Jellicoe Road

Jag har bara en sak att säga: LÄS DEN!
Av Melina Marchetta
Titel: Jellicoe Road
Original titel: On the Jellicoe Road
Serie: -
Utgiven: 2006
Sidor: 351
Språk: Svenska
Förlag: X Publishing
Första Meningen: Det tog min pappa hundratrettiotvå minuter att dö.

Taylors mamma lämnade henne på 7-eleven när Taylor var elva år. Hon hade antagligen fått stanna där och leva som ett gatubarn och sen svälta ihjäl, om inte Hannah hade kommit och bestämt sig för att ta hand om henne.
Hela sitt liv har Taylor flyttat från ett ställe till ett annat, fått byta namn jämt och ständigt eftersom hennes mamma alltid sagt att det var någon efter dem. Men så kom Hannah, och Taylor fick de närmsta hon någonsin kommit ett hem. På Jellicoe Road.
Detta var sex år sen, och Talor har gått hela sitt liv och blivit uppväxt på Jellicoe internatskola. Hon är nog den som varit där längst av alla.
I skolan utkämpas en ständig maktkamp om territorium. Och när kadetterna kommer dit på sommarn, börjar kriget på allvar. Kampen är mellan kadetterna, jellisarna från stan, och de i Jellicoe internatskola. Kriget har pågått ända sen några ungar kom på den fantastiska idéen för flera år sen.
Detta året blir Taylor utvald till Makthavare, alltså den som bestämmer och sköter förhandlingarna med jellisarna och kadetterna, etc. Detta uppskattas kanske inte särskilt mycket av resten, men det är tillräckligt många som står ut med det så hon inte får sparken.
När kadetterna kommer till sommarn finns deras ledare Jonah Griggs med. Killen som Taylor träffade på tågstationen då hon rymt för att hitta sin mamma, och som slog följe med henne. Och som sen ångrade sig och ringde skolan som kom och hämtade dem när hon var så nära sitt mål. Sen dess har hon aldrig förlåtit honom.
Maktkampen kan börja.
Men när Hannah, som tagit hand om henne och är det närmsta Taylor kan komma till familj, plötsligt försvinner, inser Taylor att allt kanske inte är som det verkar.
Saker som funnits gömda dyker plötsligt återigen upp till ytan, och varje ledtråd leder bara till ännu mer frågor som kräver svar.
Fem ungdomar som levde för flera år sen, med ett band starkare än man kan tänka sig, vars berättelse åter kommer upp igen.
Taylor försöker pussla ihop det förflutna med nutiden, med pojken i hennes drömmar och Eremiten som viskade något i hennes öra innan han sköt sig själv. Men om hon får reda på allt, kommer det verkligen vara som hon tänkt sig?
____________________________________________________________________________________

Jag är stum. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Om jag skulle försöka berätta om boken så som jag vill skulle ni antagligen hitta mig fnissande som en idiot, eller gråtandes.
Men jag ska åtminstone försöka. Till att börja med kan vi väl säga att det nog var en av de bästa böckerna jag läst. Kanske rentav den bästa?

De flesta som läst boken skriver att de blev ganska förvirrade i början, och med kursiva texten som kom lite då och då. Jag var kanske inget undantag, men jag fattade det där med den kursiva texten ganska fort, jag har läst många böcker med två parallella historier, Spelkortsmysteriet tillexempel.  När man läste delarna ur hannahs manuskript visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Deras vänskap är så vacker att den inte finns. Och bandet de har till varandra. Och att allt bara förstörs. Det var vid de tillfällena jag var nära att börja gråta.

Mina känslor åkte berg-och-dal bana under hela boken. Det kan vara för att jag på morgonen såg en komedi, sen såg en jättesorglig film (jag saknar dig) och sen såg en deckare, och som pricken över i:et så sträckläste jag den här på kvällen. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att ha skrattat ihjäl sig, varit nära till gråten, och fått se tre döda kroppar så tål man inte att läsa en sån här bra bok. Fördämningarna brast, kan man säga. Jag har aldrig varit så nära till gråten som när jag läste den här (jag har aldrig gråtit när jag läst en bok, vilket är lite konstigt. Inte en film heller, för den delen. Utom när jag såg Hair för första gången, fy fan vad jag grät. Och när jag såg på Spirit med en kompis...).

Karaktärerna är helt fantastiska. Och då menar jag verkligen fantastiska. Berättarrösten, Taylor, är så bra. De beskriver knappt hur hon ser ut. Jag vet inte ens vilken hårfärg hon har, men ändå som om jag känner henne bättre än vilken annan karaktär som helst. Det känns som om jag skulle kunna känna igen henne på gatan när som helst.
När det står i jag-person känns det ofta som om jaget talar till flera personer. Så världsomfattande. Som om den talar till hela världen, och inte bara den som läser boken just då. Men i den här boken är det nog den första gången det känts som om jag-personen talar till just mig och ingen annan. Är det knäppt? Inte för mig, för mig känns det här väldigt logiskt.

Den enda saken som är lite konstig och overkligt är att alla lärare och mattanter, etc, inte har någon aning om territoriekriget. Jag förstår verkligen inte hur de lyckats undanhålla det i, vad var det, 18 år? Och en sak som jag gillar är att de överhuvudtaget inte nämner någon lärare (utom Mr Palmer) eller annan arbetare på skolan i hela boken, utan att de totalt fokuserar på elevernas berättelse, och vad som händer utanför skolan.

Det är något symboliskt med just 7-eleven, eller hur? Att hon just lämnade taylor där. Och inte sa någonting, och inte lämnade en lapp. Om hon hade kramat om sin dotter och sagt något i stil med "Nu stannar du här, okej? Jag älskar dig, kommer snart tillbaka" och sen lämnat henne på trapan till ett hus med en lapp där det stod "Detta är min dotter, hon heter Taylor. Ta  hand om henne" så skulle det ju inte vara lika effektfullt, eller hur? Inte ens om hon hade lämnat henne på McDonalds skulle du blivit en lika stor effekt, iallafall enligt mig.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men det orkar vi nog inte, iallafall inte jag. Men de som inte läser den här missar verkligen något. Jag fattar verkligen inte varför jag väntat så länge med boken, den var fantastisk, oförutsigbar, sorglig, rolig, ännu mer fantastisk, spännande, fascinerande, underbar, fantastisk igen, etc. Den är djup och inlevelsefull, och jag tycker synd om de som inte läst den. jag skulle kunna läsa den hur många gånger som helst utan att tröttna. Så vad väntar ni på? LÄS DEN!

Favoritkaraktär: Hjälp! Vill ni ha en lista? Nåja, Taylor är nog min favorit, men jag gillar egentligen alla andra också.
Citat: Snälla? Får jag skriva ner hela boken? Okej, det var inget. Jag har två stycken, det första är ganska långt och det andra innehåller lite spoiler, men bara lite.

"Vapenvila?" frågar jag.
Han tar min hand, men skakar den inte. Bara håller i den och så dunsar den ner på hans bröst där jag känner hans rusande hjärta. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur situationen eller hur länge vi ska ligga så där, men det är något märkligt fridfullt med det hela, att ligga helt stilla under böneträdet.
"Kaffe?" ropar Santangelo ner till oss. Vi tittar upp, båda två. Han, Ben och Raffy hänger ut över kanten.
"Är det expresso?" frågar Anson Choi bakom oss.
"Precis nybryggt", svarar Ben. "Ni skulle se vilka resurser de har här uppe."
Anson Choi kastar en bedjande blick på Griggs.
"För en kopp kaffe är du beredd att fraternisera med fienden?" frågar Griggs föraktfullt.
"De har muffins också" säger jag. "Chocolate chip. Som hans mamma bakat."'
Griggs reser sig och räcker ut handen till mig.
"Vapenvila."

"Om du inte körde skulle jag kyssa sönder dig", säger jag.
Han svänger in till vägkanten och stannar tvärt.
"Jag kör inte."
Övrigt: Hittade inget särskilt.