Drakens bok

Ursäkta för att handlingen blev så lång och rörig, men det händer så mycket i boken, men jag gjorde mitt bästa.

Av A.J. Lake

Titel: Drakens bok

Sidor: 297

Serie: Mörkrets tid

Del: 1

Utgiven: Ingen aning, jag glömde kolla det och nu är boken nerpackad, men jag uppdaterar så fort jag får tag i boken!

Förlag: Bonnier Carlsen

Första meningen: Svart.

När ett skepp åker för att föra kungasonen Edmund i säkerhet, eftersom hans fars hemkomst för nuvarande är rätt så osäker, får det oväntade följder. Edmund reser igoknito, så som hans mor sa åt honom att göra, att han inte ska prata mer än nödvändigt och absolut inte berätta vem han är. Med på båten finns också Elspeth, kaptenens dotter.
Men plötsligt så drabbar en fruktansvärd storm skeppet, gigantiska vågor reser sig över skeppet. Flera sjömän spolas bort av vågorna. De har ingen kontroll över skeppet. Men i sista sekunden så hinner Elspeth och Edmund surra sig vid masten. Men det är ingen vanlig storm, himlen tycks vara av eld, och Edmund ser något stort flyga över himlen, och han vet inte vad han ska tro.
Skeppet håller på att gå i bitar, och tillslut slungas Edmund av skeppet. Elspeth hänger kvar, men i sista sekunden kastar hon av sig, då masten går sönder och nästan knäcker hennes rygg som en tandpetare.
Elspeth får tag i en kista,och lyckas få tag i Edmund som ligger medvetslös i vattnet, och de guppar vidare i stormen.
Samtidigt så får Aagard, en gammal man som bor i en grotta, en besynnerlig dröm. Om en kista, som flyter iland, och det är mycket viktigt att han får tag i den. Men när han kommer till stranden så hittar han en bonus- Edmund och Elspeth. De båda är medvetslösa, så han låter dem stanna över natten.
När Edmund vaknar i grottan så är Aagard i fullt upp med att försöka öppna kistan, vilket han misslyckas med. De börjar prata, och kommer in på stormen. Edmund berättar om den stora flygande besten han sett, men också en annan sak. När han var i skeppet, så hände det något konstigt. Plötsligt så såg han sig själv, på skeppet, och han kände plötsligt ett oövervinneligt hat. Det  var som om han såg genom någon annans ögon.
Efter några funderingar, får Aagard fram att Edmund är en Ripente, en sån som kan se genom annat folks ögon. Edmund blir förfärad, inte kan han vara det! Ripenter är förrädare, svikare och lögnare, och en kungason kan inte vara en Ripente!
Under det samtalet, hade Elspeth vaknat. Hon märkte att Edmund och Aagard antagligen ville prata ostört, så hon gav inte ett ljud ifrån sig. Då fick hon syn på kistan, som hade varit henne överlevnadsredskap i stormen. Hon gick fram, och rörde låset, och det gick upp som om det aldrig gjort annat! Inuti låg ett svärd, av det renaste kristall. Men när hon sträckte sig efter det, så kände hon en fruktansvärd smärta- och plötsligt sitter svärdet i hennes hand, och på sig har hon en silverhandske, och de sitter stenhårt.
Då märker Edmund och Aagard Elspeth, när hon skriker. Men svärdet och handsken sitter som berget. Men efter ett tag svalnar smärtan, och svärdet och handsken blir genomskinligt och försvinner.
Aagard berättar om svärdet, men eftersom jag inte har boken till hands och eftersom jag är en aning virrig, så är jag väldigt osäker på vad det där svärdet egentligen är till för, men kortfattat: En ond snubbe som heter Orsman vill få tag i svärdet så han kan typ förgöra världen, det gamla vanliga.
Edmund och Elspeth, som inte ens känner varandra, måste nu ta sig...någonstans...för att föra svärdet i säkerhet, och hålla sig så långt borta från havet som möjligt.
Som följeslagare får de den rätt så mystiska trubaduren Caularan, som Aagard skickar med dem.
Snart börjar en magisk resa för Elspeth, svärdsbäraren, och Edmund, ripenten. Och det har inte bara fullt upp med att inte bli dödade av rövare, Orsmans män, vildsvin, eller till och med ondingen i egen hög personen, de måste hålla sig borta från klorna på en livsfarlig drake dessutom!

Ja, hehe, nu var handlingen klar, puh! Förlåt om ni blir irriterade på att den blir så lång och rörig, men man kan bara välja mellan att göra den jättelång, eller jättekort, och jag är egentligen inte på mitt bästa recensionshumör.
Iallafall, Edmund, är alltså en kungason. Han är elva år, blek, blond och blåögd, inte särskilt lång. Han ger mig ett intryck av att han är väldigt osäker på sig själv, inte särskilt modig, men ändå inte feg. Han har ganska stor press på sig, en kungason måste vara modig och stor och stark för att en dag bli kung.
Elspeth är också elva, men lite längre. Hon har mörkt hår, och är ganska solbränd. Hennes far försvann i stormen, och den sorgen förföljer henne hela boken. Hon är ganska uppstudsig, och har lite hett temprament (inte på ett gnälligt och jobbigt sätt, mer som att hon typ har egna åsikter).

Åhh, det var så längesen jag läste en fantasybok :) Det är så mysigt att bara försvinna i en annan värld när man har tråkigt. Jag fattar verkligen inte varför den varit i min bokhylla så länge när jag inte läst den än!
Boken var väldigt bra, jag gillade speciellt Cluaran, han påminnde mig om Halt i Spejarens lärling. Jag blev lite besviken dock, eftersom boken heter Drakens bok förväntar man sig liksom att det ska vara fullt med eldsprutande fjäderfän, men det var knappt med någon!
Det var ett väldigt dramatiskt slut, när det bara var två uppslag kvar, förväntar man sig liksom lite pep-talk inför nästan del i triologin, lite ryggdunkande, och sen en påminnelse i slutet om att det inte är över än, typ: Men det var bara början, eller något annat klassiskt slut, och så händer det där!
Det är snygga miljöbeskrivningar och det är roligt att läsa, helt enkelt!
Framsidan är helt okej, men draken är så läskig på nära håll, men det är väl det som är poängen, antar jag. Men det är en riktigt bra fantasybok, det kanske fattas något litet, men det är en helmysig fantasybok som passar att läsa på kvällen med en kopp varm choklad, helt klart läsvärd!


Del två



Del tre