Bokgrottan: Soulless

Beväpnad med ett parasoll gör sig Alexia Tarabotti, den fruktade halvitalienaren, redo för att bekämpa ondskan mot vampyrer, forskare och vaxmänniskor i 1800-talets England.

Av Gail Carriger
Titel: Soulless
Serie: The Parasol Protectorate
Utgiven: 2009
Sidor: 357
Språk: Engelska
Förlag: Orbit
Första Meningen: Miss Alexia Tarabotti was not enjoying her evening.

Alexia Tarabotti är inte riktigt som alla andra i samhället. För det första är hon 26 år och FORTFARANDE ungmö, skandal. För det andra är hennes pappa både italiensk (upprörande) och död (katastrofalt). För det tredje, så har hon ingen själ (...). Ingen alls. Hon är en så kallad preternatural, inte supernatural, som vampyrer och varulvar, men inte heller en människa. Men att hon inte har en själ betyder inte att hon inte kan känna känslor, för det kan hon ju såklart. Hon har helt enkelt ingen själ. Förutom att hon inte har någon all känsla för smak och mode, så har hon en annan "gåva". Ögonblicket hon rör någon supernatural, alltså vampyr eller varulv, så blir personen i fråga helt normal. Vampyrernas huggtänder försvinner, varulvarnas gula ögon blir nötbruna (eller vilken färg de nu hade innan de blev varulvar), etc. Och i samma stund hon släpper personen blir han/hon återigen supernatural.
Detta har hon ännu inte berättat för sin familj, och så ska det fortsätta. Men när hon en dag på en fest anfalls av en vampyr helt oförberett (som är en aning korkad eftersom det är helt omöjligt att suga blod av en preternatural) så förstår hon att allt inte står rätt till.
Alla vet att en vampyr inte under några omständigheter får anfalla och suga blod av någon utan att fråga. Nu ska vi inte gå in på detaljer, men för att göra en lång historia kort så var det vampyren och inte Alexia som var död i slutet av deras lilla "strid" (det var självförsvar!).
Självklart kallas BUR in, vilket är som typ The supernatural säkerhetspolis, med varulven Lord Maccon i täten, som tar sig an fallet. Maccon och Alexia har känt varandra i flera år, och det kommer väl...sisådär överens.
Men detta är bara början, snart förföljs Alexia både av läskiga vaxmänniskor och vampyrer, hon blir drogad, släpad, till och med knuffad, och allt detta kryddas av humor, kärlek och några rejält livsfarliga parasoll.
__________________________________________________________________________________
Jag hade hört ganska mycket om den här boken, och nästan bara såna som skrivit om hur hemskt fantastisk den var, så hur kunde jag låta bli att köpa den? Dessutom är omslaget så snyggt ;) Jag köpte den på engelska för 1. Det är bäst att läsa på originalspråket 2. Den fanns i pocket, yey! Hälften så dyr, vilket fynd.

Den överträffade nästan mina förväntningar, speciellt karaktärerna. Jag trodde att det inte skulle finnas några mer roliga karaktärer än Maccon och Alexia, som verkade väldigt roliga på recensionerna, men jag visste inte att Lord Akeldama och Lyall skulle vara med!
Jag menar, hur kan man inte älska Lord Akeldama? Han påminner mig om Den Röda Nejlikan, man tror att han är totalt bakom flötet men visar sig vara jättesmart.
Sen älskar jag hans språk. Hur kan man inte älska någon som kallar alla han träffar för sugar plum eller marsmallow, eller något annat. Och så har han kursiv text på nästan vartannat ord, vilket gör det ännu roligare ;)

Och själva miljön är helt fantastisk. 1800-talet är så fascinerande, med droskor och parasoll och annat. Själva konceptet är ju så fantastiskt.
1800-talet är från och med nu mitt favorit århundrande. Jag kan verkligen se alla glamorösa (och en aning överdrivna) klänningar, hattar, fester, etc. Och själva sättet de beter sig! Det är så TYPISKT engelsmän- de dricker te stup i kvarten och de är äckligt artiga (det var till och med i England jag lärde mig att älska te ;D).
De dricker te hela tiden, den meningen som antagligen nämns mest är "Would you like a cup of tea?". Det är så himla charmigt. Och så är de fruktansvärt artiga. Till och med vampyrerna måste fråga innan de försöker suga blod ur en.
Och så blir de så roligt upprörda när något oanständigt händer ^^ Antingen så svimmar man (vilket vore mest passande för en dam) eller så utropar man såna där typiska engelska fraser som "I say!", "Oh, dear" eller något liknande, och det är så roligt ;D Även om de håller på at dö måste de vara artiga in i det sista, därför är det så roligt när Ivy poch Alexia pratar, för de är så överdrivet fåniga och artiga, och de vet antagligen det och det är nog därför de överdriver så mycket.

Och språket är också helt fantastiskt. Så himla roligt, jag skrattade flera gånger. Den engelska artigheten blandat med en rejäl sarkasm och ironi, kan det bli bättre? Man kunde verkligen inte sluta läsa, jag satt upp till halv två på natten för att jag var tvungen att läsa ut den. Och omslaget som är så himla snyggt! De som inte läser den missar verkligen något. Så fort jagär klar med boken jagläsr nu ska jag börja läsa tvåan (som vi också köpte i pocket).

Är det bara jag som tycker att vaxmannen är så himla häftig? Själva idéen med honom. Att han inte riktigt lever, men ändå är full med blod. och att han har ordet VIXI i pannan och att han inte har några fingernaglar? Han är en så bra hejduk, som alltid finns i böcker. Kanske inte en sån person som jag skulle vilja möta i en mörk gränd, men någon annan får gärna göra det (skämtar). Först verkade det lite tråkigt att han skulle vara totalt oövervinnelig, men så löste sig allting i slutet ;)

Alltså, sammanfattning: LÄS BOKEN!

Favoritkaraktär: Lord Akeldama, Alexia, Maccon, Lyall (alltså typ alla)

Bästa del: När Alexia och Maccon grälar och alla scener med Lord Akeldama ;)

Citat: "And somehow you think it is a good idea for a werewolf and a preternatural to show up at the front door of the most notorious vampire club in London looking for a hackney?"
     "Hush, you." Lord Maccon looked faintly offended, as though her statement were on doubt in his ability to protect her.

     The earl started to move forward and then stopped abruptly and looked down at her, not moving at all.
"Am I?"
     "Are you what?" She peeked at him through her tangled hair, pretending confusion. There was no possible way she was going to make it easy for him.
     "Your love?"
     "Well, you are a werewolf, Scottish, naked, and covered in blood, and I am still holding your hand."

     "Well," said Lord Akeldama, "this is a pretty kettle of fish. I think those miscreants have just ruined one of my best evening jackets. How very vexing. It is a particular favorite of mine. I am sorry to have drugged you inte this, my dear, almost as much as having dragged the evening jacket into it."

     Mrs. Loontwill nodded. "Quite right, my dear. Well, a parcel of scientists coming and going at all hours of the day and night will certainly lower the tenor of that neighborhood. I should think the duchess would be in a veritable fit over this occurence. I had intended to send round a thank-you card for last night's festivities. Now I think I might pay her a call in person this afternoon. As a concerned friend, I really ought to check on her emotional state."
     "How gastly for her," said Alexia, driven beyond endurance to comment. "People actually thinking, with their brains, and right next door. Oh, the travesty of it all."

Övrigt: Del ett av fem böcker. De nästa böckerna heter Changeless, Blameless, Heartless och Timeless. Soulless har dessutom blivit mangabok.

Jag blev inspirerad av: