Den sista önskningen

Av Andrzej Sapkowski
Titel: Den sista önskningen
Orginal titel: Ostatnie zyczenie
Utgiven: 1993
Serie: Sagan om häxkarlen
Del: 1
Förlag: Coltso MMXI
Sidor: 348
Första meningen: Hon kom till honom tidigt om morgonen

Geralt från Rivia är en häxkarl, en magiker och en demondödare, och en skoningslös sådan. Han slår ihjäl allt från mylingar och doppler, till drakar och bruxor (jag förväntar mig inte att ni ska veta vad allt det här betyder). En dag så får han ett tips om att kungen i ett land har en dotter som blivit förvandlat till en myling, alltså någon hemsk blandning av en vampyr och något annat. Men kungen vill inte ha hans dotter/monster dödat! Han vill att någon ska avförtrolla henne, vilket gjort att rätt så många fått sätta livet till. Ibland lämnar hon bara benen kvar, ibland kastar hon bara ut inälvorna lite här och där och ibland gnager hon bara lite på kanterna, men trots detta faktum tar sig ändå Geralt åt sig uppdraget.
Två veckor senare ligger han i ett tempel (Gudinnan Meliteles Tempel) som styrs av kvinnan Nenneke. Han ligger där för att ta igen sig efter att fått halsen halft avsliten. Under tiden han ligger där i templet, tänker han på några av de äventyr han varit med om som speciellt svetsat sig fast i hans minne. De flesta äventyr genomgår han själv, men i några finns också hans vän (typ den enda han har), den evige optimisten och trubaduren Riddarsporre, som besöker honom i templet.
Men alla monster är inte onda, och alla vackra jungfrur är inte goda, och en dag förändras allting när han träffar trollpackan Yennefer, och samtidigt blir Riddarsporre skadad allvarligt och behöver hjälp.

jag vet, det är inte mycket till handling, men den här boken är väldigt svår att göra en sammanfattning av  eftersom det händer olika saker hela tiden, men det får väl duga.
Nu undrar ni kanske "vad sjutton är en häxkarl för något?" Jo, det är en person som som blivit tagen från sitt hem vid spädbarnsålder, genomgått en stenhård träning som går ut på att man ska lära sig att döda monster och demoner.
Geralt är (efter ett experiment) en albino. Hans hår är vitt, och huden blek. Om halsen har han sitt häxkarlsmärke, ett varghuvud som visar huggtänderna (se framsidan).
Geralt är väldigt känslokall och hård, och har lyckats förtränga nästan alla sina känslor, tills han mötte Yennefer och allt hamnade upp och ner. Jag gillar verkligen Geralt! Han är rolig, på ett ironiskt sätt, han är smart och väldigt, väldigt bra på att slåss. Ibland kan det bli lite tråkigt med att han nästan alltid vinner, fast en sak som är roligt är att när han möter en tjej, då händer det att han förlorar, vilket är skojigt! 
Riddarsporre är en trubadur som skriver massor med texter som han spelar överallt. Kvinnor är väldigt förtjusta i honom, vilket leder till att Geralt och Riddarsporre ofta möts eftersom Riddarsporre har ett fruntimmer efter sig med en stekpanna i näven.
Han är beskymmerslös, men inte lika smart som Geralt. De är raka motsatsen till varandra, men motsatser dras till varandra. Han är nog den enda vän som Geralt egentligen har.

Boken är såklart superbra! Och det är en sak som är väldigt roligt, att många av hans äventyr liknar någon känd saga! Fast att de har ändrat rätt så mycket. Personerna är verklighetstrogna, och jag är verkligen förtjust i Geralt! Handlingen är spännande och man vill hela tiden veta vad som händer! Det är bra att det är med tjejer som kan slåss, men det kunde gott varit flera! Det var lite komplicerat i början, eftersom jag först inte fattade att vartannat kapitel var tillbak i tiden och vartannat var nutid, men efter ett tag fattade jag förstås! Det fanns väldigt många monster och demoner som jag aldrig hört talas om, som bruxor och mylingar och doppler, men de var väldigt fantasifulla! Boken var väldigt rolig.
Sammanfattningsvis, boken var väldigt bra, och jag tipsar alla som gillar fantasy om den!

Kram!