Simon Månkalv

Ja, jag har blivit lite Tad Williams beroende, det här är den andra serien av honom jag läser, fast denna kan nog ta ett tag att läsa ut, eftersom det är tolv böcker i serien...

Av Tad Williams

Titel: Simon Månkalv

Sidor: 239

Original titel: Simon Mooncalf

Serie: Minne sorg och törne: Tronen av Drakben

Del: 1

Utgiven: 1988

Förlag: B. Wahlströms Bokförlag

Första meningen: Denna dagarnas dag drog ett obekant sus djupt genom Hayholts dåsande hjärta, genom slottets labyrint av tysta gångar och övervuxna, murgrönekvävda gårdar, genom munkarnas celler och de fuktiga, skuggmörka kamrarna.

 

Prester John har länge härskat i det stora och gamla slottet Hayhold, och hans mest berömda brevad var nog den gången han dräpte den stora röda draken i sin ungdom. Men nu har han blivit gammal och trött, och är i det närmsta döende. Han har två söner, Elias och Josua, och det är Elias som ska ta över tronen, eftersom han är äldst.

I slottet bor också den föräldralöse Simon, som arbetar som kökspojke, under väldigt sträng uppsikt av hushållföreståndarinnan Rachel (men kallas för det mesta bara "Draken"). Simon är väl inte vad man ska kalla den mest flitige arbetaren i slottet, han drömmer sig ofta bort och gör sällan det arbete han blivit tillsagd att göra. Av Rachel brukar han kallas Simon Månkalv. Simon önskar ofta att han hade blivit något större, och drömmer ofta om att han blir en prins som dödar drakar helt orädd på en vacker stridshingst...osv...

Det enda roliga som händer är när han är hos doktor Morgenes i hans arbetsrum. Det är - bokstavligt talat - proppfullt med grejer. Och då och då kanske Morgenes bjuder på en liten historia om hur det var i slottet och världen förr i tiden.

En dag får Doktor Morgenes idén med att göra Simon till sin lärling, och Simon är inte sen att tacka nej. Det är mycket roligare att jobba hos Morgenes än att jobba med Draken som övervakar vartenda steg han tar.

Men efter ett tag så visar det sig att det inte alls var så enkelt att jobba hos Morgene. Han måste lära sig att läsa och skriva (han måste faktiskt JOBBA, det kom som en chock). Och en dag när han var på marknaden så stal en gammal munk hans börs...

Och en dag, så dör kungen. Tjoff, lät det. Han "somnade in". Och de båda prinsarna (speciellt Elias) kallas till hovet för att fixa med begravningen, och Elias ska ju bli kung, osv. Mellan bröderna Elias och Josua ligger ett öppet hat, och att ens ha dem i samma rum kan vara livsfarligt. Josua saknar dock en vänsterhand, därför har Elias ett övertag i strid.

Elias har ett mycket underligt sällskap, visar det sig. Med honom finns prästen Pryrates, som inte har ett enda hår på kroppen (och jag menar det, inget hår, inga ögonbryn, inga ögonfransar, han måste se tämligen läskig ut). Många tror att han håller på med trolldom. Skulle inte förvåna mig, för den delen.

Men efter Elias blir kung börjar konstiga saker hända. I början går det bra, men efter ett tag så går det utför. Elias bryr sig knappt om sina undersåtar i byarna och städerna långt bort. Den enda han lyssnar till är i princip Pryrates. Och det hittas en död man i skogen utanför staden, skjuten med en pil, men ingen vet vem eller varför som gjorde det. Och så det mest mystiska av allt: Vad sjutton har prins Josua tagit vägen?

 

Simon är verkligen en sån där drömmande pojke. Han blir hela tiden distraherad, så fort han ser något som intresserar honom mer än det han egentligen skulle göra (=arbeta) så börjar han göra något som har med det mer intressanta att göra. Inte undra på att han aldrig får något gjort. Han är helt okej som huvudperson, men ibland är han liiite korkad (=ganska så mycket), men det är ju tolv böcker i serien, så han hinner väl förändras tills dess (eller?)

Ibland blir jag störd på att han är så gnällig hela tiden, vad trodde han när han blev lärling hos Morgene? Att han skulle sitta och lyssna på historier dagarna i ända? Att han skulle JOBBA kom som en smärre chock för honom. Men han har sina bra stunder, tillexempel när han är med katten, vet inte varför jag tycker mer om honom då, men alla scener då katten är med är bra :)

 

Ännu en väldigt bra bok av Tad Williams, jag vill gärna läsa fortsättningen, men först vill jag läsa ut The Mortal Instruments, som jag läser just nu. Den här var lite annorlunda jämfört med Blommornas Krig och Skuggmark. Det känns som om de gick lite försiktigare fram, i de andra utspelar boken isg i väldigt stor utsträckning, men här bara i slottet, och i staden runt om, men mest i slottet. Det är bra, att inte allt händer på en gång, utan att boken är lite mer som en inledning till hela serien, man ska typ insupa atmosfären, och det är väldigt skönt. Jag gillar verkligen Josua, prinsen utan vänsterhand, jag tycker iallafall mycket mer om honom än om Elias, Yuck. Den liknar ganska mycket Skuggmark, det är nästan samma omgivning, båda är fantasyböcker, och vissa personer påminner väldigt mycket om varandra. Tillexempel Morgenes påminner mig om Chaven i Skuggmark, och Simon påminner mig lite om Barrick i Skuggmark, fast inte lika dyster. Barrick är som en blandning mellan Simon och prins Josua (dessutom saknar ju Josua en hand, och Barrick har en skadad arm som han aldrig kan använda, ännu ett sätt de är lika på) Jag tycker det finns alldeles för lite fantasyböcker, så det här var ett härligt tillskott. Men det kunde funnits lite mer tjejer än Draken, lite mer tjejer i Simons ålder. Språket var som vanligt starkt och innehållsrikt, så som jag gillar ;)