Larklight

Av Philip Reeve
Titel: Larklight
Original titel: Larklight
Serie: Har inget speciellt namn
Del: 1
Utgiven: 1996
Sidor: 414
Språk: Svenska
Förlag: B. Wahlströms Bokförlag
Första Meningen: Senare, medan jag stod inför Burkmalen, eller flydde för mitt liv från De Äldsta, eller laddade en kanon på Jack Havocks skepp Sofronia, skulle jag ofta tänka tillbaka på hur mitt liv hade varit tidigare, och på den sista eftermiddagen hemma på Larklight, innan alla våra olyckor började.

Det är någon gång på artonhundratalet, och det brittiska imperiet har redan sträckt ut sig över ett betydligt större område än bara Jorden. Det har nu byggts kolonier på flera planeter, tillexempel Mars och Jupiter. Uppe i rymden finns fler varelser än man kan tänka sig, men detta är ju vida känt.
Uppe i rymden bor den unge Art Mumbey på skrothögen Larklight, ett mycket gammalt hus, ganska nära månen (bild finns längre ner). Där bor Art tillsammans med sin Mycket Irriterande storasyster Myrtle, och deras pappa Edward. Deras mamma dog för ett tag sen.
Arts pappa är expert iktyomorfer, några slags rymdfiskliknande varelser som simmar omkring i rymden. För det mesta sitter han uppe (eller ska vi säga nere? Det är svårt att säga eftersom Larklight inte har något upp eller ner, som ni kan se på bilden.) på sitt arbetsrum och dissikerar olika iktyomorfer.
En dag får Art Mumbeys pappa ett brev från någon som kallas Mr Webster, som säger sig vara en forskare från Xenologiska Institutet, och gärna vill hälsa på. Detta är inte särskilt ovanligt, så de börjar enast städa hela huset, med Myrtle i spetsen.
Men dagen då Mr Webster skulle komma, händer märkliga saker. När Art vaknar finner han huset helt täckt av en metertjock kokong av spindelnät! Det visar sig att Mr Webster inte är någon vanlig forskare, utan en gigantisk vit spindel med plommonstopp! Han och hans mindre spindlar (men fortfarande äckligt stora) kidnappar eller dödar (de stack innan de fick veta) deras pappa, men Art och Myrtle hinner precis sätta sig i en livbåt, och slungas ut i rymden.
Del landar en stund senare på månen, och blir nästan uppätna av den fruktansvärde Burkmalen, men blir i sista sekund räddade av piraten Jack Havock respektive besättning, bestående av diverse konstiga djur, bland annat tentakeltvillingarna Squidley och Yarg, som ser som gigantiska havsanemoner, och en blå ödleliknande varelse med taggigt huvud vid namn Ssilissa.
En fantastisk resa genom rymden tar sin början, full med stormar, vindvalar, spindlar och åter spindlar, diverse otrevliga saker, kristallpalats och medaljonger, och de får snabbt veta att allt kanske inte är som det verkar. Och allt detta kryddas med lite hot om att hela universum (inkluderat diverse planeter, ateroider, och Annat) antagligen kommer upphöra att existera (iallafall ändras på ett Mycket Otrevligt sätt) , om de inte gör något åt det!
________________________________________________________________________________________
Allvarligt, Philip Reeve är en av mina idoler! Så Himla Fantastiskt! Världen är så fantastisk! Jag brukar inte gilla rymdböcker (inte för att jag läst några, men jag tycker det iallafall är ett Mycket Tråkigt ämne), men när det gäller den här boken så älskar jag det! Och att det samtidigt är på 1800-talet, både gammalt och nytt samtidigt. Och alla namnen är så roliga, och varelserna är helt unika, jag har aldrig sett något liknande!

Bild på Larklight av David Wyatt

Och illustrationerna...wow...jag vet inte vad jag ska säga, men ett passande ord är FANTASTISKT! De är så nogranna och detaljerade, jag skulle absolut skaffa en bok endast för illustrationerna om de såg ut som i den här boken! David Wyatt är numera också en av mina idoler! Det får det att se mycket verkligare ut, och det är så bra att han kan rita folk i rörelse, vissa illustratörer ritar mest stillbilder, och när de ritar folk som rör på sig ser det så stelt ut, men i Larklight ser allt precis ut som det ska!

Och språket, språket! Det är ju så himla roligt, och det blir ännu mer roligare eftersom boken är skriven i jag-person. Man kan knappt läsa en enda mening utan att börja skratta ;) Philip Reeve och David Wyatt måste verkligen ha haft roligt när de jobbade. Som citat skulle jag helst vilja skriva ner hela boken, men det får man ju inte...

Karaktärerna är också roliga, huvudpersonerna speciellt. Även om Myrtle är ganska irriterande så är hon ju så hysteriskt rolig ;) Jag gillar Ssilissa också, hon är cool, helt klart motsatsen till Myrtle. Jag gillar även Art, och det är så roligt att han och Myrtle är så himla patriotiska, speciellt Art. Och att Myrtle dessutom är så typiskt "tjejig", och Art så typiskt "killig". I vanliga fall skulle jag blivit väldigt irriterad, men den här gången blir jag inte det, av någon anledning ;)

Boken kanske ser lite ut att rikta sig för mindre barn om man bara kastar ett öga på den, men den är verkligen jätterolig och spännande, den passar för absolut alla, man kan inte annat än älska den!

Favoritkaraktär: Alla, egentligen.
Citat: Gravitationen verkade definitivt lite opålitlig den eftermiddagen, och det skulle ju vara en tragedi om en av oss tappade fotfästet och virvlade iväg ut i den ändlösa etern för att aldrig bli återfunnen (om det inte var Myrtle, förstås, för då skulle det firas med jubel och en extra helgdag och så vidare...).



Vi tar en till, det är ganska långt, men aja:
Jag ville gå ut på balkongen och titta på när transportskeppet kom, men Myrtle var upptagen med att spela piano. Hon hade försökt lära sig spela själv med hjälp av ett grått häfte som hette Pianoforte för unga damer, och hon hade övat på samma stycke, om och om igen, i flera månader. Stycket hette Fågelsång om aftonen, och det lät "ting pling ting pling ting, ting tong, ting tonggg, klonk klonk!" Åtminstone när Myrtle spelade det. Myrtle sa att hon var en ung dam nuoch behövde utveckla sina talanger för den händelse att hon en dag skulle få tillfälle att visa upp sig i societeten. Jag trodde att just musiken kanske inte var en av hennes främsta talanger, men när jag förskte säga det till henne slog hon bara igen locket till pianot och kallade mig ett litet monster.
Övrigt: Första delen i en triologi, den andra delen heter Starcrossoch den tredje heter Mothstorm (jag vet inte om den sista blivit översatt till svenska). Philip Reeve har också skrivit en annan science fiction-serie där första delen heter De vandrande städerna på svenska.