Agnes Grey

24 Juli (Greklandläsningen 9)
Av Anne Brontë
Titel: Agnes Grey
Original titel: Agnes Grey
Utgiven (första gången): 1847
Sidor: 285
Förlag: Norstedts
Första Meningen: Alla sanna berättelser rymmer kunskap; fast i vissa av dem kan klenoden ibland vara svår att upptäcka, och när den väl påträffas visar den sig kanske vara så obetydlig till formatet att det knappt lönar mödan att knäcka nöten för att komma åt den torra, skrumpna kärnan.

När Agnes Greys familj helt plötsligt blir ruinerade av en farlig investering, bestämmer sig den unga Agnes Grey att bli guvernant för att hjälpa sin familj. Hennes mamma och äldre syster ogillar det starkt, inte ska hon skaffa ett jobb, hon är alldeles för liten (18 år) och SÅ fattiga är de inte (jo, det är dem faktiskt). men efter några dispyter så lämnar Agnes det trygga hemmet för att jobba hos ett par med några barn som hon ska lära upp. Mamman sägs vara mycket glad och älskvärd, och barnen likaså.
Ni kan inte ana vilken chock hon fick när hon kom fram. Den så kallade "Gladlynte och älskvärde mamman" visar sig vara en av de mest otrevliga människor hon mött, och kritiserar vartenda steg hon tar. Och barnen visar sig vara ännu hemskare. Den unge herren på sju år är redan odrägligt bossig och sardistisk, och älskar att hitta fågelungar och döda dem på ett brutalt sätt, och han slår sina systrar och vägrar att göra läxor, skriva, läsa, eller göra någonting av det som Agnes säger åt honom att göra.
Och den lilla tjejen på fem år har en tendens att ALLTID rulla sig på golvet, och är lika ovillig att lära sig något som sin bror. Och om Agnes försöker läxa upp dem springer de till sin mamma och klagar, och gissa vem HON tror på?
Iallafall, senare får Agnes chockat sparken, och tvingas komma hem i nederlag. Men hittar snart en ny plats, med mycket bättre lön. Men där möts hon av hel andra problem. Den äldsta dottern som är 17 år är bortskämd, och alldeles för medveten om sin skönhet än hon borde. Även om hon är ganska snäll, så är hon fruktansvärt självisk, och älskar att förföra män fast hon egentligen inte gillar dem.
Den yngre dottern, tretton år, är en riktig vilding och vill helst vara i stallet med hästarna eller prata med drängarna, eller vara med hundarna eller jaga, men hon är lika självisk som sin syster, fast inte lika fåfäng.
Men där möter hon den snälle prästen Mr Weston. Han är väldigt snäll, och väldigt god mot de fattiga i byn. Agnes värderar hans sällskap väldigt högt, men hennes elever är en aning lata, så de låter henne göra allting de inte orkar, och tillslut hinner hon knappt gå utanför dörren, eftersom det alltid finns noter att rita, ett stycke att skriva, eller något annat. Och hur ska det gå när hennes äldsta elev, som är väldigt övertygad om sin egen förföringsförmåga, bestämmer sig för att lägga beslag på Mr Weston, bara för att krossa hans hjärta när hon skadeglatt dumpar honom?
_____________________________________________________________________________

(Kort recension, jag är så himla trött så jag fattar inte varför jagorkar göra denna recension överhuvudtaget)

Ja, jag har ju hört talas om Emily Brontë, eftersom hon skrev Svindlande Höjder, och Charlotte Brontë, eftersom hon skrev Jane Eyre. Men lilla Anne hör man inte så mycket om, tyvärr.
Jag gillar verkligen de filosofiska inläggen, det är hon verkligen förvånansvärt bra på. Redan vid första meningen fastnade jag. Det var bra att historien inte bara fokuserade sig på kärlekshistorien, utan också vid Agnes Grey och och hennes liv.

Jag kan bara säga en sak när jag läst boken = Jag ska aldrig i hela mitt liv bli guvernant/privatlärare/barnvakt om barnen ska vara så hemska som de är i boken. Var folk verkligen så? de måste de ju ha varit, eftersom berättelsen är baserad på Anne Brontës egna upplevelser. Inte en enda av de barnen som hon var hos var ens lite hyggliga. Jag blev verkligen galen på personerna, och när det för en gångs skull kom med någon hygglig person, så var personen knappt med! Det gjorde så det blev lite tråkigt att läsa, det borde ha funnits någon mer sympatisk person.

Anne Brontë kunde ha gjort boken dubbelt så lång, och mer spännande, om hon hade haft lite mer intriger och personer, för det blev lite tråkigt ett tag. Allt gick så fort ibland. Men vissa delar gillade jag, och man ville läsa vidare för att se hur det skulle gå.