Tidväktaren

Av Jeanette Winterson
Titel: Tidväktaren
Orginal titel: Tanglewreck
Sidor: 313
Utgiven: 2006
Förlag: Rabén & Sjögren
Första meningen: Kvart i sju en sommarmorgon kom en röd Londonbuss körande över Waterloo Bridge.

Det har börjat hända konstiga ting i världen. Rubbningar i den naturliga ordningen. Tidstornados, då människor, hus, fordon och andra saker åker in i en virvelstorm och aldrig dyker upp igen. Och ibland kan tiden bara helt enkelt stanna. Då inte vågorna rör på sig eller fordona åker framåt.
11-åriga Silver bor i ett stort hus, som hon älskar. Hon bor under uppsikt av den giriga tanten Mrs Rokabye och dennes ilskna kanin, Bigamisten. Silver får göra i princip allt hushållsarbete medan Mrs Rokabye sitter i en soffa och läser veckotidningar. Silvers föräldrar är försvunna sen länge (iallfall hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad det stod om mamman). En dag kommer den ondskefulle Abel Darkwater till huset. Efter en aning oskyldigt tjuvlyssnande får Silver veta att Abel Darkwater är besatt efter en speciell klocka, Tidväktaren. Uret som man kan styra hela universum med. Och han är är helt bombsäker på att Silver har den. Vilket hon förstås inte har, hon har ingen susning om var Tidväktaren kan finnas, vilket också Mrs Rokabye intygar, eftersom det inte finns en enda kvadratmillimeter hon inte kartlagt.
Ändå bjuder (eller snarare befaller) Abel Darkwatern att Mrs Rokabye och Silver ska komma till huset. I hopp om att han ska kunna få ur flickan var Tidväktaren finns.
Men under Abel Darkwaters misslyckade försök till att hypnotisera Silver att komma ihåg var Tidväktaren finns, så lyckas Silver fly och springa sin väg.
Under rymningen så möter hon Efterblivarna, ett folk som lever under jord med stora fyrkantiga händer och mycket stora och utstående öron. Hon blir speciellt god vän med en Efterblivare vid namn Gabriel. De bestämmer sig för att hjälpa Silver med att hitta Tidväktaren, och en fantastisk resa genom tid och rum tar sin början.

Silver är elva år med stort rött, buskigt hår. Hon påminner mig lite om Lyra i Guldkompassen på ganska många sätt. Hon var ingen särskilt rolig person. Det känns som om man sett henne tio gånger förut. Och det fanns inte så mycket text om vad hon faktiskt tyckte om saker och ting som jag hade hoppats på. Hon var inte så intressant som person, jag skulle hellre vilja höra mer om Gabriel, tillexempel. Fast jag måste väl berömma henne för att hon överlevt så länge i Mrs Rokabye och Bigamistens våld, så det är väl ett litet plus...
Hon är väl ganska modig, men inte särskilt. Det känns som om hon svimmade hela tiden, fast hon har ju ioförsig gått igenom ganska mycket och är ju bara elva år (...säger jag som är tolv, hehe :P).

Jag tyckte om idén till boken, men den var lite tråkig. Den påminnde mig (av någon anledning) väldigt mycket om Guldkompassen.
Tiden är väldigt obestämd, så jag skulle gissa någon gång i framtiden. Fast det skulle lika gärna kunna vara för längesen, nåja, med några små ändringar. Åter igen lite som Guldkompassen.
Jag gillar Bigamisten, även om den inte är särskilt snäll. Den är mycket bättre än en vanlig vakthund. Det tog ovanligt lång tid att läsa ut den, men den var ganska tråkig. Och när någonting är tråkigt, så går det långsammare ett läsa. Fast det fanns ju förstås vissa delar som jag gillade, den var inte helt värdelös. Jag gillar i princip alla böcker som har någonting med tid att göra, fråga mig inte varför. Men allt det här med klockor och tid passar så bra med böcker! Någon som håller med?
Jag blev lite osäker på slutet, om det finns en fortsättning eller inte, för jag hittar ingen. Men tydligen ska det finnas en, jaja...
Boken var väl bra, lite långtråkig men om ni nu absolut känner att ni måste läsa den så för guds skull läs den, låt inte mig hindra er.