Sista avfarten till älvlandet och Det förlorade barnet (Dubbelrecension)

Hej, jag gör en dubbelrecension av blommornas krig 1 och 2, den första blir längre än den andra, för det finns inte så mycket att säga om tvåan som jag inte nämnde i ettan.


Av Tad Williams
Titel: Sista avfarten till älvlandet
Serie: Blommornas krig
Del: 1
Orginal titel: The War of the Flowers
Sidor: 347
Utgiven: 2003
Förlag: Wahlströms Fantasy
Första meningen: I en vas av vulkanglas mitt på det väldiga skrivbordet stod en ensam helleborus, nästan radioaktivt vit i den konstfärdigt placerade lilla ljuspölen.

Det är mycket som gått dåligt för 30-åriga Theo Vilmos på sista tiden. Hans flickvän har lämnat honom och killarna i bandet vill inte ha honom längre. Förtvivlad och ledsen fortsätter han sitt jobb på blomsterfirman, men där blir han inte kvar särskilt länge eftersom hans mamma blir sjuk. Lite senare dör hon i cancer, till råga på allt. Genom att sälja sin mammas hus så tar han lite semester från allting. Han skaffar ett litet hus utanför staden. Senare upptäcker han en bok, skriven av hans gammelmorbror. Han är hemma, tar det lugnt och läser i boken, som bara blir konstigare och konstigare. En dag när han sitter och läser, kommer det en liten ljusprick infarande. När han hinner fokusera på ljuset, ser han att det är en liten kvinna, knappt 15 cm lång, med små tunna vingar på ryggen. Det är en fräck älva vid namn Äppelskrott, som kommit för att ta Theo till Älvlandet och till en älva vid namn Renfana. Men varför vet hon inte. Innan de hinner ta sig till gud-vet-vart, sprider sig en unken och rutten lukt genom luften. Det står någon utanför. Theo tror det är en gammal luffare, men förstår snabbt att det absolut inte är det när varelsen bryter sig in genom badrumsfönstret och försöker döda honom. Det är ett fruktansvärt monster, och ser ut att vara gjord av gammalt tidningspapper, ben, trasor och ruttet kött. Det är på håret Äppelskrott hinner öppna en portal som hon kastar in Theo i.
När han vaknar är han i en helt annan värld. En värld fullt med älvor, feer, troll och jättar. En värld där alla älvor och andra väsen blir hur gamla som helst. En värld med platser som Skymning och Aftonstund. En värld, där det pågår en maktkamp mellan de sex Blomfamiljerna. Vissa älvor tillhör en Blomfamilj (t.ex. Familjen Riddarsporre, Helleborus och Renfana) och alla Blomälvor är lika stora som människor (Äppelskrott är en fe), alltså klär de ut Theo till en Blomma. Men vad vill de Theo? Vad kan han göra? Varför är han utvald? Och kommer det bli ännu ett Blomkrig tillslut?

The är väldigt musikaliskt, han spelar gitarr rätt så bra och han sjunger väldigt bra. Man kan inte säga att han är särskilt rik, man blir inte särskilt rik om man jobbar på en blomsterfirma. Han svor inte så mycket som jag trodde han skulle göra, jag vet inte varför, men det känns som om hårdrockare svär mycket (fast jag har antagligen sett för många filmer), men han använde mer "Herregud", vilket gör älvorna vansinniga (de tål inte att höra något om gud eller kristendomen, alla varelser får ont i huvudet av det). Han är mer hårdmagad än vad jag trodde, och han blev mer sur än förvånad över att vara i Älvlandet.
Åh, jag bara älskar Äppelskrott! Hon är så himla käck och rolig. Hon är väldigt fräck, och säger vad hon tycker och använder starka uttryck. Hon är absolut min favoritperson! Så fort jag fick höra hennes namn visste jag att jag skulle gilla henne! Hon är så underbart sarkastisk och ironisk när hon säger något. Hon tillhör familjen Äpple, vilket ni förmodligen kan gissa. Det är så roligt när hon och Theo kivas med varandra!

Boken överträffade verkligen mina förväntningar. Jag vet inte riktigt hur jag trodde den skulle vara, men den var absolut bättre än vad jag trodde! Alla personerna är helt olika varandra och mycker färgstarka, min favorit var såklart Äppelskrott. Det hände något hela tiden, vilket gjorde så man aldrig hade tråkigt när man läste, och det fanns många överraskningar i hela boken (Jag älskar överraskningar i böcker!) som bara skapade fler frågor man ville ha svar på. Jag gillar idén med älvor, det var längesen jag läste en bok med älvor som tema. Senast var nog i någon sagobok. Och många tänker ju på små gulliga miniälvor med tunna vingar, vackra klänningar och kvittrande röster när de hör ordet "älvor". Men när man läst den här boken så blir det så mycket mer. I boken finns det ju såklart säkert älvor som matchar beskrivningen, men det finns ju älvor av alla slags tänkbara sorter. Onda, goda, själviska, fåfänga, fräcka, ja, precis som människor som råkat få vingar på ryggen (vilket är precis vad de är, utom att de inte "råkade" få vingar).
Tad Williams måste verkligen ha jobbat länge med att få alla bitar att passa ihop. Jag undrar hur han kom på idén med olika blomfamiljer, med feer som alla familjer har en frukt eller grönsak eller något annat. Och själva Älvlandet är ju så coolt! Det är ju inte precis en glittrande stad där älvorna bor i små vackra hyddor i träden. Det finns nattklubbar, fordon, lampor, fabriker och allt möjligt. Jag skulle mycket hellre vilja bo där än här.
Boken var superbra, passar för alla i alla åldrar, och jag hoppas alla vill läsa denna bok! Kanske inte världens snyggaste omslag, men skit i det!

Citat: "Alla bra namn var upptagna när jag kom. 'Misstaget', brukade mamma och pappa kalla mig, men det var på skämt. Men det var jäkligt ont om namn där på slutet"
                                                                                                            /Äppelskrott

Kram!



(Kort recension, eftersom jag nyss suttit i tre timmar och svarat på frågor, puh)

Av Tad Williams
Titel: Det förlorade barnet
Serie: Blommornas krig
Del: 2
Original titel: The War of the Flowers (Boken utkom på svenska i två delar)
Sidor: 347
Utgiven: 2003
Förlag: Wahlströms Fantasy
Första meningen: Streedy Nässla tittade mycket noga på gatskylten för att förvissa sig om att det fortfarande stod samma sak på den.

(Varning för Massvis av Spoilers!)

Efter att Theo (mot sin vilja) kommit till älvlandet har han dragits in i ett krig mellan de kvarvarande blomfamiljerna samt alla andra varelser i älvlandet.
När Narcisstornet förstördes av så klarade sig knappt Theo ut levande, men han fick med sig vännen Cumber Starr. Men var är Äppelskrott? Theo kan inte hitta henne någonstans, och bara tanken på henne död bland de förkolnade bitarna av Narcisshuset får honom att må illa. Tillsammans tar de sig ut ur det förstörda tornet, och där upptäcker Theo att de fortfarande har Irrhen efter sig, ett fruktansvärt monster som sänts ut för att döda Theo och som nu tagit kroppen av en poliskonstapel (jag nämnde monstret i recension av ettan (här)).
De lyckas skaka av honom för stunden, men de vet aldrig när han kan dyka upp.
De lyckas ta sig till Älvaborgsbron, där en vätte vid namn Lera Lus Knapp håller på att bygga upp en motståndsrörelse mot blomfamiljerna, och Theo och Cumber ansluter sig till dem.
Cumber och Theo beger sig till De Olägliga Hindrens Undanröjare, för han kan vara den enda som kan hjälpa dem rädda Äppelskrott. Hos De Olägliga Hindrens Undanröjare får Theo reda på en stor hemlighet som kanske kan göra en ny vändning på hela det här gräsliga kriget.

Efter ettan, Sista avfarten till Älvlandet, så hade jag ganska många frågor jag velat få svar på. Jag tyckte de lika gärna kunde satt ihop de två böckerna till en enda bok som orginalversionen var, eftersom böckerna inte är särskilt långa.
Boken fortsatte i samma stil som ettan, och var lika underbar som den första. Det var synd att inte Äppelskrott var med särskilt mycket, men man kan inte ha allt.
Jag tror att det inte finns ett enda sagoväsen som inte finns i denna bok (okej, jag överdriver, det finns bland annat inga hober, orcher, alver eller dvärgar med). Pixier, Kobolder, Vättar, Drakar, Älvor, Feer, osv.
Det finns tyvärr inget mer att säga om denna bok (utom att den var superbra!) som jag inte nämnt i recensionen till ettan, så nu får jag tacka för mig!
Kram!