Anne på Grönkulla

Av L.M. Montgomery
Titel: Anne på Grönkulla
Sidor: 342
Serie: Anne på Grönkulla
Del: 1
Utgiven: 1908
Förlag: Rabén & Sjögren
Första meningen: Fru Rachel Lynde bodde alldeles där stora landsvägen till Avonlea svängde ner i en liten dalsänka, kantad av alar och ormbunkar och genomfluten av en bäck som hade sin källa långt inne i skogen på andra sidan den gamla Cuthbertska gården.

Det medelåldra syskonparet Marilla och Matthew bor ett rätt så lugnt liv, ute på landet i byn Avonlea. Tills de en dag bestämmer sig för att adoptera ett barn från ett barnhem. Det ska bli en pojke, såklart. Flickor kan inte jobba, de skulle inte ha någon användning av en sån.
Men när Matthew beger sig till tågstationen, får han en chock. Inget barn syns på stationen, utom en liten ensam flicka på tio eller elva år, med två stycken väldigt röda flätor.
Det visar sig att den lilla flickan är deras lilla "pojke", men något måste ha gått fel.
Flickan visar sig heta Anne, och verkar vara en skarpsint, romantisk och ovanligt pratsam flicka, hon kan knappt hålla munnen stängd i ens två minuter.
Först verkar det självklart att Marilla och Matthew ska lämna tillbaka henne, men motvilligt så fattar Matthew och Marilla tycke för flickan, så de bestämmer att Anne får stanna.
Anne blir överlycklig, hon har aldrig riktigt haft ett hem eller en familj.
Anne blir snart hemmastadd, och är helt hänförd av den vackra omgivningen, och döper sina favoritställen till lite mer spännande namn, som De älskades stig, Mörka Spelande Vågen och Ljuvlighetens vita väg.
Anne får också en bästa vän, Diana, som Anne hittar en så kallad själsfrände i.
Marilla blir mer och mer fäst vid Anne, Matthew var det nästan från första början.
Anne skaffar sig också fiender, eller rättelse, EN fiende, Gilbert. Efter att han retat henne EN gång för hennes hår, så totalvägrar Anne att någonsin talas eller kännas vid honom.
Boken handlar om Annes liv och när hon växer upp.

Sorry, jag tänkte ha något klatschigt slut på handlingen, men jag kom inte på något bra, så ni får nöja er med det.
Anne är väldigt pratsam. Och då menar jag VÄLDIGT. Hon bara pratar och pratar och pratar...Jag tror ni fattar poängen nu. Det kan vara om vad som helst, när hon pratar om någonting så kommer hon alltid in på flera andra saker. "Skicka mig saltet" skulle ta en kvart att säga.Hon har väldigt livlig fantasi, hon skulle kunna hamna i en mörk fängelsehåla, men ändå kunna låtsas att hon bor i ett slott med marmorgolv och massor med små söta älvor flygandes överallt. Hon är drömsk, och börjar ofta drömma om olika saker, när hon tillexempel gör något annat. Jag skulle tillexempel inte lita på henne när det gäller matlagning...
Hon är också fruktansvärt envis, jag menar, bara för det där med Gilbert och håret så förlåt hon inte honom på, var det sex år?

Jag tycker (förvånatvis) väldigt bra om boken, jag fattar inte varför vissa i klassen var så kinkiga när vi skulle läsa den. Jag har räknat ut att det är den andra klassikern jag läst, och hittills har båda varit superbra, så jag borde fortsätta såhär!
Och det var såna underbara miljöbeskrivningar! Jag kunde verkligen leva mig in i berättelsen! Nu fick jag plötsligt en väldig lust att flytta ute på vischan med bara ett par böcker som sällskap! Men på ett villkor, det måste vara i Avonlea! Åhhh, det verkar vara så fint där! De som bor där känns helt avskärmade från resten av världen, påminner mig lite om Cranford, faktiskt.
De flesta karaktärerna var ganska förutsägbara, men många överraskade mig helt! Anne, tillexempel.
Jag tycker Anne nästan har lite för mycket fantasi för sitt eget bästa. Missförstå mig inte, fantasi äär super! Men hon skulle kunna offra livet ifall någon förolämpade henne, för att försvara sin stolthet.
Det kändes som om författaren hade mycket att fylla boken med, det händer något HELA tiden, hon måste nog ha haft många ideér som hon satt ihop till en enda bok.
Jag tycker boken påminner lite om Kulla-Gulla, fast den här är överlägset bättre! Kulla-Gulla föll inte alls i min smak, Usch!
Snälla ge åtminstone boken en chans! Den är mycket bättre än man tror! Fast jag blev fruktansvärt irriterad av att det stod "En av världens mest lästa flickböcker". Och så började killarna tjata om att de borde inte läsa tjejböcker, utan killböcker. Vad är killböcker liksom? Sagan om Ringen? Åh, jag skulle verkligen vilja se någon av killarna i min klass läsa ut något som Sagan om Ringen. Vad vill ni läsa killar? Kalle Anka?