, även om det är svårt när man är en Shadowhunter, gjord för att döda demoner av alla slag, och ens mamma ligger i koma utan att visa några tecken på att vakna upp. Och hennes komplicerade relation till brodern Jace (Jonathan) och att hon är dotter till den i princip farligaste mannen i världen- Valentine, gör ju inte saken bättre.
Jace har också sina problem, plötsligt så beter sig hans fostermamma Maryse så misstänktsamt mot honom, hon litar inte längre på honom nu när hon fått veta att han är Valentines son. Det blev ett hårt slag för Jace, eftersom Maryse varit som en mamma för honom. Så han försöker bli dödad av en varulvsflock, vilket han nästan lyckades med, tills Luke räddade honom.
Valentine, Clarys och Jaces pappa, är fortfarande på fri fot, till the Claves förfäran. Han har nu the mortal Cup i sin ägo, och ingen vet nu var han är eller vilka planer han har.
När Maryse inte längre litar på Jace, så kastar hon i princip ut Jace, hon hävdar att Jace spionerar för Valentine. När Jace hävdar att det inte är sant, så dras the Inquisitor (puh, svårt ord) med i det hela. The Inquisitor är en tant som totalt hatar Valentine (typ så mycket man nu kan hata nån) och hon är den enda som kan dra Jace inför the Soul-Sword, då ingen Shadowhunter kan ljuga. Tyvärr verkar the Inquisitor inte överdrivet förtjust i Jace, och går till och me så långt att hon fängslar honom i the Silent City, där bara såna som gjort hemska saker sitter fängslade, för att han var lite uppkäftig. 
När sen the Soul-Sword blir stulen från the Silent City, misstänker såklart alla Valentine. När det sen hittas döda kroppar tömda på nästan allt blod blir det mer tydligt- att Valentine håller på med någon slags ritual. Men the Inquisitor misstänker direkt Jace, att han hjälpt till Valentine att stjäla the Soul-Sword. Var det bara en tillfällighet att svärdet blev stulet precis dagen innan Jaces rättegång, som nu inte kan bli av? The Inquisitor tvivlar.
Men skulle verkligen Jace gå så långt att han sviker sina vänner och allt han tror på, bara för att ansluta sig till sin sinnessjuka pappa?

Jag tror inte jag var den enda som blev åtminstone liiite chockad när det visade sig att Jace och Clary var syskon, hur ska nu den lilla fina kärlekshistorien gå? På den fronten blev jag lite besviken, eftersom de varken kom framåt eller bakåt, i princip. Det var den historien som fick mig att fortsätta läsa, man vill ju så gärna se hur det går.
En av mina favoritkaraktärer är absolut Magnus! Ioförsig kom han med i ettan, men jag glömde säga det då, jag hade dessutom tidspress på mig då. Han är tyvärr med för lite för att jag ska bli nöjd, men nåja, man kan inte få allt. Han är också en del av det andra "kärleksparet" i boken. Det skiljer sig cirka 300 år emellan dem, men kärleken är väl typ oövervinnelig?
Det finns många citat jag skulle vilja skriva in, de flesta är någonting med Jace. Hans humor är så rolig, önskar att jag kunde komma med kvicka och sarkastiska svar i olika situationer, men för det mesta så kommer jag på dem tre timmar efteråt...
Boken var inte lika bra som ettan, men ändå väldigt bra. Men en sak som skiljer City of Ashes från City of Bones är att de hoppar lite mellan personerna. Först var det bara Clary som man följde med, men nu får man även vara lite med andra personer. Om detta är bra eller dåligt är jag inte riktigt säker på, men jag tycker det är bra ;) I ettan kändes det som om den berättades i jag-person, eftersom man inte hoppade mellan personerna alls.
Nu när jag läser trean är det enda jag håller utkik efter är att det visar sig att Jace inte är son till Valentine när allt kommer omkring. Hittils- nada.
Incest (då man är kär i sitt syskon) är ju inte något jag brukar se i ungdomsromaner, men detta blir en trevlig omväxling, vi får se hur det utvecklar sig.

Internet!

Föräldrarna är tillbaka, så nu kan jag använda internet! Så det kommer förhoppningsvis en recension på City of Ashes, om ni håller utkik ;)

City of Bones

Av Cassandra Clare
Titel: City of Bones
Serie: The Mortal Instruments
Del: 1
Utgiven: 2007
Sidor: 485
Förlag: Margaret K. McElderry Books
Första Meningen: "You've got to be kidding me," the bouncer said, folding his arms across his massive chest.

Clary ser sig själv som en relativt normal tjej. Hon bor med sin mamma i USA, hennes pappa dog i en bilolycka innan hon föddes, och hon har en bästa vän som heter Simon, och de har känt varandra i typ tio år, eller mer. Men en dag förändras allt. Hon skulle egentligen bara gått till en klubb med Simon, fast han egentligen hatar klubbar, men han hänger med ändå. Inne på klubben så ser Clary en mörkhårig och väldigt vacker tjej dra in en kille med blått hår in genom en dörr, ingen konstigt med det. Men sen ser hon två stycken killar följa efter dem på behörigt avstånd, och de går in genom dörren, men Clary hann allt se en kniv glimta till. Hon säger till Simon, men han tycks inte se killarna när de går in. När Clary går ifrån Simon efter att ha sagt åt honom att hämta typ en vakt skyndar hon in i rummet, där de två killarna är i fullt upp med att mörda killen hon sett gå in med den snygga tjejen. Killarna och tjejen är Shadowhunters, de är inte riktigt mänskliga, och de är tränade stenhårt i det de är gjorda för att göra- döda demoner. De blir mer än förvånade när hon klampar in, eftersom hon egentligen inte borde kunna se dem alls.

Clary lyckas komma därifrån, men någon dag senare söker den blonda killen, Jace, upp Clary. Han babblar någonting om att någon som tydligen hette Hodge vill att hon ska komma med till något som tydligen kallas Institutet. Egentligen har hon inget val. Men Clary lyckas slita sig och tar sig hem, och finner hemmet helt vänt upp och ner. Hennes mamma är borta, dörren är öppen, alla hennes mammas tavlor är rivna till spillror, hela hemmet är förstört, och tomt, trodde hon. Men kvar finns en liten demon som försöker käka upp henne, fast hon lyckas döda den genom att stoppa någonting i munnen på den så den kvävdes. Tyvärr bölev hon skadad ganska allvarligt, och blir medvetslös.
När hon vaknar är hon någon helt annanstans, hon är på Institutet, platsen där de lär Shadowhunters att döda demoner.
Clary dras plötsligen in i en värld full av Shadowhunters, och hon är tydligen en själv, säger de, galna demoner, vampyrer, varulvar, försvunna mammor och mannen som ligger bakom all galenskap som de måste hindra till varje pris- Valentine.

Ja, handlingen blev dålig, som vanligt. I nästa recension ska jag skärpa mig.
Det här med att läsa böcker på engelska, går ju som en dans! Man märker det ju knappt.
Man har ju hört ganska mycket om den här boken, speciellt nu när den femte boken släpptes ganska nyss (eller gjorde den det? Jag har så dålig koll) Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade på boken, jag förväntade mig att den skulle vara bra, men ändå inte riktigt min stil, varför vet jag inte. Vilka förväntningar jag än hade, så uppfyllde boken dem perfekt. Jag gillar verkligen idén med övernaturliga varleser som lever paralellt med oss, jag har sett det förut, men det är ju så himla härligt. Får min fantasi att komma till liv, typ.
Mina favoritpersoner är jag inte riktigt säker på. Jace, gillade jag såklart, jag bara älskar hans sarkastiska humor! Alec och Isabelle är också väldigt coola, men återigen så stör jag mig på att de är så perfekta. När kommer perfektionen bli omodern? Jag tröttnade på den efter Twilight, och det var ett tag sen. Utseendet spelar ingen roll, trodde jag böcker skulle lära oss, men nejdå. Och Jace är liiite för säker på sig själv, fast jag tycker bara det är charmigt ^^ Men jag gillar verkligen karaktärerna, allihopa, Clary också, fast ibland kan hon vara lite blind och inte se vad som är precis framför näsan på henne.
Jag blev så fascinerad av Jaces och Clarys relation så jag läste baksidan på tvåan och trean, sen sökte jag och kollade baksidan av fyran och femman på internet. Det skulle jag inte gjort. Hur kunde jag vara så dum! Nu vet jag mycket mer än vad jag egentligen borde veta, det är så typiskt mig. Men den avslöjade inte tillräckligt mycket att jag inte vill läsa fortsättningarna.
Omslaget är ju väldigt coolt, enligt mig. Det engelska omslaget är absolut snygast ;)

Jag har också hört att den blir film, och att den kommer redan det här året! Jag vet inte vilka skådespelarna blir, men jag vet att Lily Collins kommer spela Clary och Jamie Campbell Bower ska spela Jace, det ska verkligen bli spännande hur de gör filmen, den kan nog bli rätt så blodig...

Kort Bloggpaus

Jag har bara kunnat använda internet eftersom vi har ett litet stick som vi sätter in i datorn, men nu är pengarna slut på kortet, så vi måste fylla på det. Men mamma och pappa är i Lux, och de kommer hem på söndag, tror jag, så då kommer de antagligen fylla på sticket. Som tur var så fick man 20 minuters extratid efter att pengarna tagit slut, det är därför jag kan blogga nu. Om jag hinner på de här 20 minutrarna så gör jag en recension på City of Bones, men det är tveksamt.

Bokmässa vadå?

Ja, de flesta har ju hört talas om den berömda bokmässan som hålls i Sverige, och alla tjatar om "Gud, vad roligt vi ska ha", och "När ses vi", osv. Och jättemånga gör inlägg på sina bloggar där de skriver om att bokmässan finns, och frågar vilka mer som kommer, osv. Men INGEN skriver om VAR bokmässan ligger, NÄR bokmässan är, och andra fakta. Ja, jag är lite efter, men jag skulle så jättejättegärna vilja gå på den, men då skulle jag gärna vilja veta var den är. Och så har jag hört talas om en bokbloggarträff- måste man vara inbjuden till den? Jag skulle vara väldigt tacksam om någon kunde informera mig om lite detaljer. Jag har för mig att det är i Göttebörg, (jag är inte helt efter trots allt).
Ni får gärna tycka att jag är dum i huvudet som inte vet något, bara någon svarar!

Månadsrapport: Juni 2012

 Lästa böcker: 8 stycken. Ja, jag är inge racerbil, är det ett krav?

Recenserade böcker: 8 stycken. Ha! Gud vad jag är duktig.

Dessa böcker recenserade jag Juni 2012:

• Stardust av Neil Gaiman
• Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
• Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
• Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo
• Drakens bok av A.J. Lake
• Tystnad, tagning av Michelle Magorian
• Skuggspel av Tad Williams
• Simon Månkalv av Tad Williams

Antal recenserade böcker: 8 stycken. Det är väl ganska lagom med 8 recenserade böcker varje månad?

Antal böcker på svenska: 7 stycken

Antal böcker på engelska: Ja, det var bara en bok, lilla Stardust.

Antal sidor: 2666 (vilket blir 333.25 sidor i genomsnitt)

Omläsningar: Inga, haha!

Kommentar: En väldigt bra månad. Alla böcker var bra, vissa bättre än andra. Det blev inte så många böcker på engelska, men jag ska ju läsa hela The Mortal Instruments, så då blir det ju några fler. Jag har avvikit lite från min påtänkta bana, eftersom det kommit massor med bokpaket lite då och då. Så just nu försöker jag få alla olästa böcker utlästa, så jag kan börja med att läsa om lite böcker.

Nu är jag sugen på att läsa: The Mortal Inrtuments, gud vad de är bra. Och så vill jag läsa "Ensamma hjärtan och hemlösa hundar". Och jag vill fortsätta på Minne, sorg och törne, vill gärna läsa fortsättningarna på Simon Månkalv. Och så vill jag läsa om Det blåser på månen för typ hundraelfte gången.

Bästa boken: Tystnad, tagning av Michelle Magorian. Det var lite svårt att välja, men den här var otroligt bra. Ett måste för alla! Och att jag älskar film gör ju inte boken sämre, precis

 Sämsta boken: Stardust av Neil Gaiman. Den var absolut inte dålig, men det var lite för få skarpa dialoger och för lite spänning, enligt mig. Men den var ändå helt okej.

Beskriv dig själv med boktitlar!

Nähä, det blev inte något inlägg igår, men det var för att jag inte kunde vara inne på datorn.
Nu har jag ÄNTLIGEN min egen dator som jag kan använda, vad skönt.
Nåja, nu ska jag iallafall göra den roliga enkäten att beskriva mig själv genom boktitlar, så vassegoa!



Mitt hopplöst normala liv av Joanna Nadin

Och jag menar det verkligen. Ibland undrar jag verkligen om jag inte skulle passa bättre i en värld med alver, drakar, älvor, riddare, etc. Mitt liv är så hopplöst normalt att det inte är klokt, det går att förutse mitt liv bara man ser på mig, kan det ALDRIG hända något spännande i mitt liv, är det för mycket begärt?

Det fattas en tärning av Johanna Thydell

Och det gör det. Till mit fiaspel, jag kan inte fatta vart den tagit vägen

Abandon av Meg Cabot

Ja, jag känner mig lite övergiven just nu, eftersom jag flyttat så känner jag mig lite övergiven, speciellt av min klass. Jag hatar er!!! Varför kan ni inte flytta med mig till Stockholm??

Smart Girls Get What They Want av Sarah Strohmeyer

Det här var lite mer ironiskt. Tja, smart kan man väl säga att jag är, men nu kommer vi till själva "får vad de vill" delen. Ibland känns det lite som tvärt om, det finns MASSOR med bland annat böcker som jag vill ha men som jag inte fått! Fast om man ser det ur skolmässig synpunkt så får jag väl det jag vill ha, mina betyg är ju till min stora fröjd ;)

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Ja, jag ljuger faktiskt ovanligt lite. När jag var liten så kanske det var massor med "vita lögner", men nu så talar jag faktiskt för det mesta sanning.

Fatta eld av Suzanne Collins

Ja, ibland så känns det faktiskt som jag ska fatta eld. För det mesta när jag blir upprörd eller arg. Och då menar jag riktigt arg, men för det mesta håller jag inne med det, för om jag väl kommit igång skulle det krävas mer än en brandsläckare för att stoppa mig...

Ja, det här var mina boktitlar, vad tyckte ni? Det var till och med ganska roligt ;)