Skuggspel

Av Tad Williams

Titel: Skuggspel

Sidor: 325

Original titel: Shadowplay

Serie: Skuggmark

Del: 4

Utgiven: 2007

Förlag: Damm förlag

Första meningen: "Jag tycker inte det här verkar så klokt", viskade Utta.

VARNING FÖR SPOILERS FÖR DE SOM INTE LÄST DE TRE FÖRSTA BÖCKERNA!!!

Landet Skuggmark genomgår en svår period just nu. Kung Olin är fortfarande tillfångatagen i Hierosol, och beräknas att inte komma tillbaka på länge. Hans två tvillingar, Briony och Barrick är borta, spårlöst försvunna, troligen döda båda två. På tronen sitter nu Hendon Tolly av Sommaräng, och han är ingen snäll typ. Han vill bara åt tronen, och försöker flörta med drottning Alissa (som tyvärr inte har någon stark karaktär) eftersom hon är mor till den enda möjliga kvarvarande tronarvingen, den nyfödda ungen som antagligen inte kommer att kunna regera på ett tag.

Briony flyr fortfarande, efter att ha nästan blivit dödad av hendon Tolly och hans män, och försöker ta sig mot Syan, där hon kanske kommer få hjälp. På resan möter hon ett kringvandrane teatersällskap, och, utklädd till pojke, får hon följa med dem på deras resa till Syan, om hon gör rätt för sig. Tyvärr verkar det som om de flesta i sällskapet redan genomskådat hennes förklädnad, men hon försöker uppehålla den så gott som det går.

Hennes tvillingbror Barrick är fortfarande fånge hos halvguden Jack Kedjan, på andra sidan Skuggranden, tillsammans med den ansiktslöse Gyir Stormlykta, och vaktkaptenen Ferras Vansen. Jack Kedjan är en fruktansvärd halvgud, som är ond och blodtörstig, och Barrick känner att han bara vill dö. Och hans drömmar blir värre och värre, och han är i det närmsta galen. Men i hans drömmar dyker plötsligt en mörkhårig flicka upp, som han aldrig sett förut, och de är sammanbundna på något sätt, och hon gör drömmarna lite mer uthärdliga. Samtidigt saknar han Briony så fruktansvärt mycket, hans tvillingsjäl, hans andra hälft. Det är ungefär 0.5% chans att han någonsin kommer kunna ta sig hem, tillbaka över Skuggranden, och hans arm plågar honom något oerhört. Det enda han, Gyir och Vansen gör är att sitta i cellen och försöka komma på något sätt att ta sig ut, och sitta och gnaga på mögligt bröd. Gyir har ett föremål, och det är fruktansvärt viktigt att han på något sätt tar de till kungen av quarerna, om inte, kommer hans härskarinna Yasammez att ge sig ut i krig mot Sydmark, och då kommer inget bli sig likt, det kommer bara vara blod, smärta och krig över hela världen.

Qinnitan har också sina problem. Hon har äntligen lyckats fly från den hemska autarken av Xis, och nu jopbbar hon som tvätterska i Hierosol, tillsammans med den stumme lilla pojken Duva. Vad hon inte vet är att autarken Sulepis (den värsta människan man kan tänka sig, han är nog värst i hela boken) skickat ut en av sina legosoldater, Vo, för att döda henne.

Grundlingen Chert Blå Kvarts försöker hjälpa den utkörda och efterlysta doktorn Chaven att lista ut om Chavens onda efterträdare råkar ha Chavens spegel i sin ägo. Chert är lite skeptisk, varför ska han hjälpa till när två gubbar försöker tävla vem som har den coolaste spegeln, eller nåt. Men det är ingen vanlig spegel, utan en visdomsspegel, och en mycket mäktig och sällsynt sådan.

Hertiginnan Merolanna försöker fortfarande få veta vad hennes försvunna son är, som försvann för typ femtio år sen, och som nu dykt upp mitt framför näsan på henne, lika ung som när han försvann, och hon själv är gammal och skröplig. Nu vet hon inte längre var hennes son är. Hon vill veta varför hennes son blev utsänd bortom Skuggranden, och inte kom tillbaka på så länge, och varför han var i exakt samma skick som när han försvann.

 

 

Förlåt mig för att jag inte skriver om personerna, men de är så himla många att det skulle ta sådan lång tid, jag tog inte ens med alla i handlingen.
Jag gillade verkligen de tre första delarna av Skuggmark, och jag älskade verkligen Blommornas krig 1 och 2, om ni klickar på länken så kommer ni till min recension av dem.

Som vanligt, en helt underbar bok av Tad Williams. Som vanligt har han planerat allting så underbart bra, att man inte kan annat än älska boken.

Och det är något med språket, det är så fint och vackert, men inte särskilt lättsamt, utan lite mer tungt och eftertänkande. Historien är rätt så komplicerad, så om man inte läst resten av böckerna skulle man nog inte fatta ett dyft...Jag tycker idén med att det finns en Skuggrand som skiljer den vanliga världen från den andra är så häftig, påminner mig lite om Game of Thrones (nej, jag har inte läst Game of Thrones, men jag har sett lite av Tv-serien) Jag längtar verkligen efter nästa del, men Tad Williams börjar trassla in sig ganska mycket, så jag undrar verkligen hur detta slutar...Boken är så himla genomtänkt, in i minsta detalj. Hur han lyckats med att få ihop allting till en enda förtåelig smörja är ett mysterium.

Historien är ganska mörk, och ibland kan jag bli lite trött på detta mörker, ibland känns det som om det bara är gråt och elände överallt, men jag tror det är det som är poängen. I ettan var det ju mycket ljusare, iallafall i början.

Det var rätt så länge sen jag läste de tre första böckerna, nästan exakt ett år sen, faktiskt, men jag kom ihåg förvånansvärt mycket.

En sak som jag gillar med Tad Williams är att han kommer på allt själv. Han hittar på alla slags varelser och platser helt själv. I typ alla andra fantasyböcker finns det redan varelser man vet om, som drakar och vampyrer och kobolder, osv. Och många fantasyböcker utspelar sig typ i England, fast de har bytt namn på alla platser.

Språket känns på något sätt lite gammaldags, och det är väldigt roligt att läsa, och jag hoppas att någon läser några böcker av Tad Williams, för hittils har jag inte träffat någon som