En sån där vidrig bok där mamman dör

Av Sonya Sones
Titel: En sån där vidrig bok där mamman dör
Original titel: One of those hideous books were the mother dies
Sidor: 318
Utgiven: 2004
Förlag: Bonnier Carlsen
Första meningen: Jag är inte så deprimerad, med tanke på att den här gigantiska, vingförsedda silverkulan dundrar bort med mig från precis hela mitt liv.

Rubys liv håller på att gå i bitar. Hennes mamma har plötsligt dött, och det är bara Ruby kvar i världen. Och nu måste hon flytta till sin pappa som skilde sig från hennes mamma innan Ruby ens var född, och som nu bor i Los Angeles. Och dessutom är han en världskänd skådespelare vid namn Whip Logan - vad sjutton är det för namn egentligen? Ruby har aldrig lyckats förlåta hennes pappa för att han lämnade henne och hennes mamma.
Ruby har sett flera filmer med sin pappa, men aldrig träffat honom i verkligheten. Det är inte så många som vet att hennes pappa är världskänd.
Och när hon väl ska åka får hon panikångest, hur ska hon klara sig utan moster Duffy och bästisen Lizzie, och fram för allt hennes underbare pojkvän Ray! Tänk om han faller för slampan Amber istället?
Så när hon möts av hennes pappa på flygplatsen i Los Angeles, som har så fullt upp med att skriva autografer att han knappt ser henne komma, är det inte så att hon vill kasta sig i hans famn. Hon vill snarare strypa honom och skrika: Och var har DU varit hela mitt femton-åriga liv, ditt svin!?!?
Hon förs till sitt nya "hem". Och det är ett gigantiskt slott, med tinnar och torn med en gräsmatta som tycktes innefatta minst tolv fotbollsplaner. Bara hallen är större än hela huset Ruby och hennes mamma bodde i.
Ett helt nytt (och inte särskilt välkommet) liv börjar för Ruby. Bland annat så ringer Cameron Diaz på dörren och frågar efter socker, hur otroligt är inte det? Hon kan fortfarande inte förlåta sin pappa, hon hatar honom och är allmänt elak och kall mot honom. I skolan ser alla killar ut som små versioner av Brad Pitt och alla tjejer som tjejer ur en exklusiv underklädes-katalog.
Hon möter också hennes pappas livvakt/personlig tränare/vän Max, och de blir snabbt vänner.
Hur ska hon kunna anpassa sig till det här livet, med en superkänd pappa som hon hatar och knappt en enda vän inom hundra mils avstånd?

Ruby, femton år, är envis, det måste man säga. Hon håller verkligen hårt på den där hata-pappa-till-varje-pris grejen. Jag tycker nästan hon överdriver lite, och jag tycker faktiskt lite synd om hennes pappa. Men jag gillar henne ändå, hon verkar väldigt rolig när hon skriver (det är ju ioförsig författaren som skriver allt Ruby säger och tänker, men ändå). Jag och syrran skrattade så vi kiknade när hon var på flyget till sin pappa.
Hon har rött hår och många fräknar, och till utseendet så liknar hon lite Pippi Långstrump.
Hon har skåderspelartalanger, men vet egentligen inte om det.
Jag tycker ändå att hon är väldigt rolig, som huvudperson.

Jag hinner inte berätta så myckt om vad jag tyckte, men den var jättebra och jag älskade sättet Sonya skrev på, heja henne!
Jag hinner inte skriva eftersom klockan nästan är ett på natten occh SVERIGE VANN MELODIFESTIVALEN!!!!!!! GRATTIS LOREEN!!! Men om två timmar ska jag upp igen. Jag kanske skriver lite mer på recensionen när jag kommer tillbaka från Sverige, hejdå!

UPPDATERING: Jaha, nu är jag tillbaka! Alltså, jag tyckte boken var väldigt bra. Jag verkligen älskade sättet Sonya skrev på, som i diktform fast ändå inte. När man tänker på det så kanske det inte är den mest spännande och mest orginella historia, men det fina och roliga språket och de roliga karaktärerna gör så att man faktiskt inte tänker på det. Och jag gillar verkligen Ruby som karaktär, fast ibland blir jag liiite störd på hennes envishet, och ibland (bara ibland) så är hon lite naiv, jag menar, det var vissa saker som man helt enkelt visste skulle ändå i vilket fall som helst, men hon blir totalchockad. Fasst ioförsig, hon vet ju inte att hon är med i en bok, i verkligheten är det ju lite mindre troligt att det som händer i boken faktiskt händer.
Iallfall, superbra bok! Rekommenderas! Bra gjort, Sonya Sones!